Den sociala mänskliga tragedi som löper igenom genom historien, som jag så ofta återkommer till, den är tydlig och hoppet om en framtid kan ju därför verka lite tvivelaktigt för många. Endast passagen av tid kommer att visa om hoppet som jag själv trots allt verkar för att se i framtiden, faktiskt finns där eller om även detta bara är resultatet av felaktiga observationer och mitt eget bedrägeri av mig själv.

Historiker har av naturliga skäl påtagliga svårigheter med att skilja särdragen i tillvaron av idag, relativt dåtiden och föredrar därför allmänt att begränsa sina studier till det förflutna utan någon vidare eller direkt sammankoppling till vårt nutida läge, detta sker inte heller sällan utifrån att bevisen då blir friare i tillgänglighet och perspektivet hjälper historikern att tolka det som skall bevisas. Således uttrycker sig historiker rent faktiskt med en minskande säkerhet om naturen och signifikansen av händelser, i takt med att de närmar sig beskrivandet av den egna tiden. De beskriver tillvaron ifrån ett då läge till ett nu läge, istället för ifrån ett nu läge till ett då läge vilket egentligen är det enda som vi med någon mer verklig säkerhet kan känna till som utgångspunkt. Tiden som skall täckas in för att klara av beskrivningen av vårt nuläge bör kanske därför med någon fördel delas in i tre perioder: århundradet före 1900 från omkring 1814 till omkring 1895; Det 20:e århundradet, som inte alls började först förrän efter det att världen hade krigat två gånger och en lång period från 1950 till nuet. Naturen av vår erfarenhet utifrån de två första av dessa perioder, den är tydlig nog och den fördriver tecknen av den tredje, som vi befinner oss i och vars utveckling emellanåt kan tyckas framstå som så mycket mindre klar. Detta verkar för allt flera vara likt en form av historisk kuliss.

Några saker framstår som tydliga och noterbara för det århundrade som det 20:e bildade, en av dessa är den avsevärda olikheten ifrån det föregående och19:e århundradet som var Imperialismens glanstid och födelsen av Industrialismen, det faktum att övergången mellan dessa två århundraden blev en av de mest fruktansvärda tiderna i människans historia, detta kan ingen förneka. Några människor ser fortfarande tillbaka på det 19:e århundradets fasor i samband med övergången till det 20:e århundradet, med blandade känslor, dessa kan säkerligen variera mellan allt ifrån nostalgi till avund.

Men det 19:e århundradet var, hursomhelst för gemene man, en mycket lovande period i form av en gryende materialism, själviskhet som var falskt värderad ur det själsliga perspektivet, hyckleri och hemliga laster. Det var arbetet av denna bakomliggande ondska som slutligen förstörde detta århundrades hoppfulla kvaliteter och som sammanlagt dök upp i sin nakenhet för att bli fullt framträdande i sin själsliga vanställdhet år 1914. Ingenting är mera avslöjande för naturen av det 19:e århundradet, än den missledda självgodhet och optimism som fanns 1913 och som försvann så helt 1914 i en kombination med missuppfattningarna, som världens ledare gick med tills i augusti 1914.

Händelserna utifrån de trettio åren, från 1914 till 1945 , visar ovillkorligen den verkliga naturen av den föregående utvecklingens bakomliggande mänskliga själ, värderar dess okunnighet, självgodhet och falskhet. Två vedervärdiga krig skjuts in en värld som den ekonomiska fördjupningen efter imperialismen avslöjade, människan belyste med detta sin verkliga oförmåga att kontrollera sitt eget liv med det 19:e århundradets tekniker av laissezfaire, materialism, konkurrens, själviskhet, nationalism, våld och imperialism. Dessa kännetecken för det sena 19:e århundradet vars liv kulminerade i världskrigen, tog livet av mer än 50 miljoner personer.

Hoppet för det 21:a århundradet vilar nu på dess erkännande, av att såväl krigande som ekonomiska konjunkturer är skapade av människan, konstgjorda och meningslösa. Och att dessa kan undvikas i framtiden utifrån erfarenheterna från det 19:e århundradets kännetecken, vilka nämns precis i ovan och detta vidare kan ge tillbaka de andra kännetecken som vårt västliga samhälle alltid har betraktat som mänskliga förtjänster så som: generositet, medkänsla, samarbete, rationalitet, och förutseende samt vidare att finna en ökande roll i människors liv för förälskelse, andlighet, välgörenhet och självdisciplin. Vi vet nu ganska väl hur man kontrollerar befolkningsökningen, hur vi kan skapa jordbruksproduktrikedom och förminska armod eller sjukdom; vi kan, i en nära framtid, veta hur man senarelägger senilitet och död; som är något som alldeles bestämt främst bör förbehållas till dem som har en öppen syn om att våld, utrotningen och despoti löser problem för någon och att seger och erövring är annat än villfarelser, så länge som de bara är fysiska och materialistiska.

Någonting som vi klart ännu inte vet, däribland det viktigaste av allt, som är hur man uppfostrar barn för att bilda dem till att bli mogna, ansvarstagande vuxna människor, men på hela taget vet vi nu, som  redan har visats, att vi kan undvika att fortsätta med de imperialistiska fasorna från 1914-1915, och att vi utifrån den basen kan vara optimistiska över vår kapacitet att gå tillbaka till traditionen av vårt västliga samhälle och dess utveckling längs dess gamla mönster av att inkludera mångfald.