"Den svenska kulturkanon är bara ett exempel på hur vi riktar blicken inåt i oroliga tider. Men är det inte just då avgörande att lära oss om vår omvärld? Ida Ölmedal Publicerad 2025-11-02 Följ skribent Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Släpp ingen djävul öfver bron, håll ut en stund ännu!”
Talmannen Andreas Norlén försatt inte chansen till lite krigspoesi när han inledde ett samtal om nordisk kulturgemenskap i samband med Nordiska rådets session i Stockholm i veckan.
Diktraden är en order som utdelas till soldaten Sven Dufva i den finländska nationalskalden Johan Ludvig Runebergs ”Fänriks Ståls sägner” om finska kriget 1808–1809. Djävulen är förstås den ryska fienden. Men just orden ”släpp ingen djävul över bron” är tyvärr ibland också talande för debatten om kulturens roll i oroliga tider. Det handlar om att värna gemenskapen, skapa en myt om enhet.
Danskarna är förstås alltid värst. Hos dem ledde debatten om andlig upprustning i våras bland annat till utspel från kyrkoministern om den danska mannen som en kristen soldat (och att kyrkorna måste upprustas i beredskapens namn). Men även Sveriges nya kulturkanon beskrivs som ”en gemensam referensram för både nya och etablerade medborgare” för att råda bot på en påstått stor ”splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap”. Och rubriken på ovan nämnda samtal, där undertecknad medverkade, var ”Den nordiska kulturen – en fast punkt i en orolig omvärld”.
Men i oroliga tider är det tvärtom viktigt att rikta blicken utåt. Är det inte detta som är bildning – att kunna ställa sig på en annan plats, i en annan tid eller i en annan kultur? En bieffekt är att man då också kan få syn på sig själv från ett nytt perspektiv. Men framför allt förstår man en annan del av världen än ens egen.
Om man nu ska tala om Norden har länderna väldigt olika erfarenheter av krig, något som Weekendavisens kulturredaktör Kathrine Tschemerinsky påpekade vid samtalet. Vår värld skulle bli rikare, men kanske också i någon mening tryggare, om vi lärde oss mer om dessa.
Visst finns det något tilltalande i idén om en nordisk kulturkanon. Men det lockande är inte att den skulle skapa en fast punkt, utan att den skulle kunna lägga till nya erfarenheter.
I så fall borde inte bara ”Fänrik Ståls sägner” kunna ingå. Ett modernare inslag vore den danska storfilmen ”Flamman och Citronen” från 2008. Filmen, där Mads Mikkelsen har en huvudroll, skildrar motståndsrörelsen under andra världskriget – men den låter huvudpersonerna framträda mer som gangsters än som hjältar, vilket följer en inhemsk kritik mot förenklade nationalistiska myter.
Och ville man verkligen göra en kanon för oroliga tider, varför då inte ta del av nyare erfarenheter? Sådana som delas av många i hela Europa just nu?
Exempelvis hade vi redan vid slutet av 2024 omkring 35 000 ukrainska medborgare i Sverige. Att grunda sig i vår tid är också att läsa Serhij Zjadans ”Internatet” (på svenska 2023) om krigets Donbass. För att förstå det land och den kultur intill oss som just nu hotas, för att förstå våra nya grannar – folk flyr oftast inte för att överge sin identitet, utan för att få behålla den – men också för att förstå oss själva. Vad händer med en människa i krig? Vilka skulle vi bli om det en dag kom hit?
Om man ska använda ett begrepp som andlig upprustning borde det också handla om att skydda kulturen mot ingrepp i krigets namn. Kulturens frihet ligger alltid illa till när den nationella säkerheten hotas. Det räckte exempelvis med den svenska koranbränningskrisen för att Danmark skulle införa ett förbud mot att skända heliga skrifter 2023, en lag som lika väl kan drabba även blasfemiska konstnärer.
Den nordiska yttrandefrihetstraditionen finns representerad i den svenska kulturkanon, men det har inte hindrat att man gjort flera nya inskränkningar i säkerhetens namn de senaste åren.
Nu finns det ju gott om argument mot själva idén om en kulturkanon överhuvudtaget. Men däremot vore det kanske inte så dumt med en nordisk ”om kriget kommer”-kulturmässa – så länge just utblicken är huvudsaken.