Undrar om verkligen det egentligen är många som på allvar, tror att samhällets utveckling främst gynnas av det materiella välståndet hos den enskilda individen? Om så är fallet vågar jag påstå att det föreligger ett inte obetydligt pedagogiskt problem om samhälle och blommor och bin.

Verkligheten inom individerna är nog tyvärr just nu inte sällan en helt annan, även om vi  betingats till en läpparnas bekännelse om än det ena och det andra i medmänsklighetens tecken, vi är trots allt fortfarande biologiska individer i botten och ju mer naturlig individen idag beter sig desto mindre social blir den. Det är utifrån detta mycket få och det blir allt färre individer som någonsin offrar sig för något annat än sin enskilda nytta. Politiken genom partisystemet är måhända nu det mest lysande exemplet på detta. Detta är givetvis det stora tecknet på den eventuella mänskliga undergången - dagens samhällsform, fortlevnaden ligger således precis som historien anger, i den mänskliga förmågan att bygga samhällen.

Om man vet att människan behöver andra individer om inte annat för sin rent biologiska fortlevnad, så verkar det ju helt idiotiskt och kontraproduktivt att verka för det materiella och enskilda välståndet framför det samhälleliga. Man kan ju därför stilla undra hur man tänkte när man skapade en myndighet (DO) för definierande av särskillnadsbehandling och detta med det anförda syftet att man trodde att detta skulle skapa en större samförståelse mellan individerna i samhället? För det kan väl aldrig vara så illa att detta hela tyden har fyllt ett helt annat syfte, vilket nu accentueras alltmera. Att bensin så särskilt ofta är det bästa släckningsmedlet för eldsvådor, det tror jag inte på. Och jag tror inte heller att den som skapar institutioner för fastställande av särskiljande behandling, levde i den tron på främst bensinens eldsläckande egenskaper som medel för att skapa samhällelighet och samförståelse. Men som politiskt verktyg för utövandet av makt, så fyller myndigheten givetvis en funktion.

Konstaterar därvidlag att DO står som en åsna, som vanligt, en åsna som vet att den skall gå åt ett särskilt håll för att dra en vagn, men som nu inser att moroten som skall locka den till färden, egentligen bara består av en synvilla. Även tjänstemän kan således vakna ur sin mentala Törnrosabedövning.

Utifrån detta konstaterar jag att det finansiella systemet har överlevt ännu en vecka. Men det är ju även så att vi varken kan ge upp livet, eller så att vi bör överge tron på människan, utifrån den skull att inte systemet mera främst är ägnat att berika ett fåtal självutnämnda individer på alla andras bekostnad, det finns givetvis därför mer goda framtidsutsikter än tidigare.