När ryggraden i ett land börjar tänka tanken att lagar och regler helt enkelt inte är värda att följa, då är det bara ett mycket litet hopp och dessutom bara ett enda hopp till anarkins närvaro. Med ett samhälle så starkt dikterat och reglerat av ekonomiska villkor som vårt eget, som vidare beskrivs av ett finansiellt system som därför skall vara den kanske största förtroendeskapande faktorn i samhället, blir det naturligtvis helt förödande för förtroende hos det allmänna om finanssytemet börjar krackelera. Många inser att i förhållande till sin egen roll i det totala systemet, så är det någonting som är fundamentalt felaktigt, om dagens utvecklingstakt leder till att alla Amerikaner är dollarmiljardärer år 2020.

Det är ett mycket litet fåtal som tror att detta innebär någon form av långsiktigt balansförhållande. Snarare inser rätt många att det sannolikt tidigare kommer att ske ett systemiskt haveri, och rimligtvis inte bara lite tidigare än år 2020.  Det lite mera pålästa som vet att skuldutvecklingstillväxten i förhållande till den passerade skuldmättnadspunkten matematiskt garanterar att systemet systemet havererar senast 2015, inser givetvis att inte heller denna tid har någon som helst trovärdighet som återstående, beroende på att läckagen i ekonomin existerar och är betydande.

Att Kina inte vill appreciera sin valuta är till uteslutande delar beroende på att detta skulle skapa en socialekonomisk instabilitet i Kina som Peking inte kan hantera, så för att konstituera makten motverkas detta. I vårt möjligen något mera öppna samhälle så väljer man därför den omvända metoden till detta, man väljer då istället att beskriva konsekvenserna av systemhaverie och självbestämmandets påtvingade  ankomst som fruktansvärda.

Media har därför skapat en illusion för oss, om att anarki är människor i upplopp på gatorna, vandaliserade bilfönster och plundring av varje butik i sikte.  Och detta är alltså inte av någon som helst slump för att vi skall sky detta tillstånd av samhällsskick, det är dock inte denna typ av dramatiska beteenden som kommer att haverera samhället. Det finns också den artiga, tysta, långt dödligare anarkin hos de centrala medborgarna-de samhällsbärande medborgarna-vilka då kastar in handduken och beslutar att det är bara inte är värt detta längre.

Om en tillräckligt stor andel av befolkningen, vilket inte ens behöver vara en majoritet utan faktiskt bara en GANSKA stor bit-beslutar att det bara helt enkelt inte är värt att följa reglerna längre, då är det samhället dagar räknade:

Inte ens en polis-stat med ett beväpnad militär i varje hörn med order att skjuta för att döda kan stoppa sådana medelklassens dolda anarki.

En typ av välklädda, golf-älskande, göra bra, utomordentligt artiga anarkister: Men anarkister likafullt. De är inte viktiga, eller kraftiga, eller inflytelserika: De är medelmåttiga och det är därför de är så dödliga för samhället: Deras presumtiva antal är miljoner. Och de kommer långsamt, smärtsamt att komma till slutsatsen att det är bara inte värt att fortsätta med detta system längre.

När tillräckligt många av dessa Anarkister bestämmer sig för att de inte längre bryr sig, då är det över för samhället-eftersom de är samhället.