Funderar på hur naturen har organiserat allting genom den konkurrens som finns utifrån knappheten på resurser och kretsloppen.

I dessa mänskliga valtider, så har naturen emellertid kommit till att göra en riktig dikeskörning, helt tvivelsutan faktiskt. Härförleden så var det ett program på TV om en vargflock och den sociala ordning och struktur, som krävdes av flocken och som upprätthölls av Alfa-hannen för flockens egen bästas skull, det allmännas bästa där ingen lämnades bakom men inte heller fick mera resurser än vad flocken kunde undvara för att fortsätta med bibehållen effektivitet i sin överlevnad på lång sikt.

Alfavarghannen hade ett fasligt sjå att hålla foderordningen rätt, detta i förhållande till flockens överlevnads nyttoperspektiv, så att han inte fick matsmältningsproblem efter att ha ätit det han skulle äta, berodde nog främst på att vargar inte vet vad magsår är för någonting. 

Det var där jag fastnade i tanken om detta, hur sällan är det inte som det mänskliga ledarskapet tar sig för, det helt omvända uttrycket, nämligen att äta först och så mycket det går dessutom för att sedan inte alls bry sig om den övriga fördelningen.

Detta trots att vargen rimligen måste anses vara av naturen bättre rustad att klara sig på egen hand än en ensam människa, allt i övrigt lika.

Människans framgång på jorden, den bygger ju nära nog uteslutande på hennes sociala förmågor att arbeta och verka i grupp, i alla händelser bra mycket mera än vad vargens framgång gör, medan detta inte på minsta sätt verkar avspegla sig i de tankar som de flesta människor framlever sina dagar i. Omvänt kan man ju säga att människans förmåga att tänka har utvecklats lite mer än vad som är nyttigt för människans egen fortlevnads bästa.

Att alla har en roll att fylla i flocken, det förstår alla medlemmarna i vargflocken och de förstår också att de olika rollerna kräver olika förberedelser och instatser och utifrån detta så ifrågasätts inte rollerna i en sådan utsträckning att funktionen riskeras för flocken.

Vad gäller Alfaledare och politiska företrädare så finns det nog ingenting mera diametralt.

Den flockledare som främst belyser den egna förträffligheten , som en politiker, i sin kommunikation blir omgående i naturen misstänkliggjord och den flockledare som främst påtalar andra ledares oförmågor blir omgående i naturen misstrodd och den flockledare som främst gynnar sig själv före flocken blir omgående avsatt, så är naturens ordning utifrån fortlevnadsperspektivet och att ha lyckats ännu sämre med sitt ledarskap än så, det är nog människan rätt ensam om som varelse, inte ens lämlar verkar vara så lättledda och obetänksamma som människor.