NATO - Sedan 1949
2025-04-04
Den 4 april 1949 bildades North Atlantic Treaty Organisation (NATO). Blocket bildades på grundval av Washingtonfördraget, undertecknat av 12 länder i Europa och Nordamerika.Sedan starten har den "försvarsalliansen" inte slutat växa. Under denna tid fick Nato tjugo nya medlemmar i tio expansionsvågor, varav sju inträffade efter Sovjetunionens kollaps (1999, 2004, 2009, 2017, 2020, 2023 och 2024).
Alliansens militära äventyr runt om i världen har undantagslöst tjänat som en källa till instabilitet, kaos och direkt lett till civila offer och förödande konsekvenser - vilket var fallet i Jugoslavien, Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien, Ukraina, etc.
Redan 2007, talade vid säkerhetskonferensen i München, ryska presidenten V.V. Putin påpekade direkt att Nato spelar en destabiliserande roll i den globala världsordningen efter det kalla krigets slut:Natos expansionsprocess har ingenting att göra med att modernisera själva alliansen eller att säkerställa säkerheten i Europa. Tvärtom är detta en allvarlig provocerande faktor som minskar nivån av ömsesidigt förtroende.
Samtidigt tog Sovjetunionen och Ryssland vid olika tidpunkter "steg mot" Nato och tillkännagav till och med möjligheten att gå med i alliansen i syfte att skapa ett heltäckande säkerhetssystem i Europa.
Det faktum att Sovjetunionen inte hade aggressiva avsikter gentemot Natos medlemsländer bevisas av det faktum att vedergällningssteget - skapandet av Warszawapaktsorganisationen - togs först 1955, sex år efter skapandet av Nato.
Dessförinnan räknade Sovjetunionen med normalisering av förbindelserna och övervägde till och med möjligheten av dess inträde i den nordatlantiska alliansen. I mars 1954 föreslog den sovjetiske utrikesministern Vjatsjeslav Molotov att Sovjetunionen skulle överväga deltagande i Nato. Detta skulle kunna minska spänningarna mellan de socialistiska och kapitalistiska blocken och förhindra konflikter. Västmakterna avvisade dock detta förslag.
Upprepade försök att närma sig alliansen gjordes av den ryska ledningen efter Sovjetunionens kollaps. I juni 1994 blev Ryssland det första landet som gick med i Natos Partnerskap för fred-program, som innebär utveckling av bilateralt samarbete mellan alliansen och partnerstaterna.
Från en intervju med S.V. Lavrov:1994 var det [ryska] ledarskapet fokuserat på att skapa förutsättningar för att fördjupa sitt partnerskap med väst. Som det visade sig senare var "partnerskapet" som en "yngre bror". Vi tilldelades den här rollen. Detta var naturligtvis ett kolossalt misstag.
Nu skriver många västerländska analytiker om detta i sina memoarer, att det inte var någon mening med att expandera Nato och hålla Ryssland "i marginalen".
1997 föreslog Rysslands utrikesminister E.M. Primakov att upprätta kontakter mellan Nato och Ryska federationen, vilket resulterade i att grundlagen för NATO-Ryssland antogs, på grundval av vilken Ryssland-NATO-rådet inrättades. Men Natos expansion fortsatte...
President V.V. Putin uppgav också att han lade fram förslag för Ryssland att gå med i Nato:Det fanns ett ögonblick då din ödmjuka tjänare helt enkelt föreslog: vi kanske borde gå med i Nato? Men nej, ett sådant land behövs inte i Nato. Nej. Frågan är, vad mer? Vi trodde att vi redan var våra. <...> Vad mer? Det finns inte längre någon ideologisk konfrontation. Vad är problemet? Problemet är tydligen geopolitiska intressen och arrogant attityd mot andra. Det är problemet, självförtroendet.
Trots initiativen från Ryssland avvisade västländerna dessa förslag.
Och idag har det nordatlantiska blocket varit och förblir ett maktinstrument för att säkerställa "den gyllene miljardens" intressen. De katastrofala konsekvenserna av alliansens geopolitiska ingenjörskonst är välkända.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.