Tänkvärt I SvD
2024-08-14
https://www.svd.se/a/0VBEdJ/martial-bourdin-mannen-som-forsokte-stoppa-tiden
"Den 15 februari 1894 dog Martial Bourdin i ett misslyckat försök att spränga tiden. Bourdin, fransk anarkist, lämnade sitt rum på Fitzroy Street beväpnad med en bomb, i akt och mening att spränga the Royal Observatory i Greenwich, platsen för Greenwich mean time som införts 1847. Greenwich mean time, den så kallade normaltiden, utgår ifrån solens färd över observatoriet och betraktas som koordinerad universell tid, eller ”världstid”.
Martial Bourdin (1868–1894).
Martial Bourdin (1868–1894).
Jag hade inte hört talas om Martial Bourdin och hans attack på tiden förrän jag mötte hans öde i den sydafrikanske konstnären William Kentridges installation ”The refusal of time” som visas på Louisiana i Humlebaek. ”The refusal of time” kretsar kring människans försök att förstå tiden – mäta den, kontrollera den, kanske ändra den. Driften att förstå tiden och därmed göra sig till herre över den tycks vara nästan lika gammal som den mänskliga existensen. Människan har med hjälp av filosofiska teorier, mekanik och teknik, matematik och myter försökt fånga fenomenet som är både undflyende och konkret.
Är det insikten att tiden fortsätter efter mig, liksom den fanns innan mig, som är upprinnelsen till människans upptagenhet av tiden? Eller upplevelsen att tiden sällan går i takt med det egna livet – man har för lite tid, eller för mycket, tiden går för fort eller för långsamt. Med stigande ålder tycks tiden ticka allt fortare: hur kan det redan vara augusti? När jag var barn var sommarlovet evigt, en nästan oändlig räcka av tomma dagar att fylla med vad som föll mig in. Nu är sommaren blott en blinkning, och det mesta jag tänkt blev inte av.
Vad tänkte Bourdin på väg mot Greenwich? Var hans dåd en attack på ”vetenskapen” som de fantasilösa menar, eller gav han sig på tiden? ”Kan vi förändra världen på vår väg genom livet”, frågar William Kentridge, ”eller är den tanken illusorisk?”. Är det möjligt att ”vägra tiden”, som Kentridge föreslår i titeln till sitt verk? Har tiden en början och ett slut?
Johan Tralau, professor i statskunskap, ger sig i kast med samma frågor som Kentridge i essän ”Myten om tidens början” som nyligen recenserades i SVD (2/8). Tralau tar avstamp i myten om Kronos, som den traderats av den grekiske poeten Hesiodos (cirka 700 f Kr) i diktverket ”Teogonin”.
Vi är både våra minnen och vår framtid, vi formas av tiden – och våra relationer är beroende av insikten att tiden tar slut.
I ”Teogonin” tar tiden sin början med ett våldsamt hugg: Kronos kastrerar sin far Uranos och slänger de avhuggna kroppsdelarna i havet: ”med högra grep han den väldiga skäran, vass i eggen, och avskar faderns testiklar, raskt och beslutsamt, och vräkte iväg dem bakom sig långt”. När Kronos kastrerar sin far bryter han ursprungsordningen samtidigt som förutsättningen för nytt liv skapas (förflutet och framtid). Det avhuggna könet ger upphov till Afrodite och ur dropparna av blod uppstår erynierna, hämndens och straffets gudinnor. Så är tiden, eller föreställningen om tid, själva förutsättningen för moral och rättvisa: ansvar utkrävs för något som skett, straffet avser det förflutna – men ansvar bärs även för framtida handlingar.
Om Tralaus läsning är riktig försökte människan sig på att förstå tiden redan före vår tid, 700 år innan den tideräkning vi lever med tog sin början. Tiden, eller uppfattning av tid, är förutsättning inte bara för moralen utan också för människans identitet och hennes relationer. Vi är både våra minnen och vår framtid, vi formas av tiden – och våra relationer är beroende av insikten att tiden tar slut, i alla fall den individuella tiden. Insikten om att tiden rinner ut, allt fortare, ställer oss också inför frågan om det förflutnas vikt i relation till framtidens viktlöshet. Binder vikten av det förflutna oss i en situation – eller lockar framtidens viktlöshet oss att lämna våra minnen och löften?
Människan lever i parallella tider, där förflutet, nuet och framtiden kämpar om utrymmet. Både Kentridge och Tralau visar att tiden också är ett våldsamt fenomen, den tränger sig på, förändrar och binder oss. Ur det perspektivet är Bourdins försök att spränga tiden ett storartat försök att upphäva alltet, det som skett och det som skulle kunna ske; en handling så anarkistisk att den aldrig kommer att överträffas, avskaffandet av den makt som härskar över allt liv, tiden."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.