Tanken på att centralbankerna ens kan "lösa" den här krisen genom ett hyperinflationistiskt inflöde av nya pengar som antingen skapats genom direkt myntning, eller genom monetarisering av enskild skuld som betalningsmedel, den är bara helt befängd. Kriserna som nu står på tur efter varandra för att explodera under andra kvartalet 2011, inom t.ex. försäkringsbranschen och spekulationen med finansderivat, detta får helt garanterat 2008 års katastrofer, som den amerikanska bolånebubblans kollaps, att se tämligen modesta ut vid minsta jämförelse.

Det är mot den bakgrunden, och bara mot den bakgrunden, som man kan förstå det globala mönstret av politiska mord, revolutioner, etniska, religiösa och stammotsättningar, och allmänt kaos som hela tiden tycks förekomma dessa finansiella betraktelsers utveckling. Ingenting av allt detta är emellertid lokala eller regionala företeelser tillkomna av slumpvisa omständigheter. Alla ingår i en och samma gamla vanliga brittiska strategi, och har egentligen till sin grund bara en enda global målsättning och som snart nog har varit densamma i halva evigheter:

Denna målsättning är och förblir att slå sönder nationalstaterna, genom att sätta i gång asymmetriska krig gärna överallt i världen - som pågår i generationer - och samla makten över världens strategiska råvaror i händerna på anglo-amerikanska privata företag.

Den som studerar historien kommer ovillkorligen att se mönstret. Det är det globala oligarkiska krigets modell, formad i modern tid av Venedig och de Venetianska bankirerna, som använde sig av lejda privatarméer, som de normandiska erövrarna och korsriddarna, för att slå ner alla fickor av humanistiskt motstånd som eventuellt uppstod.

Vid det här laget 2011 så finns det ju alldeles säkert många som har inte bara lite svårt att förlika sig med tanken, på att London fortfarande skulle vara någon form av en imperiemakt, som dessutom är kapabel att sprida krig och kaos i världen likt i fornstora dagar. Britterna själva har ju faktiskt själva proklamerat att solen har gått ned över det brittiska imperiet och att det nu är USA, och inte alls Storbritannien, som är imperiet som styr världen.

På sin höjd så ingår ju London 2011 som någon form av junior partner i ett av Washington lett "anglo-amerikanskt" partnerskap. Men tittar man lite närmare så blir faktiskt bilden en annan. Det finns inget "anglo-amerikanskt" partnerskap det finns ett Centralbanksystem. Det finns London, det finns därför fortfarande det brittiska imperiesystemet och en lång rad förhoppningsfulla direkta och indirekta brittiska agenter som uppehåller sig i Washington, på Wall Street och olika platser i världen.

Syftet med det brittiska talet om ett "anglo-amerikanskt" partnerskap är nog tyvärr främst att skyla över den historiska avgrund som egentligen skiljer det amerikanska republikanska systemet från det brittiska imperiet ur det konstitutionella perspektivet. Det fanns ju trots allt rimligtvis skäl till både frihetskriget och att Gustav III var en av den Amerikanska konstitutionens stora tillskyndare och mördades av bankirer.

Skillnaden framträdde emellertid kanske i modern tid, mest tydligt under Franklin D. Roosevelts tid som president, då den amerikanske ledaren lovade att han skulle sätta ett slutligt stopp för det europeiska kolonialsystemet, så fort andra världskriget var över.  Detta mötte väl inte precis något jubel i Engelsk allmänhet och hos trinde Winston och Centralbanksystemet i synnerhet.

FDR:s för tidiga död i april 1945 förhindrade det fulla förverkligandet av den visionen, men de principiella skillnaderna består ju ändå rent konstitutionellt. Ur ett historiskt perspektiv så är det emellertid inte alls särskilt svårt att föreställa sig vilken form det "osynliga" brittiska imperiet har i dag.

För det första så är i princip samtliga offshorecentra, som dominerar vår tids globaliserade avreglerade finanssystem, belägna i brittiska eller holländska kolonier, som Cayman Islands, Holländska Antillerna, Isle of Man, Bahamas och så vidare

För det andra så har britterna i decennier varit dominerande inom privatarmésfären, genom företag som Executive Outcomes, Sandline, Defence Systems - vilka jobbar nära ihop med de stora brittiska råvarubolagen, som redan äger merparten av ädelmetalltillgångarna i Afrika, Australien och Sydamerika. Brittiska upprorsbekämpningsmetoder, som utvecklades under det brittiska Ostindiska kompaniets glansdagar under 1700- och 1800-talet, praktiseras fortfarande i global skala, av brittiska underrättelseofficerare och "f.d." officerare, som verkar under privata regimers nyttosyfte.

Agenter för det brittiska imperiet som George P. Shultz och Felix Rohatyn har verkat inom USA:s etablissemang för en privatisering av USA:s militära försvar och säkerhetstjänster, men dessa Ostindiebolagsidéer är egentligen konstitutionellt främmande för det amerikanska synsättet och amerikanska traditioner i den mån som dessa kan sägas existera - Dick Cheneys Halliburton till trots.

För det tredje så består det av drottning Elizabeth II ledda Samväldet av 53 nationer, vilka finns utspridda över hela jordklotet och som täcker en femtedel av jordens landmassa och som alltjämt sitter på en mycket stor del av jordens strategiska råvaror och befolkning. Detta även om Samväldet rent formellt sett skall föreställa en sammanslutning av oberoende stater som grundades i slutet av 1800-talet som en fortsättning på någon slags nationalromatisk cricketälskande gladkamratlig fortsättning på det brittiska imperiet.

Det är just precis denna brittiska apparat som nu är i full färd med att skapa kaos och provocera fram krig överallt i världen. Detta eftersom det nuvarande globala finanssystemet inte går att "reformera", detta utifrån att monetariseringen av den enskilda skulden som betalningsmedel har nått sin vägs ände och eftersom London aldrig godvilligt kommer att låta detta system att konkursförklaras och omorganiseras så att nationerna kan ta tillbaka sin suveräna kontroll över krediter och pengar.

Till varje pris så vill London, och den anglo-amerikanska finansoligarkin generellt, provocera fram en konflikt mellan de största världsmakterna - USA, Ryssland, Kina och Indien. Därför att om dessa fyra suveräna stormakter gick samman så skulle de, med entusiastiskt stöd från många mindre nationer runt om i världen, kunna driva igenom en ny, rättvis finansordning, och sätta punkt för den anglo-amerikanska finansvärldens offshore-makt.

När den anglo-amerikanska finansoligarkin såg till att fascismen och nazismen kom fram i Europa i slutet av 1920-talet och under 1930-talet så var det förestående globala finansiella sammanbrottet naturligtvis inte alls lika allvarligt som det är nu eftersom den monetariserade skulden som betalningsmedel ännu var i sin linda. I dag är läget mycket mera desperat. London förefaller helt inställt på att till varje pris förhindra att ett nytt "FDR-synsätt" gör sig gällande i Washington, en synsätt som genast skulle få stöd från Moskva, Peking och New Delhi och därför inte alls kan riskera. Globalt kaos är därför sannolikt det vapen som valts för detta ändamål. Och de upprätthållande funktionerna idag för de socialt destabiliserande krafterna är de allmera uppenbara BIS och IMF.