Boetius Om Wallenberg
2024-08-31
https://carlnorberg.se/2019/09/19/boetius-om-wallenberg/
"Hans Mattsson på bilden, var en i USA mycket känd svensk på 1800-talet.
Maria - Pia Boetius skriver i sin bok Sfär-fäderna (not 368):
'' När jag betraktar Wallenbergsfärens gärning i Sverige fram till idag känner jag en sorts ilska som inte är förenlig med ''objektivitet''. Ilskan riktar sig inte precis mot Wallenbergs utan mot den flathet, ibland feghet och medgörlighet som de kringgärdats av i detta land. Kritiken har nästan alltid kommit från vänster. Ofta har den varit berättigad - men eftersom resten av det politiska etablissemanget och näringslivet föredragit att ständigt tiga har kritiken kunnat avfärdas som vänsterpropaganda. Det är inte sunt och inte friskt och inte bra för ett land som Sverige att en enda ägar- och maktgrupp har kunnat dominera till den grad som Wallenbergsfären gjort och gör i Sverige.
I april 1997 var jag på internationell historiekonferens på New York University. Då hade jag tillfälle att resonera om saken med historiker från snart sagt hela världen. Och jag fick helt klart för mig att Wallenbergs dominans ses som osund, till och med av de mest entusiastiska anhängarna av det fria marknadskrafterna. Det finns inget enda land i västvärlden där en enda familj har en sådan makt och ett sådant inflytande som Wallenbergs har i Sverige. Men det ingår inte klart i vår självbild som land; det är ett förhållande som tonats ner. Dels därför att så många - inklusive många medier - inte talar klarspråk, dels därför att socialdemokraterna har önskat ge bilden av Sverige som ett socialdemokratiskt land och inte som ett land där makten delats mellan härskardömet W och socialdemokraterna.
Konsekvenserna är oöverskådliga. Idag när de ekonomiska krafterna överallt ''tagit makten'' och till stora delar kan diktera politiken betyder det för Sveriges del att det är just Wallenbergsfärens ekonomiska syn som blivit den totalt förhärskande, liksom deras moral eller brist på moral. Wallenbergarna har varit ''duktiga'' och skickliga och dynamiska och behärskat många av de företag där människor funnit sin utkomst, men samtidigt har de med sitt maktöverskott förkvävt andra krafter och andra företagskulturer. Översatt till politiska termer liknar Wallenbergarna en enpartistat.
När Wallenbergarna i sin ytterst särpräglade historiebeskrivning bröstar sig över att ha ''räddat'' det eller det företaget är det ofta nonsens. Visst räddade de företaget, men hade inte de gjort det hade någon annan gjort det. I kraft av sin makt, sin rikedom och sitt kontaktnät har de oftast varit först på plats och har därmed fått mala först. För Sverige hade det med största säkerhet varit bättre med mera heterogena ägar- och maktstrukturer.
På 1800-talet tog två herrar av betydenhet hövdingasäte i Sverige. Den ene var en borgarkung, införskaffad från Frankrike, som tog sig namnet Karl XIV Johan, den andre var en biskopsson som först var sjökapten och redare: A.O. Wallenberg. 1856 startade han en bank som döptes till Stockholms Enskilda Bank. Det var en bra tid att öppna bank, just i den vevan beslöts att ''fruntimmer'' skulle få bli myndiga vid 25 års ålder och därmed själva få råda över sina besparingar. Dessa insatte många av dem på Enskilda Banken. Dessutom upptäckte A.O. det som den engelska ekonomitidskriften Economist skulle upptäcka först under andra världskriget: anställde man kvinnor i rörelsen fick man dubbel begåvning till halva priset.
A.O. Wallenberg grundade snart en dynasti. Han skaffade sig tretton barn med tre olika kvinnor, två fruar och en hushållerska. Sönerna gick till det militära och sjön, till affärsverksamhet och bankverksamhet. Genom maktkamp och konkurrens utkorades snart två av sönerna till kronprinsar: Knut och Marcus. Ett förhållande som sedan upprepades med Jacob och Marcus i nästa generation, fick ett avbräck när Marcus Wallenberg tog sitt liv 1972, men är nu återigen etablerat genom de senaste kronprinsarna, som också heter Jacob och Marcus. Wallenbergarna ska enligt traditionen inte bara konkurrera utåt, utan också sinsemellan, på två man hand i varje generation, påhejade av släktens åldermän.
Knut och Marcus hade olika mödrar och Marcus skulle på sin ålderdom ondgöra sig över Knuts märkliga affärsmetoder, som Marcus påstod berodde på att Knut sades ha ''zigenarblod'' i ådrorna.
Kommande generationer har emellertid Knut att tacka för mycket. Knut och Alice Wallenberg fick inga barn. Istället donerade de hela sin ansenliga förmögenhet till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som kommande generationer fick makten över. Staten har ingen insyn i stiftelsen och den betalar ingen skatt. Istället delar den ut pengar till olika ändamål, som Wallenbergsfären vill stödja. Men det allra bästa med stiftelsen är att den köpte och köper aktier i olika företag. Den har därmed givit Wallenbergarna makten över mängder av företag och industrier, ja över en ansenlig del av det svenska näringslivet. När det ska göras upp topplistor på förmögenheter i Sverige hamnar Wallenbergarna - trots mångmiljonförmögenheter - inte i topp. Deras personliga ägande har inte någon motsvarighet i deras makt över företagsamheten. Det beror på att de inte äger, men ändå har makten över den skattebefriade och insynsfria stiftelsen.
A.O. Wallenberg spekulerade vilt med pengarna i Enskilda Banken, så vilt att åtta ledamöter ur styrelsen 1871 lämnade Enskilda Banken och startade en egen bank: Handelsbanken. Med det lade inte sordin på A.O. En man med det osannolika namnet Holdo G. Stråle, fabrikör och ledamot av Enskilda Bankens styrelse, sa om A.O. Wallenberg: ''Rikedom, se där hans banér. Vinsten, se där hans fältrop. Han har icke för ett uns fosterlandskärlek. För honom är den egna fördelen allt!''
A.O. Wallenberg lade upp strategier. Han insåg att man inte alls behövde äga de flesta aktierna i ett företag för att skaffa sig makten och den dominerande ställningen över företaget. Man delar upp aktierna i röststarka och röstsvaga aktier. Massan får köpa de röstsvaga, familjen tar de röststarka. ''Jag skrattar åt packet och voterar'' skröt A.O för sin bror Agathon redan 1857. Strategin har levt vidare i kommande generationer. I dag har Wallenberg och Incentive-Boetius Om Wallenbergsfären 6,4 procent av aktiekapitalet i Electrolux, men 94,1 procent av röstvärdet. Ju fler småsparare som köper aktier, desto mindre kapital behöver de stora kapitalägarna satsa för att kontrollera företag och hela branscher.
Mot slutet av 1870 - talet ledde A.O:s vilda spekulationer i järnvägar till katastrof. Banken var på väg mot konkurs. Borgarkungens sonson Oscar II, beslöt sig för att rädda banken. Enskilda Banken var - och är fortvarande - kungahusets bank; tjänster och gentjänster gagnar båda parterna. Med majestätiskt språkbruk berättade Oscar II hur det gick till: ''Det fanns tecken till stormlöpning på Enskilda Bankens lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan.''
I själva verket var det staten - skattebetalarna - som räddade Enskilda Banken från konkurs med ett lån på 30 miljoner kronor till en järnvägshypoteksfond.
Men släkten Wallenberg vet vad den gör. I alla år sedan dess har den lovsjungit och prisat kungahuset för att det räddade banken. Det är ett smicker som gått hem och knutit vänskapsbanden mellan de två dynastierna allt fastare. Den ''offentliga sektor'' som egentligen räddade banken har däremot aldrig hyllats."
I november 1910 träffades sex män – Nelson Aldrich, A. Piatt Andrew, Henry Davison, Arthur Shelton, Frank Vanderlip och Paul Warburg – på Jekyll Island Club, utanför Georgias kust, för att skriva en plan för att reformera landets banksystem . Mötet och dess syfte var noga bevarade hemligheter och deltagarna erkände inte att mötet inträffade förrän på 1930-talet. Men planen skriven på Jekyll Island lade en grund för vad som så småningom skulle bli Federal Reserve System.
I en artikel publicerad i New York Times 1907, Paul Warburg, en framgångsrik, tyskfödd finansman som var delägare i investeringsbanken Kuhn, Loeb och Co. och allmänt betraktad som expert på banksystemen i USA stater och Europa, skrev att USA:s finansiella system var "vid ungefär samma punkt som Europa hade nått vid tiden för Medicis, och av Asien, med all sannolikhet, vid tiden för Hammurabi" (Warburg 1907) .
Bara månader efter att Warburg skrev dessa ord, drabbades landet av paniken 1907. Paniken väckte den amerikanska kongressen, särskilt den republikanske senatorn Nelson Aldrich, ordförande för senatens finanskommitté. 1908 sponsrade Aldrich ett lagförslag med den republikanske representanten Edward Vreeland som bland annat skapade National Monetary Commission för att studera reformer av det finansiella systemet. Aldrich anställde snabbt flera rådgivare till kommissionen, inklusive Henry Davison, en partner på JP Morgan, och A. Piatt Andrew, en ekonomiprofessor vid Harvard University. Under de följande två åren studerade de bank- och finanssystem omfattande och besökte Europa för att träffa bankirer och centralbanker.
Ankajakten
På hösten 1910 var Aldrich övertygad om nödvändigheten av en centralbank för USA. Med kongressen redo att börja sammanträda om bara några veckor, beslutade Aldrich - troligen på Davisons förslag - att sammankalla en liten grupp för att hjälpa honom att syntetisera allt han hade lärt sig och skriva ner ett förslag om att etablera en centralbank.
I gruppen ingick Aldrich; hans privata sekreterare Arthur Shelton; Davison; Andrew (som 1910 hade utsetts till assisterande finansminister); Frank Vanderlip, president för National City Bank och tidigare finansminister; och Warburg.
En medlem i den exklusiva Jekyll Island Club, med största sannolikhet JP Morgan, ordnade så att gruppen fick använda klubbens faciliteter. Klubbens medlemskap grundades 1886 och stoltserade med eliter som Morgan, Marshall Field och William Kissam Vanderbilt I, vars herrgårdsstora "stugor" spred sig över ön. Munsey's Magazine beskrev den 1904 som "den rikaste, mest exklusiva, mest otillgängliga" klubben i världen.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.