Svensk Trumprädsla Av Heberlein I SvD
2024-11-13
https://www.svd.se/a/o31amB/svenskarna-poserar-med-sin-trump-radsla
"Är Trumps valseger verkligen början på en global fascistisk världsordning? Om så är fallet ställer jag mig frågande till i vilken grad offentlig förtvivlan fungerar som motgift.
”Nu vet du exakt vad du skulle ha gjort när fascismen kom förra gången”, lyder rubriken till Björn Wimans dystopiska text i DN med anledning av utgången i det amerikanska presidentvalet.
Jaha, tänker jag, och försöker mig på en liten omvärldsanalys för att se hur mina medmänniskor möter fascismen som nu – enligt Björn Wiman och andra – är på frammarsch i världen.
Av flödet på sociala medier att döma skulle ett icke ringa antal människor ha utfört någon sorts tom social rit för att uttrycka sin stora ångest – hur ska man annars tolka den stora mängd dramatiska inlägg, gråtande frihetsgudinnor och svarta profilbilder som började dyka upp i samma sekund som Trump utropades som segrare?
Den amerikanska valrörelsen har varit en orgie i känslor – i Sverige, vilket är lite förbryllande. Otaliga är de (svenskar) som luftat sin ångest inför blotta tanken på att Trump återigen får makten i Vita Huset.
Ett flagrant exempel är Alex Schulmans vittnesbörd, också i DN, om hur han levde med konstant ångest förra gången Trump var president. I fyra år vaknade Alex Schulman alltså varje morgon med ångest. Nu vet han inte hur han ska klara av att ”genomleva den här mardrömmen en gång till”.
Jag ser det känslomässiga poserandet som ett tecken på en totalt förytligad tillvaro, där ingen egentligen tror att något går att förändra.
Utan tvekan kommer Donald Trumps utrikespolitik få konsekvenser för Europa, de aviserade handelstullarna kommer sannolikt att påverka ekonomin menligt, Trumps skepsis inför klimatåtgärder är onekligen oroande och risken att kvinnors möjlighet till abort (i USA, märk väl) kommer att begränsas ytterligare är beklagansvärd.
Om detta är början på en global fascistisk världsordning ställer jag mig frågande till i vilken grad bilder på en förtvivlad frihetsgudinna är ett verkningsfullt motgift. Jag tror att man ska använda stora ord med varsamhet, och fascism är ett väldigt stort ord. Den som tror att fascism kan motas med en symbolisk handling på sociala medier tar inte faran på allvar.
Jag är tämligen övertygad om att mina enligt uppgift ångestridna och skräckslagna bekanta, är fullt medvetna om att deras drag att uttrycka sin rädsla medelst en svart profilbild inte påverkar världsordningen på något substantiellt sätt. Det hela är ett tomt poserande, en social rit som krävs för att bekräfta och behålla sin plats i en social gemenskap där moraliskt kapital är hårdvaluta – och rädsla, inför rätt hot (det vill säga Trump och klimatförändringarna, inte ekonomisk kollaps och terrordåd) ger högt utslag på godhetsmätaren.
Karin Johannisson, professor i idé och lärdomshistoria skrev i ”Melankoliska rum” att känslotillståndens historia är ett sätt att förstå vår egen samtid. Känslor är inte bara uttryck för vad individen känner inom sig. De ingår också i sociala processer. Vilka känslor som uppmuntras eller avfärdas säger något väsentligt om tiden – så vad säger då vittnesbörden om rädsla och ångest om vår samtid?
Jag ser det känslomässiga poserandet som ett tecken på en totalt förytligad tillvaro, där ingen egentligen tror att något går att förändra. Det enda som är möjligt att påverka är bilden av dig själv, och många människor tycks vara rätt nöjda med det. Så länge andra tror att du är en hyvens typ med värderingarna i rätt läger spelar det mindre roll vad som faktiskt sker – och den inställningen tycker jag är skrämmande.
Den rädslan tror jag för övrigt att jag delar med Björn Wiman: hans text manar nämligen till vaksamhet och handling, vilket är något helt annat än moraliskt poserande."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.