USA: s finansminister Timothy Geithner sade på tisdagen, att han inte tror att Japan kommer att frigöra sina $ 885 900 000 000 i amerikanska statspapper. Detta återstår dock att se, vill jag nog ändå påstå, om ifall Japan kommer att göra det rätta och sälja sina amerikanska statsobligationer, eller om de kommer att lydigt förlänga misstaget med att fortsätta att på konstgjord väg stötta den amerikanska ekonomin, men detta vet vi alltså ännu inte helt.

Vad som sedan Timothy Geithner tror egentligen, det är nog mera sällan det som han väljer att förmedla i massmedia, detta vore ju i så fall närmast systemiskt tjänstefel av honom, alltså att försitta chansen till att istället skapa eftersökta opinionsbildande effekter.

Man kan säga att någon som köper statsobligationer, den köper även en risk för att inte återbetalas det belopp som utbetalats till utställaren av obligationen och att priset på denna risk är ränta.

Man kan då även säga att räntenivån i en ekonomi i någon mån bestäms av Centralbanken.

Om då reporäntan är exempelvis 0,5 % alltså den ränta som Riksbanken får som ersättning från affärsbankerna för att låna ut pengar och räntan på statsobligationer med en löptid på, låt säga tre år, är 4 %, vad innebär då detta? Jo detta innebär att bankerna så länge reporäntan är lägre än vad obligationsräntorna är så sitter bankerna bara alltmera tillbakalutade och blir försörjda av samhället.

Men jag lovar osynat att ingenstans på obligationshandlingen står ett enda ord om ansvarsfull finans eller valutavärdeansvar, vilket borde få folk att fundera lite närmare på vad som händer när Japan frigör sin valutareserv i dollar och varför det är ett sådant tal om kvantitativa lättnader på så många håll, eftersom när väl spurten tar vid det gäller att komma först i mål.

Detta måste vara den geopolitiska diskussionens ovillkorliga kärna nu. Samtidigt så är det ett vidare faktum att Petrodollarsystemets denominerande förmåga är ifrågasatt, vilket är ytterligare ett perspektiv på samma grundande förutsättning, alltså att skapa värdebärande pengar av ingenting eller att monetarisera enskild (i statsobligationsfallet allas) skuld som betalningsmedel.

Att göra det första för att lösa det andra utgör alltså inte ett hinder för den som kan skapa fysiska eller systemiska pengar, utan är alltså en möjlighet.

Dock till sist så kommer då pengarnas utspädda värdebeskrivande förmåga genom havererade skulder utifrån betalningsoförmåga, att sluta på noll.

Jag tycker att det nu börjar att bli mycket irriterande, att i princip alla likafullt väljer att helt bortse ifrån dessa helt fundamentala grunder inom vårt finansiella Centralbanksystem och istället ägnar sig åt frågor som först i tredje om inte i ännu senare hand, kommer som en effekt och frågeställning. Det måste rimligtvis finnas någon inom de beslutande leden som inte är helt förruttnad i själen? Lösningen är lika enkel som uppenbar OCH obekväm för Centralbanksystemet, men jag lovar att människor kan leva utan Centralbank medan det aldrig har funnits en enda Centralbank på jorden före människan.