Vem behöver en armé när du kan få monetär Rikedom och tillgångar genom att bara använda enkla finansiella medel som du kan skapa själv?

Vad är det som kan stoppa centralbanker och deras kunder från att skapa 1000000000000 $, $ 10000000000000 eller ens 50000000000000 $ på sina datorers tangentbord för att köpa upp alla obligationer och aktier i världen, tillsammans med all mark och andra tillgångar för försäljning i hopp om göra kapitalvinster och inkassera arbitrage som sprider sig genom skuldsystemet med hävstångseffekt till mindre än 1 procent räntekostnad?

Detta är det spelet som spelas idag.

Finans är den nya formen av krigföring- spelet Nya Finans(?) – ännu så länge utan en militär overheadkostnad och en ockupation mot ovilliga värdar, nåja inte alltid överallt. Det är en tävling i kreditgivning för att köpa utländska tillgångar, fastigheter, offentliga och privatiserade infrastrukturella tillgångar, obligationer och aktiebolags äganden. Vem behöver en armé när du kan få den vanliga mål (monetär rikedom och tillgång anslag) bara genom enkla finansiella medel? Allt som krävs är att centralbanker accepterar krediter av avskrivningsbara internationellt ”värda” papper som betalning för lokala tillgångar. Segern lovar då att gå till det valfria finansiella banksystem som kan skapa mest krediter, detta sker då med hjälp av en armé av datortangentbord för att erövra världens resurser. Det viktiga är då bara att förmå utländska centralbanker att acceptera denna tankemässiga elektroniska kredit.

Nationella tjänstemän demoniserar främmande länder som aggressiva "valuta manipulatörer" som försöker att hålla sina valutor svaga. Medan dessa helt enkelt försöker skydda sina valutor från att pressas upp mot dollarn med arbitrageaffärer och spekulativa översvämningar av de inhemska finansiella marknaderna med dollar. Många centralbanker finner nu att de måste välja mellan att passivt låta dollarinflöden driva upp deras växelkurser - och därmed påverka prissättning av sin egen export till globala marknader - eller en återvinning av dessa dollarinflöden till amerikanska statsobligationer som bara ger 1% och vars bytesvärde minskar. (Långfristiga obligationer riskerar en inhemsk dollar-prisnedgång om amerikanska räntor bör stiga.)

"Quantitative Easing" är en eufemism för översvämning ekonomier med kredit, det vill säga skulden på kredit sidan av balansräkningen. Fed pumpar likviditet och reserver till det inhemska finansiella systemet för att sänka räntorna, skenbart för att göra det möjligt för bankerna att "förtjäna sin väg" ut ur negativt eget kapital till följd av de dåliga lånen som gjorts under exempelvis fastighetsbubblan.

Men varför skulle banker låna ut mer under förhållanden där en mer än en tredjedel av ekonomin redan har negativt eget kapital och ekonomin dessutom krymper som till följd av skulddeflation?

Problemet med QE är att de driver inhemsk valuta nedåt och andra valutor upp, till applåder från valutaspekulanter som kan njuta av en snabb och enkel gratis lunch. Ändå är det för att försvara detta system som nu amerikanska diplomater hotar att störta världsekonomin i finansiell anarki om andra länder inte accepterar en repris av 1985 Plaza Accord " en möjlig ram för finansiell ingenjörsvetenskap som skapade en ordnad nedgång i dollarn för att undvika ett potentiellt destabiliserande handelskrig. "

Upptakten till helgens IMF-möte såg USA hota med att kullkasta det internationella finansiella systemet, vilket skulle innebära monetärt kaos om USA inte får sin vilja igenom.

Detta hot har lyckats för de senaste generationerna.

Världen tvingas att bevittna en tävling i kreditgivning för att köpa utländska tillgångar. Denna finansekonomiska erövring sker utan en armé för att beslagta marken eller ta över regeringens lokaler.

I tusentals år hyllades segrar som vanns för att erövra land och bedriva plundring silver och guld, som i plundringen av Konstantinopel 1204, eller Inka i Peru och Aztecer i Mexiko tre århundraden senare. Men vem behöver ett förlegat militärt krig när samma mål kan vinnas ekonomiskt? Dagens val av detta krig är ekonomiskt. Seger i dagens penningvärdes krigföring lovar att gå till det finansekonomiska banksystem kan skapa mest kredit. Datorers tangentbord är dagens armé som lägger beslag på världens resurser.

Nyckeln till seger är alltså att förmå utländska centralbanker att acceptera dessaa elektroniska krediter, att utöva påtryckningar via Internationella valutafonden IMF, som hade möte i förra helgen. Målet är ju ändå ingenting som annars utvinner några flagranta öppna hyllningar av militär ockupation. Men vem behöver som sagt en armé när du kan få det vanliga målet (monetär rikedom och tillgångar) bara genom att skapa fiktiva finansiella medel? Allt som krävs är ju att centralbanker accepterar avskrivningsbara internationella värden som betalning för lokala tillgångar.

Men världen har sett Plaza Accordet totalt spåra ur Japans ekonomi, genom att tvinga upp priset på sin valuta och samtidigt sänka räntan och översvämma sin ekonomi med tillräckligt med kredit för att blåsa upp en fastighetsbubbla.

Den enda alternativet till ett nytt valuta krig " är helt utom kontroll," Centralbankernas lobbyister föreslog därför "att försöka nå en bred samförståelse om hur valutor skulle värderas."  Dock är IMF chefen Dominique Strauss-Kahn, något mera pragmatiskt sinnad. "Jag är inte helt säker på att världen vill ha en ny Plaza eller Louvre överenskommelse”, sade han vid en pressträff.

"Vi är i en annan tid idag." Inför Washington IMF-mötet tillade han: ”Tanken att det finns ett absolut behov i en globaliserad värld att arbeta tillsammans, kan förlora lite ånga". Jo det kan man kanske säga om man vill verka återhållsam.

Tvärtom, så tillade han faktiskt att: "Vi kan förstå att en del inslag av kontroll av kapitalet [måste] sättas på plats." Men ingen skall nog därför tro att han egentligen för den skull har blivit särskilt religiös eller ens det minsta allmännyttigt inriktad.

Den stora frågan i den globala finansvärlden idag är alltså hur länge andra nationer kommer att fortsätta acceptera att duka under allt eftersom deras kumulativa kostnader stiger upp i den finansiella stratosfären? Världen håller på att tvingas välja mellan ekonomisk anarki och underordnas en ny amerikansk ekonomisk nationalism. Detta är vad som föranleder nationer att skapa ett helt och hållet alternativt finansiellt system.

Det globala finansiella systemet redan har sett ett långt och misslyckat experiment av kvantitativa lättnader i Japans carry trade som kom i kölvattnet på Japans finansiella bubbla som sprack efter 1990. Bank of Japan likviditet gjorde det möjligt för bankerna att låna yen på kredit till arbitrageaffärer till en låg ränta för att köpa värdepapper med högre avkastning. Island, till exempel, betalade 15 procent. Så Japanska yen omvandlades till utländsk valuta, för att trycka ner sin växelkurs.

Det var Japan som förfinade "carry trade" i sin nuvarande form. Efter att dess ekonomiska egendomsbubbla sprack år 1990 så försökte Bank of Japan att göra det möjligt för banker att "tjäna sig ur negativt eget kapital" genom att förse dem valuta till låg ränta för dem att låna ut.

Japans recession skapade liten efterfrågan på hemmamarknaderna, så dess banker utvecklade carry trade: utlåning till låg ränta för att göra arbitrageaffärer hemma och utomlands, att låna ut till länder som erbjuder den högsta avkastningen. Yenen har därför lånats för att konverteras till dollar, euro, isländska kronor och kinesiska renminbi för att köpa statsobligationer, privata obligationer, aktier, optioner valuta och andra finansiella värdeförmedlingsinstrument. Denna "carry trade" kröntes till sist av utländska arbitrage i obligationer i länder, som exempelvis på Island till 15 procent. Inte mycket av dessa medel har använts för att finansiera nya investeringar. Detta var verksamhet av rent finansiell karaktär – utvinningsavfall i finansiella instrument, inte produktiva.

Senast 2006 så upplevde USA och Europa en Japan-liknande finansiell fastighetsbubbla. Efter det att denna sprack år 2008, så gjorde de precis vad Japans banker gjorde efter 1990. Alltså de försöker hjälpa bankerna att arbeta sig ur negativt eget kapital, så Centralbankerna översvämmade ekonomin med krediter. Syftet var att ge bankerna med mer likviditet, i hopp om att de skulle låna ut mer till inhemska låntagare. En rent idiotisk tanke i och för sig, men man får väl ta en viss hänsyn till att de inte vill avstå sina som de kanske upplever, surt förvärvade tillgångar.

Ekonomin skulle därför genialiskt "låna sig ur skuld" och re-flatera tillgångspriser, fastigheter, aktier och obligationer i syfte att undvika hem-utmätningar och de påföljande raderingarna av säkerheter i bankernas balansräkningar.

Detta sker i dag just som USA: s likviditet spiller över till utländska ekonomier, vilket pressar upp de övriga ländernas växelkurser. Joseph Stiglitz, jag skall väl även tillägga att jag inte alltid är helt säker på hur Stiglitz tänker om han menar allvar med det som han uttrycker, förklarade nyligen att istället för att hjälpa den globala återhämtningen, med en "flod av likviditet" från centralbankerna orsakar "kaos" på valutamarknaderna".

Det ironiska är att centralbankerna skapar all denna likviditet med förhoppningen att den kommer att stimulera den Euro-amerikanska ekonomin. Detta gör emellertid ingenting för vare sig den amerikanska ekonomin, eller Eurozonen, men det orsakar kaos i hela världen".

QE innebär att centralbanker kan förse affärsbanker med likviditet som underlättar interbankbetalningar och i viss mån via befintliga krediter även betalningar från kunder och banker till regeringen, men vad bankerna lånar in är deras egen skuld, inte utlåning av centralbanken. Om medlen lånas ut till användbara syften beror inte på om huruvida det föreligger ett adekvat tillhandahållande av medlen, utan på om miljön uppmuntrar till verkliga investeringar eller till konsumtion.

Kvantitativa lättnader subventionerar USA kapitalflykt och pressar upp icke-dollar valutakurserna.

Federal Reserves ordförande Ben Bernankes kvantitativa lättnader kanske inte har som ett öppet mål att störa global handel och finansiella systemet eller starta en runda av valutaspekulation som tvingar andra länder att försvara sina ekonomier genom att förkasta dollarn som en paria valuta. Men det är definitivt ändå ett resultat av Feds beslut 2008 att hålla obetalbart höga skulder från att realisera sig som värdelösa, genom att på nytt blåsa liv i amerikanska fastighet och finansmarknader. Syftet är för bankerna att dra sig ur sitt ägande i bostäder med negativt eget kapital, att rädda banksystemets balansräkningar och därmed rädda regeringen från att behöva göra nya bankräddningar, någonting som ser politiskt omöjligt ut med tanke på stämningen hos både de flesta amerikaner och Européer.

De aviserade Målen kommer inte förverkligas. Centralbankernas nya kreditgivning ökar inte banklån till fastigheter, konsumenter eller företag. Bankerna lånar inte ut - hemma, alltså. De samlar för att täcka upp för tidigare utlåning. Det är därför den amerikanska sparkvoten hoppar. Det "sparande" som rapporteras (upp från noll till 3 procent av BNP) är i form av att bankerna betalar ner skulden, inte bygga upp likvida medel som planerats från centralbankerna. Precis som i hamstring så avleder detta inkomster från att spenderas på varor och tjänster, så att återbetalandet av skulder krymper den möjliga spenderbara inkomsten.

Så Ben Bernanke skapade $ 2000000000000 i nya Federal Reserve krediter. Och nu (oktober 2010) avser Fed att öka Feds pengaskapandet till ytterligare $ 1000000000000 under det kommande året. Detta är vad som har lett guldprisernas flykt mot skyarna och har fått investerare att flytta ut ur försvagade "papper valutor" sedan början av september - och fick andra nationer att skydda sina egna ekonomier därefter.

Nu börjar denna artikel att bli så lång att förmodligen ingen ens kommer att orka läsa de senare raderna.

Det är knappast förvånande att bankerna inte lånar ut till en ekonomi som krymper med skulddeflation. Hela paketet med kvantitativa lättnader har skickats utomlands, främst till BRIC-länderna: Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Ny forskning vid Internationella valutafonden har visats att G4 penningpolitiska lättnader har tidigare överförts sig nästan helt till de framväxande ekonomierna .

Sedan 1995 har inriktningen på penningpolitiken i Asien varit nästan helt bestämd av penningpolitiken för G4 - USA, euroområdet, Japan och Kina -. som leds av Fed. Enligt IMF, "aktiekurserna i Asien och Latinamerika ökar i allmänhet när överskottslikviditet överförs från G4 till de framväxande ekonomierna. "

Upplåning motsvarande belopp från amerikanska, japanska och brittiska banker att köper obligationer och valutor i BRIC och tredje världens länder, vilket blir en självmatande expansion. Spekulativa inflöden till dessa länder pressar upp dessa länders valutor samt deras priser på tillgångar. Deras centralbanker överför dessa transaktioner i dollar, till värde mätt i sina egna lokala valutor.

Amerikanska tjänstemän säger att detta är en del av den fria marknaden, vill man vara lite elak kan man ju säga att detta är den Amerikanska rättigheten att utifrån sin militära potential exploatera sin omvärld genom att försämra köpkraften i andra länders valutor genom att dollarn accepteras som betalningsmedel.  "Det är inte bra för världen att bördan av att lösa detta bredare problem, vilar på axlarna på USA," insisterade dock finansminister Tim Geithner förra onsdagen.

Så andra länder väljer att lösa problemet på egen hand eftersom de trots allt vill leva vidare oavsett vilka charader som Herr Geithner spelar upp. Japan försöker hålla ned sina växelkurs genom att sälja yen och köpa amerikanska statsobligationer, i perspektivet av sin carry trade som arbitrageaffärer så betalar Japan tillbaka yen som de tidigare lånat för att köpa högre avkastning från alltmera riskabla statsskulder från länder som Grekland. Tillbakabetalningen av dessa låne arbitrage har drivit upp yenens växelkurs med 12 procent mot dollarn hittills under 2010. På tisdagen den 5 oktober meddelade Bank of Japans Direktör Masaaki Shirakawa att Japan hade "inget annat val" än att "spendera ¥ 5000000000000 ($ 60 miljarder) för att köpa statsobligationer, i form av corporate ious, fastighetsfonder investeringsfonder och börshandlade fonder. - de två sistnämnda ett avsteg från tidigare praxis "

Denna "sterilisering" från reala värden(alltså det som enbart är en lek med valutor som finansiella instrument inom finansvärlden utan någon som helst koppling av valutorna till några verkliga värden) alltså av oönskade finansiella spekulationer, är ju just vad USA har kritiserat Kina för att göra. Kina har visserligen tidigare försökt sig på mera "normala" sätt att återvinna sitt handelsöverskott, genom att söka efter amerikanska företag att köpa upp. Men kongressen vill inte eller skulle i varje fall aldrig låta CNOOC köpa in exempelvis amerikanska oljeraffinaderiers kapacitet för några år sedan, och även den kanadensiska regeringen uppmanas nu av USA att blockera Kinas försök att köpa dess kaliumklorid resurser. Vilket lämnar synnerligen lite över som alternativ för Kina och andra länder, förutom att hålla sina valutor stabila genom att köpa amerikanska och europeiska statsobligationer.

Detta har blivit det stora problemet för alla länder i dag som för närvarande är organiserade inom IMF och det gör att det internationella finansiella systemet idag belönar spekulation och det är därför svårt för centralbankerna att upprätthålla stabilitet(What goes around…), utan tvingas istället låna ut till den amerikanska regeringen som länge har haft nära nog ensamrätt på centralbankens reserver. Som jag tidigare nämnt i ovan så får arbitrage-affärer en dubbel vinst: arbitrage marginalen mellan Brasilien är nästan 12 procent avkastning på sina långa statsobligationer och kostnaden för den amerikanska kredit (1 procent), plus valutamarknadernas vinst som beror på att utflödet från dollar till reals har drivit upp den Brasilianska växelkursen cirka 30 procent - från R $ 2,50 i början av 2009 till $ 1,75 förra veckan.

Med hänsyn till den Amerikanska förmågan att utnyttja $ 1 miljon i det egna kapitalets investering till att köpa 100 miljoner dollar i utländska värdepapper, är den avkastningen 3000 procent sedan januari 2009. Det är sannerligen vad man kan kalla en effektiv utplundring av omvärlden!

Brasilien har dessutom varit mera utsatt som mottagare för vad som är ett vanligt ” i ett missförhållande där man utsätts för "kapitalinflöde" , vilket brukar omnämnas i termer av det mera bekanta valutaattack. Inflödet av utländska pengar har drivit upp den inhemska valutans pris med 4 procent på drygt en månad (från den 1 september till början av oktober). Det gångna året har urholkat konkurrenskraften för brasilianska exporten, vilket föranledde regeringen att införa 4 procent skatt på utländska köp av bolags obligationer den 4 oktober för att avskräcka valutan stiga. "Detta är inte bara ett valuta krig", finansminister Guido Mantega på måndagen. "Det tenderar att bli ett handelskrig och detta är vår oro”.

Thailands centralbank direktör Wongwatoo Potirat varnade för att hans land skulle komma att överväga liknande skatter och handelshinder för att hejda bahten uppgång, och Subir Gokarn, biträdande guvernör i Reserve Bank of India meddelade att hans land också berett på försvar mot det "potentiella hotet "av aktiva kapitalflöden".

Sådana inflöden ger inte kapital för materiella investeringar. De är finansiella rovdjur, och orsakar valutakursfluktuationer som stör handelsmönster samtidigt som de skapar enorma tradingresultatet för stora finansiella institutioner och deras kunder. Men de flesta diskussioner om växelkurser behandlar likafullt betalningsbalansen och växelkurser som om de vore fast kopplade till varuhandeln och "köpkraften" och inte alls av de finansiella flödena och de militära utgifter som rent faktiskt dominerar betalningsbalansen.

Verkligheten är att dagens finansiella interregnum - med de anarkistiska "fria" marknaderna är långt före det att länder förstår att sätta upp sina egen monetära försvar – vilket ger arbitrage möjligheter av sannolikt flera århundradens bättre modell. Detta är vad bankernas lobbyister har drivit fram. Detta har bara så otroligt lite att göra med välfärd för arbetstagare som skapar värde.

De potentiellt största spekulativa vinsterna av alla kommer att bli en uppåtgående omvärdering av Kinas renminbi. The House Ways and Means Committee backar detta spel, genom att kräva att Kina höjer sin växelkurs de 20 procent som det Amerikanska finansdepartementet och Federal Reserve antyder. En omvärdering av denna storleksordning skulle ge spekulanter som lägger ner 1 procent eget kapital - säg, $ 1 miljon och lånar $ 99.000.000 för att köpa kinesiska renminbi framåt. Omvärderingens efterfråga skulle då producera en 2000 procent vinst på 20 MUSD.

Banker kan handla med mycket större, nästan oändliga leveraged marginaler, ungefär som att utarbeta CDO swappar och andra derivat.

Denna typ av pengar som redan har gjorts genom att spekulera om brasilianska, indiska och kinesiska värdepapper och övriga länder vars växelkurs har tvingats upp av en kredit-flygning utanför dollarns geografiska hemvist, som har minskat värdet på en korg av valutor med 7% sedan i början av september då Federal Reserve redovisade de nya utsikterna för kvantitativa lättnader. Man har alltså redan agerat i detta. Under veckan fram till IMF-mötet i Washington, så sköt den den thailändska bahten och indiska rupiern i höjden i väntan på att USA och Storbritannien skulle blockera alla försök från utländska länder att ändra det finansiella systemet och dämpa störande valuta spel.

Detta kapital utflöde från USA har verkligen hjälpt inhemska banker återuppbygga sina balansräkningar, eftersom det är vad Fed har avsett. Från guldväxelfot till statskassans-IOU standard för "gratis kredit" anarki.

Faktum är att dödläget mellan USA och andra länder inom IMF-mötet i Washington i helgen riskerar att vålla det allvarligaste brottet någonsin mot fördelningen i Londons monetära konferens 1933. Det globala finansiella systemet hotar återigen att brytas isär, slå sönder världshandeln, relationer samt investeringar - eller att ta en ny form som kommer att lämna USA isolerade i perspektivet av sin strukturella balans på lång sikt, beroende på betalningsbalansens underskott.

Denna kris innebär en möjlighet - faktiskt ett behov - ta ett steg tillbaka och se över longue durée, varaktigheten. Den internationella finansiella utvecklingen bör kartläggas, för att se var tidigare trender varit ledande och vilka vägar som behöver spåras och följas.

Under många århundraden före 1971, så hölls nationerna tyglade av att deras betalningsbalans måste backas upp av värdet i guld eller silver.

Vad som destabiliserade detta system var krigsutgifter. krigs-relaterade transaktioner som spänner WW I och II gjorde det möjligt för USA att samla ihop cirka 80 procent av världens monetära guld kring 1950. Detta gjorde att dollarn till en virtuell proxy för guld. Men efter Koreakriget bröt ut, så stod USA utomeuropeiska militära utgifter för hela bytesbalansunderskottet, under 1950-talet och 60-talet och tidiga 70-talet.

Den privata sektorn handel och investeringar var precis i balans.

I augusti 1971, tvingade emellertid krigsutgifterna i Vietnam och andra länder, Förenta staterna att upphäva guldets konvertibelitet till dollarn, genom försäljning via London Gold Pool. Men till stor del av tröghet, fortsatte centralbankerna att avveckla sina betalningars balanser i amerikanska statspapper. När allt kom omkring så fanns det ju ingen annan tillgång i tillräcklig mängd för att utgöra grunden för centralbankens valutareserver. Men att ersätta guld - en ren tillgång - med dollar baserade på statsskuld skapade det nuvarande globala finansiella systemet. Det blev skuld-baserat, inte tillgångsbaserat. Och geopolitiskt så gjorde statsskuldväxel-standarden USA immuna mot den traditionella balansen i betalningsbalansen och de ekonomiska begränsningar, som hindrade kapitalmarknader från att bli mer eller mindre skuldsatta/ belånade och "innovativa".

Det gjorde också det att den amerikanska regeringen kom att föra en utrikespolitik med militära kampanjer utan någon större hänsyn till betalningsbalansen.

Problemet är att utbudet av dollarkrediter har blivit potentiellt oändligt. Dollarexpansionen har vuxit i förhållande till det amerikanska bytesbalansunderskottet. Tillväxten i centralbanksreserver och suveräna länders fonder har tagit formen av en återvinning av dollar inflödet till inköp av amerikanska statspapper - vilket gör utländska centralbanker (och skattebetalare) till ansvariga för finansieringen av flesta av USA: s federala budgetunderskott.

Det faktum att detta underskott är till stor del av militär natur - ett syfte som många utländska väljare motsätter sig - gör denna låsning särskilt irriterande. Så det är ju egentligen knappast förvånande att främmande länder söker efter alternativ.

I motsats till vad de flesta offentliga medier poserar, så är USA bytesbalansunderskottet - inte i första hand ett handelsunderskott - och därmed andra länders betalningars överskott, Ånej.

Utländska militära utgifter har ökat trots att det kalla kriget slutade med upplösningen av Sovjetunionen 1991. Ännu viktigare så har kapitalutflödena från USA ökat. Bankerna lånade ut till utländska regeringar från länder i tredje världen, till andra länder som uppvisar underskott att täcka sina nationella betalningars underskott, till privata låntagare att köpa utländska infrastrukturella privatiseringar, utländska aktier och obligationer, och att göra arbitrage affärer, att låna till låg ränta för att köpa högre avkastande värdepapper utomlands.

Följden blev att andra länder med "balans i betalningsbalansen” och överskott inte härrör huvudsakligen från handelsförbindelser, utan mera från finansiella spekulationer och en spillover av USA: s globala militära utgifter.

Under dessa förhållanden manövrerade bankerna för snabb avkastning och deras kunders arbitrage gav snedvriden valuta för internationell handel. USA "kvantitativa lättnader" kommer därför ovillkorligen att uppfattas som en eufemism för en aggressiv ekonomisk attack mot resten av världen. Handel och valutastabilitet är en del av den "collateral damage" som orsakas av att Federal Reserve och Treasury översvämmar ekonomin med likviditet i sina försök att åter blåsa liv i USA:s tillgångspriser. Inför USA: s kommande kvantitativa lättnader som kommer att översvämma ekonomin med reserver för att "rädda bankerna" från negativt eget kapital, är alla länder medskyldiga till att agera som "valuta manipulatorer".

Så mycket pengar görs nu av rent finansiella spekulationer att all "riktig" ekonomi håller på att förstöras.

Det globala finansiella systemet håller på att splittras av amerikanska monetära tjänstemän genom att ändra de regler som de själva fastställde för nästan ett halvt sekel sedan. Innan USA gick från guldet år 1971, ingen drömde att en ekonomi - särskilt i USA – skulle kunna skapa obegränsad kredit på datorernas tangentbord. Men det är vad som händer under statsskuldväxelstandarden standard i internationella finanskretsar.

Denna utveckling hotar att leda till den typ av internationell monetär praxis som bara hittas från 1930-talet till 50-talet: dubbla växelkurser, en för ekonomiska transaktioner och en annan för handel. Det troligen skulle innebära ersätter IMF, Världsbanken och WTO med en ny uppsättning institutionerför att  isolera amerikanska, brittiska och euroområdets representation. Gissa då var Sverige hamnari för liga.

Att försvara sig, är som IMF föreslår att agera som en "central bank" att skapa vad som kallades "papper guld" i slutet av 1960 - artificiell kredit i form av särskilda dragningsrätter (SDR).

Men andra länder redan fattat galoppen och har klagat på att röstkontrollen fortfarande domineras av de stora förespråkarna för arbitrage spekulation - USA, Storbritannien och euroområdet. Och IMF: s artiklar i avtalet hindrar länder från att skydda sig själva och karakteriserar detta beteende som "störande" för den "öppna kapitalmarknaden." Så ett dödläge nåddes i helgen som verkar vara permanent. Som en sammanfattande fråga: "'Det finns bara ett hinder, som är ledamöterna, sade en frustrerad Kahn."

Och i en Financial Times intervju sade Mohamed El Erian, en tidigare högt uppsatt tjänsteman inom IMF och nu vd för Pimco, "Du har ett sprucket rör bakom väggen och vattnet kommer ut. Du måste laga röret, inte bara putsa väggen. "

BRIC - länderna måste helt enkelt att skapa egna parallella system. I september stödde Kina en ryska förslaget att inleda direkta handeln mellan yuan och rubeln. Det har förhandlat fram en liknande affär med Brasilien. Och på tröskeln till IMF-möten i Washington på fredagen, 8 oktober, stannade Kinas premiärminister Wen till i Istanbul för att nå en överenskommelse med Turkiets premiärminister Erdogan om att använda sina egna valutor i tredubbla turkisk-kinesiska handeln till 50 miljarder dollar under de kommande fem åren, effektivt exklusive den amerikanska dollarn. "Vi är utgör ett ekonomiskt strategiskt partnerskap ... I alla våra relationer, har vi enats om att använda lira och yuan," sa Erdogan.

På det djupaste ekonomiska körfältet, finns den nuvarande globala finansiella fördelningens delar av det pris som skall betala för att centralbanksystemet vägrar att acceptera ett av de främsta axiomen för banker: Skulder som inte kan betalas, kommer inte att finnas. De försökte "rädda" banksystemet från skuld nedskrivningar under 2008 genom att hålla skulden overhead, på plats i balanserna hos bankerna. Den resulterande återbetalningsbördan fortsätter att krympa den amerikanska ekonomin, medan Feds sätt att hjälpa bankerna att "förtjäna sig sin väg ut ur negativt eget kapital" har varit att underblåsa en flod av internationell finansiell spekulation. Inför en normaliserad världshandel eller att ge möjligheter för underprissatt finansiering, har USA och Storbritannien kastat sig på vägen bakom det senare. Sunda ekonomier söker förståeligt alternativa arrangemang.