Ännu har inte förlusterna inom derivatmarknaden kommit till realekonomin. Derivatbubblan, vilken är mer än tusen gånger större, än det 800 miljarder dollar stora krispaketet som lanserats i U.S.A.

Detta betyder att en enda promilles förlust i derivatbubblan, skulle kräva ett nytt lika stort krispaket. Den Europeiska Centralbankens tidigare chef Jacques Attali, redovisade häromdagen att av världens totala finansmarknad på 2.000.000 miljarder dollar, så uppgår derivatmarknaden till 1.406.000 miljarder dollar!

Detta jämfört med planeten jordens totala omslutande BNP, vilken uppgår till 50 tusen miljarder dollar, vilket i sin tur innebär att vi alla nu är i en värre situation än Island i söndags, eftersom Island ”bara” hade en finansmarknad på tio gånger BNP omslutningen.

Förtroendekrisen emellan banker kommer aldrig att kunna lösas, så länge bankerna har delar av denna gigantiska bubbla kvar i sin bokföring, för så länge existerar också valutan som har skapat bubblan. Alltså valuta skapad utan real värdegrund.

Så länge paketet inte separerar bort de delar av finanssystemet, som inte går att rädda, från de delar som måste räddas, kan inte något räddningspaket fungera.

En osanning i nu är att det Amerikanska krispaketet enbart gäller de amerikanska bankernas problem. En fjärdedel av paketet skall gå till hjälp åt de brittiska London City bankerna.

Den mest anmärkningsvärda osanningen i detta sammanhang är att räddningspaketet skulle verka stabiliserande på finanssystemet. Det enorma valutatillflöde, liksom annan ännu större utspädning av valutavärdet, genom tillskjuten likviditet ifrån Federal Reserve och olika centralbanker, ökar penningmängden/valutavolymvärdet samtidigt som den reala ekonomin och dess värde inte ökar, utan istället snarare minskar.

Resultatet av detta beteende blir en helt ovillkorlig hyperinflation, vilken kommer att haverera dollarvärdet och skapa kris inom världshandeln. Detta medför att statens insättargarantier inte kan skydda småsparare. Krisåtgärderna saknar delar som verkar för expansion av den reala ekonomin vilken måste skapa reala värden i dollar och andra värdepapper, vilka nu består av i princip ingenting.

Att finansiella stödåtgärder skulle leda till ett fungerande banksystem, är en så monumental dumhet att den närmast antar bibliska proportioner. Krispaket är inte riktat till att expandera nyutlåning till företag och bostäder eller ens framgent verkande effekter. Finansiella stödåtgärder syftar till att hantera tidigare förluster. För närvarande gäller kreditåtstramning i USA, detta utifrån att banker har gjort förluster av kapital, och har en rädsla för att göra ytterligare förluster. Och eftersom krediter är valutaskapande så uppkommer det en brist på likviditet.

En grov villfarelse är att skattebetalarna får tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper ifrån bankerna, anges vara att de åter skall stiga i värde. Detta i sin tur förutsätter att finansmarknaden förmår att bygga upp en ny bubbla av exakt samma modell, något som måste anses vara rent orimligt om bara det minsta minne återstår hos mänskligheten

.

Det är den reala ekonomins volymvärde som behöver expandera relativt det fiktiva valutavolymvärdet, detta för att åstadkomma en realvärdeanpassning av valutasystemet.

Den så hyllade "Svenska modellen" fungerar inte idag, det är rena dumheterna att anföra något sådant. Avfallshögen för dåliga lån i Sverige hette då Securum, men detta är en gången tid med helt andra förutsättningar, då i huvudsak ett papper representerade en belåna fastighet.

Nu har skapandet av finansinstrument medfört att en fastighet kan motsvaras av många fler värdepapper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån osv. De värdelösa papper, vilka amerikanska staten nu tar över, har en obetydlig förankring i någon fastighet överhuvudtaget - fastigheter, vars pris alltså inte kommer pressas upp igen till de nivåer som var rådande då bubblan sprack.

Den värde Riksgäldschefen Bo Lundgren, skyndade således till USA för att bidra med att skapa mera trovärdighet till krispaketet. Finansmarknaden bjöd in Bo Lundgren för att uttrycka inför beslutsfattare, att Securum affären gav svenska staten tillbaka pengarna för bankstödet, och detta när Sverige inte har hämtat sig från den katastrof bankstödet blev för den svenska ekonomin.

Lundgren och Svenska statsråd ljög alltså om Securum affären effekter, och detta trots att de egentligen är medvetna om att Wall Street och London City har egenintresse av att både USA och Sverige, liksom andra länder, antar det stora "bankräddningspaket" för att se till att utländska långivare (Wall Street m.m.) till de svenska bankerna får sina pengar.

Statliga Banklagskommittén (Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om "Banker i kris) förslår att banker i kris sätts i "offentlig administration".

Detta innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, öppna nästa dag igen som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras. Staten går in med insättargaranti och tryggar småsparares konton upp till 500.000 kr. Småsparare behöver inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder utretts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Det som inte berörs i detta, är om det i fall som i det nuvarande är en fråga om att systemet i sig fallerat på grund av en alltför vidlyftig kreditgivning/valutabildning.

Men med Banklagkommitténs förfarande så befrias staten ifrån ansvar från det mesta av bankernas dåliga affärer. Samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag kan fungera, så kan nytt kapital användas för näringslivets realekonomiska kapitalförsörjning i stället för att täcka bankens förluster på dåliga lån. På så sätt undviks en kreditåtstramning och en långdragen kris i den reala ekonomin.

Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanor eller kommunala nyttofunktioner, som kan hjälpa sysselsättningen inom bilindustrin genom en omställning till produktion av realvärde.

Kontentan av detta blir att krisen bör begränsas till att endast beröra värdepapper/finansinstrument samt hanteringen av dessa.