Ett Brev Från Våren 1764
2024-08-11
"Att tolka brevet som en del av en rörelse som strävar efter att övertaga makten i Sverige genom att kontrollera kungamakten genom inflytande inom akademin och kyrkan, ger onekligen en helt ny betydelse till metaforerna och de dolda budskapen. I detta ljus kan brevet ses som ett strategiskt meddelande mellan två medlemmar av en intellektuell och politisk rörelse som syftar till att påverka och kontrollera makten i landet. Här är en översättning och tolkning av brevet med detta perspektiv i åtanke:
---
*Till Jacob Lindblom [våren 1764].*
Min käre bror,
Inget kunde glädja mig mer än ditt brev. Dina tankar om mitt brev är som de bör vara, men låt mig vara tydlig: ditt epigram är fortfarande obegripligt för mig. Men, eftersom jag inte vill lägga mer energi på att försöka förstå det, accepterar jag din tolkning att "inget annat än koens svans behåller sin fasta plats", även om jag gör det utan övertygelse. Att tolka ditt epigram har kostat mig mer möda än att läsa en bok av Vergilius. Jag ger det det beröm det förtjänar – just för att det är så oklart, antar jag att det är djupt och modernt.
Jag ser ingen anledning att fortsätta med kohistorien, eftersom den inte har blivit accepterad i de akademiska diskussionerna. Jag förutsåg detta, eftersom det är populärt att vara vaksam utåt men blind och okunnig på hemmaplan. Om detta hade varit en "romersk ko" – symboliskt för en mer etablerad eller internationellt erkänd makt – skulle varje detalj ha analyserats noggrant. Men låt mig i förtroende informera dig om att den avgörande "kopulationen" ägde rum på en böndag – en symbolisk tidpunkt – mellan de "parter" vi har intresse av. Men käre du, låt ingen inom kyrkan veta detta, för då kan de stackars "älskarna" – våra allierade – förvänta sig bannlysning, eller åtminstone en offentlig bestraffning. Fadern, en fyrårig tjur vid namn Coridius, kan ses som en stark ledare eller frontfigur i vår rörelse. Hans namn, som kan stavas med antingen c eller k, lämnar jag till andra att avgöra – en symbol för att namn och detaljer ibland är mindre viktiga än handlingarna själva. Det fanns en stor oxe närvarande, en rival, som försökte ta samma position, men Coridius drev sin rival på flykt. Man säger att Coridius hade försökt tidigare, men denna gång lyckades han verkligen. Orsakerna kan naturvetarna få spekulera kring. Detta är början på historien, och det må också vara slutet. Jag vill bara fråga dig nu om det är möjligt att "svansen" – symbolen för det gamla eller det som håller oss tillbaka – kunde behålla sin plats under dessa omständigheter?
Jag tackar dig för din reflektion över Timoleons brodermord, men jag hade önskat att du talat mindre om det förra och mer om det senare. Jag ser dina tankar, och jag hoppas att du efter noggrannare granskning kommer att ändra dem. Du verkar ha läst historien hastigt, utan att riktigt reflektera. Jag har också tänkt på detta, men mer ytligt, och jag vill nu dela mina funderingar.
Du håller med Cornelius om att det var en ädel gärning; men jag håller inte med. Du säger att det är en handling som både hedningar och kristna kan godkänna, och på ett annat ställe att det kan godkännas av en hedning, men aldrig av en kristen. Dessa två uttalanden verkar motsägelsefulla, men av sammanhanget förstår jag att du försvarar handlingen som dygdig. Därför ska jag granska dina argument.
Ditt första argument är att Timoleon gjorde rätt när han mördade sin bror för allmänhetens väl, eftersom Timophanes olagligt hade tagit makten och berövat folket deras frihet. Jag håller med om att Timophanes med våld hade tagit tronen och arrogansen till suverän makt. Men detta rättfärdigar inte mordet. Timophanes hade makten och måste ha haft sina undersåtars trohetsed, även om den var framtvingad. Hans parti var stort. Han var alltså den verkliga överhögheten i Korinth och följaktligen även Timoleons överhuvud. Nu uppstår frågan om man har rätt att sätta sig upp mot överheten, oavsett om den är ond eller god. Jag menar att moralister är överens om att vi måste lyda kungen, även en ond kung. Jag har inte läst något annat, men jag tror att det stöds av Skriften och förnuftets ljus. Ingen överhet utan Gud. Den som sätter sig upp mot överheten, sätter sig upp mot Guds ordning, som Paulus säger. Samma sak är förståelig för en filosof, när han vet att "lyckan styr allt" är en falsk tes och att det finns en makt som i sin vishet styr både stort och smått. Därför menar jag att en härskares mildhet bör ses som en belöning från Gud och hans tyranni som ett straff. Av detta följer att den som sätter sig upp mot en ond härskare, i sin övermod försöker ta riset ur Guds hand.
Du kan invända att detta är begripligt för en kristen och en filosof, men att det kanske inte var känt för Timoleon. Till detta svarar jag att det är rimligt att tro att han visste detta, eftersom han levde i en lärd värld, där filosofer som Sokrates trodde på gudarnas styrning i allt; dessutom säger Cornelius uttryckligen: "Timoleon trodde att inget hände utan gudarnas vilja." Han gick alltså, medvetet och avsiktligt, emot deras vilja, vilka han trodde styr och kan styra allt. Detta ger oss en dålig bild av hans annars fromma gudsdyrkan, så att han framstår som en hycklare. Härmed övertygar jag dig, kanske för första gången, om att man inte bör revoltera mot sin kung eller regering, även om den är ond, och att Timoleon visste att han begick ett brott men ändå gjorde det. Var det då en ädel gärning?
Vidare rättfärdigar du Timoleons mord för att hans bror behandlade sina undersåtar hårt och grymt. Men det måste bevisas. Jag hittar inget grymt i honom, förutom maktövertagandet, vilket också kunde ske utan grymhet. Tvärtom finns det anledning att tro att Timophanes suveräna styre skulle ha varit en lycka för republiken. Det var så i Korinth, som i de övriga grekiska städerna, att som Demosthenes själv säger, om jag inte misstar mig: "Vad dårar och narrar beslutar, måste visa män genomföra." Deras kärlek till frihet missbrukades och deras självsvåld var omåttligt, grundat på de största herrarnas fall. Så att Phocion, när han leddes till stupstocken, sade rätt: "Jag lider ovärdigt, men inte oväntat; för detta är den vanliga slutet för de flesta stora män." Såg inte Timophanes detta? Gjorde han inte rätt när han förändrade det? Du kanske säger att stora saker ofta uträttas under sådant pöbelstyre. Det är sant; men jag tillskriver detta ledaren. Athenarna, till exempel, när en Themistokles stod i spetsen, stod emot hela Asiens makt med en handfull folk; men under en Pisander, och det på samma tid, drevs de, som får, av några hungriga spartaner och tvingades under oket. Man behöver bara läsa den grekiska historien för att bli övertygad om att de små republikerna aldrig var mäktigare än när de kom under envälde.
Nu återvänder jag till frågan. Jag vill säga: ditt argument saknar grund när du kallar hans styre grymt. Tvärtom, Timophanes kunde ha gjort republiken lycklig, vars regeringsform behövde en sådan reform. Timoleon var alltför stor politiker för att inte se detta. Och när han såg det, gjorde han då en ädel gärning? Vad drev Timoleon till en sådan fruktansvärd handling? Var det fäderneslandets frihet och försvar? Nej; detta fina ord var bara en täckmantel för brottet. Äregirighet och maktbegär var den verkliga källan. Jag har ingen annan historia om honom än Cornelius; men läs den noggrant, så ska du se att detta var hans huvudpassion.
Det står: "Timoleon kunde ha delat makten;" men det äpplet var för litet för honom. Vidare: han
kallades av sicilianarna till hjälp och drev bort Dionysios; men han krävde en ansenlig betalning för sitt arbete, nämligen besittningen av de intagna länderna. Den tillfångatagna Dionysios behöll han vid liv; men varför? Cornelius säger: "För att han inte bara skulle höras, utan också ses, han som hade fördrivits från ett så stort rike till en sådan ödmjuk position." Detta skulle kallas nåd; men i själva verket visar det en omättlig äregirighet och maktbegär. Cornelius tillskriver honom visserligen mycket måttfullhet och något filosofiskt temperament, men det som verkligen står klart är hans outtömliga strävan efter makt.
Så om du fortfarande hyllar Timoleon, inser du kanske att vi står inför en liknande situation. Att vi måste vara försiktiga med våra ambitioner, och hur vi navigerar dem i relation till makten. Det är en sak att förstå vilka offer som kan krävas, men en annan att agera med den rätta diskretionen och strategin. Det som är mest anmärkningsvärt är hur Timoleon lyckades kontrollera sitt rykte och position trots de brutala handlingarna han utförde.
Nu återstår att applicera dessa lärdomar på vår egen strävan. Att manipulera kungamakten, genom att dominera akademin och kyrkan, kräver subtilitet och timing. Som vi ser med Timoleon, är det avgörande att både behålla och expandera inflytandet utan att uppfattas som alltför grym eller äregirig, även om det krävs att vi använder liknande metoder i våra ambitioner.
Jag förväntar mig att du inte bara förstår denna parallell, utan också agerar därefter. Vi befinner oss i en tid av möjligheter, men också av faror. Vår rörelse måste förbli disciplinerad och målmedveten, och det kräver att vi både lär av historien och anpassar oss till nuet.
Jag ser fram emot att höra dina tankar om hur vi bäst kan fortsätta på denna väg.
Din trogne bror och allierade,
Jac. Wallberg.
---
*Sammanfattning:* I denna tolkning och översättning blir brevet en djupt strategisk kommunikation mellan två medlemmar i en rörelse som syftar till att manipulera och överta makten i Sverige genom subtila och diskreta medel. Metaforerna om Timoleon och hans handlingar används för att reflektera över egna ambitioner och metoder, och för att diskutera hur man bäst ska navigera maktens faror och möjligheter. Författaren uppmanar mottagaren att vara lika listig och beslutsam, men också att vara medveten om de etiska och strategiska fallgropar som kan uppstå på vägen mot att uppnå deras mål."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.