Om man tar förändringen i BNP och delar den med förändringen av statsskulden. Så visar detta hur mycket produktivitet som vunnits genom infusion av ännu en valutaenhet i skuld ytterligare, i förhållande till vårt skuldvärde baserade penningsystem i övrigt.

I början av 1960-talet så illustrerade exempelvis varje utgiven dollar av ny skuld nästan en dollar mätt i landets produktion av varor och tjänster. När fler enheter av skuld kommer in i systemet så innebär detta att produktiviteten per valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015.

Detta innebar att vi kan förvänta sig att varje som ett annat exempel, en ny krona i skuld år 2015 kommer inte att tillföra något alls till vår produktivitet.

En kul grej har dock hänt på vägen till 2015 då systemet definitivt av ren naturlagsmässigt tvång måste desintegreras ur världsekonomin.

Händelsen var att den makroekonomiska SKULDMÄTTNADEN inträffade och den orsakade ett paradigmskifte i vår relation till skulden.

Detta beror på förhållandet att den totala inkomsten, inte längre kan bära hela skulden inklusive ränta och att den större delen av inkomsten istället börjar gå åt till att istället finansiera räntor istället för skulder.

Under det tredje kvartalet 2009 i USA så gav varje ytterligare dollar i skuld ett negativt produktivitetsutfall på 15 cent och i slutet av 2009, varje dollar ny skuld ett negativt produktivitetsutfall på 45 cent !

Detta är matematiska beviset för att skuldmättnaden har uppstått. Ett fortsättande i beteendet att lägga till ytterligare skulder i ett mättat system, där alla pengar är baserade på skuld som motvärde, leder bara till framtida uteblivna betalningar och högre arbetslöshet.