Här är vi nu!

2010-10-19

Den Amerikanska konstitutionen, handlar om att själva avsikten med konstitutionen skall vara den verkande kärnan i det amerikanska systemet, och detta är en motsats till det i Europa rådande brittiska systemet. Det Amerikanska systemet är ett kreditsystem, och inte ett penningsystem som det brittiska.

Detta betyder rent formellt, enligt konstitutionen att Amerikanska pengar skapas genom kongressbeslut, som ger presidentämbetet makt att ge ut pengar vars värde grundas på kredit, detta antingen i form av tryckta pengar, eller i form av krediter vilka förmedlas genom det statliga banksystemet, till lokala banker, där godkända typer av utgifter – direkt godkända, eller indirekt bemyndigade, av kongressen - finansieras genom att krediter, statlig kredit, vilket är detsamma som statlig skuld, överförs till en bank eller ett företag.

Ibland växlas detta direkt till pengar, eller så kommer detta att ske längre ned i kedjan med ett godkännande av en utgivning av pengar motsvarande den skapade krediten.

Detta är det Amerikanska systemets funktion enligt den ännu allt jämt gällande konstitutionen.

Men detta är inte den nu rådande verkligheten, det är bara en beskrivning av den verklighet som borde gälla!

De europeiska systemen däremot, dessa är inte som det amerikanska systemet till sin formella struktur.

De är bara enkla penningsystem, alltså att kreditivsedeln som värdemätare på skuld kan egentligen utfärdas godtyckligt av envar som får tillstånd till detta.

Efter President Roosevelts död så reglerade Harry Trumans administration tillsammans med det av London Citys banker, det internationella fasta växelkurssystemet till ett rent penningsystem, alltså ett brittiskt penningsystem, fast med andra värdegrunder för valutabildningen än vad det amerikanska kreditsystemet egentligen föranstaltar enligt konstitutionen

Detta brittiska penningsystem bygger på gamla venetianska grundprinciper, där pengar alltså kan ges ut på olika sätt, av olika institutioner, men i princip utanför regeringarnas reala kontroll.

Där ur kommer den nu så vanligen rådande vanföreställningen att pengar har ett värde, istället för att mäta ett värde som mätinstrument.

Regeringar kan reglera detta om de har viljan därtill. Regeringar kan ingripa i detta om de har viljan därtill, men grunden i detta är och förblir densamma att pengarna inte är statliga, de är inte främst krediter, och de är främst pengar.

Därför förblir alltid pengar och penningsystem, enligt detta brittiska system, en självständigt verkande kraft eller något som befinner sig i ständig förhandling med nationens kreditsystem, och då kreditsystem i meningen konstitutionella system likt Riksbanken.

Därför hamnar penningutgivningen utanför regeringens kontroll, antingen på det ena eller på det andra sättet. Detta anglo-holländska så kallat liberala system, vilket naturligtvis är en helt missvisande benämning, detta är det brittiska kolonialimperialismens kärna. Detta system är baserat på pengar, och på centralbankssystem.

One bank to rule them all, one bank to find them.

One bank to bring them all and in the darkness bind them./Tolkien

USA har alltså inte ett centralbankssystem, även om nu på senare år somliga med förnamnet Alan verkligen har försökt att göra Federal Reserve-systemet till ett centralbankssystem, och detta för att blidka ickedemokratiskt verkande syften.

Amerikas förenta stater har med andra ord nu ett korrumperat finans och valutasystem, i relation till de fastställda kraven i den grundläggande Amerikanska konstitutionen. Förenta staterna är enligt konstitutionen den enda myndighet som har befogenhet och monopol på utgivandet av valuta eller krediter som leder till valuta. Dessa två är vidare utbytbara. Den amerikanska statens kreditskuld får givetvis inte förändras utan grund i kongressbeslut, och därför är det USA:s regering som har ansvar och skall ha kontroll över skulden. Och så är det ju verkligen inte i dagsläget.

I vårt rådande Euro-brittiska system däremot, så är det istället ursprungligen och till grunden centralbankirer som kontrollerar skuldbildningen, men detta är nu egentligen rena drömscenariot i relation till den nu rådande verkligheten. I den rådande verkligheten så har kreditbildningen i det närmaste helt överlåtits på privatbankerna, och detta i en så hög grad att regeringarna inte ens längre blandar sig i detta som förehavande betraktat.

Detta reducerar ju dessutom ovillkorligen det demokratiska systemets värde till noll, och detta i alla ekonomiska sammanhang som berörs av valuta, och det är ju rätt många.

Samhällets brister anger att det är mycket som vi behöver skapa. Motverkande krafter i detta säger att vi saknar pengar till detta.

Riksbanken skall godkänna dessa pengar, som kredit. Utnyttjandet skall vara begränsat, enligt lag, till enbart detta ändamål, och så börjar samhället som system att byggas, och vad mera exakt händer då?

Kreditutgivningen betyder att en massa människor börjar arbeta. Institutioner börjar arbeta. Man börjar bygga systemet vidare i bredd. Individer arbetar. Individer börjar producera mera. Värden skapas, i stället för att konsumeras, och vi blir mer produktiva eftersom vi skapar saker som kommer att göra oss ytterligare mer produktiva, med ett helhetsgrepp uppifrån och ned; alltså fundamental real infrastruktur.

Samhällets kreditgivning bör således främst investeras för att öka individernas reala geografiska produktivitet, antingen direkt genom att skapandet av det arbete som behövs, och som är nyttigt för realvärdeskapandet, eller genom att skapa en infrastrukturmodell som förbättrar arbetskraftens produktionsförmåga i hela samhället. Om exempelvis restiden till arbetet tar en timme per dag, i stället för två och en halv timme per dag, både fram och tillbaka, då ökar den reala produktiviteten.

Samhället måste öka arbetskraftens produktivitet. Och kreditsystemet skall inte enbart verka på basis av företeelser som man fysiskt kan ta på. Kreditsystemet måste fungera på basis av produktivitetsvinster även ur andra perspektiv.

Samhället bör investera i skapande av förhållanden som hållbart kommer att öka arbetskraftens produktivitet per individ och ytenhet i samhället, eller därför att det är någonting bra för andra länder eller geografiska ytenheter, och därmed i sin förlängning på något sätt till nytta även för samhällsbildningen.

Egentligen så gäller det att nå en form av samkänsla av gemensam nationell/regional målsättning, och vidare även internationell målsättning. Samhällets målsättning är att vara mänskligt positivt verkande.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram