Frankrikes president Sarkozy stödjer ju den grekiske premiärministern George Papandreou, men Angela Merkel däremot uttrycker följande inför Förbundsdagen "Nu är vi starka, vi kommer inte att ge upp vår styrka bara för att vår export kanske är att föredra för de andra länderna, detta säger hon alltså till den tyska förbundsdagen.

Merkel sopar undan kritiken som anförs att Tyskland och andra länder med överskott, är medansvariga för den allt större nord-syd-spricka som har lett till Euroland till den värsta krisen sedan lanseringen av den monetära unionen. Grekland förlorar nu sin EU röststyrka i ett slag och får mindre suveränitet än Kalifornien som har en större risk för fallissemang än Grekland.

Europeiska monetära unionen har blivit ett instrument för deflationstortyr. Varför den grekiska bail-outen inte kan kringgå tysk lag. Problemet måste lösas från helt grekisk sida anser Merkel, och alla åtgärder måste vara orienterade i den riktningen, snarare än att som nu fokusera på förhastade hjälpåtgärder som inte uppnår någonting alls på lång sikt och endast försvagar euron ännu mer, säger hon. Grekland måste helt enkelt hjälpa sig själva, hjälpen utifrån måste vara hjälp till självhjälp för Grekland.

I stället så kräver nu Angela Merkel att EU-fördraget ändras så att upprepade förbrytelser mot EMU: s regler kan medföra en avvisning från eurogemenskapen, och insisterade vidare på att Tyskland skall hålla fast vid sin egen väg i den grynhårda åtstramningspolitiken. Och sannolikt ser även en och annan hårt arbetande Tysk, en inte obetydlig risk i att nyttan av deras eget arbete går på export till solbadande Greker. 

Detta möttes omgående med hårda ord, som kom ifrån IMF: s chef Dominique Strauss-Kahn, som sade att det var dags för Berlin att ompröva sin målmedvetna strävan efter export, han varnade för att både Tyskland och Kina måste spela sin roll för att skapa balans det globala systemet, snarare än att förlita sig på stora strukturella överskott. Lite elakt kan ju detta uttryckas som att Strauss Kahn anför att eget arbete inte skall löna sig för Tyskar och alltså menar Strauss Kahn vidare att Tysklande skall hjälpa till att bibehålla den skuldskapande maktstruktur som IMF och BIS utgör. Hans engagemang för Grekland kan ju synas vara rörande, men den som tänker efter det minsta inser att detta egentligen främst syftar till att konstituera Strauss Kahns egen maktsituation.

Detta måste alltså förändras, den inhemska efterfrågan måste stärkas med mer konsumtion, säger Dominique Strauss Kahn till Europaparlamentet, precis som vore parlamentet ett gäng ekonomiskt oförstående eller imbecilla småbarn.

Frankrikes finansminister Christine Lagarde spelade upp en rasande teaterscen i Berlin tidigare i veckan, och föreslog att Tysklands obeveklighets kramande gjorde det omöjligt för Club Med stater att återta förlorad konkurrenskraft inom den monetära unionen och tvingar dem in i en deflationspolitik som i slutändan ändå måste slå tillbaka mot alla, vilket i sig i någon mån inte är alldeles poänglöst. Men skillnaden är att den som arbetar mindre får svälta tidigare, lite krasst uttryckt. 

Lagarde säger sig inte vara säker på att detta är en hållbar modell för långsiktig hållbarhet för hela gruppen.

Det är uppenbart att vi behöver bättre konvergens säger Lagarde. Samtidigt som vi måste göra en insats, behövs det två för att dansa tango. 

Så det krävs att alla skall lita på att andra skall göra lika mycket och det kan nog bli lite svårt med den sortens tilltro emellan olika klimatgeografiska regioner. Men att tro att ett understöd kommer att få till exempel Grekland att öka sin produktivitet och konkurrenskraft, det är som alla inser rena dumheten.

Precis som Lagarde beskriver så innebär en ökade konvergens att en resursomfördelning måste ske, men att en omfördelning av Tyska överskott till Grekland skulle vara en långsiktigt hållbar väg, är uppenbarligen antingen ett infall av obetänksamhet eller ett utfall av uppsåtligt förledande.