Fotograf Lennart Nilsson
2024-05-12
https://www.svd.se/a/MngyjB/sanningen-om-lennart-nilssons-bilder-pa-foster
"– Nu drar vi bort gardinen. Vi har bestämt oss för att vara helt öppna.
Bakom en anonym plåtdörr vid Vanadisplan sitter Anne Fjellström framåtlutad på stolen.
Skjortan är vit och kinderna röda. I två timmar har hon talat om sådant hon aldrig tidigare benämnt offentligt.
– Ingen har vetat hur bilderna kom till. Inte jag heller. Det har varit det tyngsta, att känna att jag har faktiskt också ingått i den här lögnen.
Som första tidning har SvD släppts in i arkivet med originalbilderna av embryon och foster. De som setts av miljoner tidningsläsare. Som väglett blivande föräldrar i generationer. Som fästs på protestplakat på andra sidan Atlanten.
Som skickats ut av Nasa i en kapsel i rymden som en hälsning från jorden till främmande civilisationer.
Först nu har allt material i arkivet daterats. Över 100 000 exponeringar från 1940-talet och framåt. Negativ som i decennier legat nedstoppade i plastkassar och lådor är nu prydligt insorterade i plåtskåp med årtal på.
Bredvid Anne Fjellström sitter Solveig Jülich. Hon är professor i idéhistoria. För bara ett år sen var de osams, parter på varsin sida i kampen om eftermälet om en av fotohistoriens största.
Nu sitter de här i ett gemensamt ärende: Sanningen om Lennart Nilssons bilder.
Det är en berättelse som kastar både skuggor och ljus. Över mästerfotografen, absolut. Men ännu mer över historien om det progressiva landet i norr.
Ingen annanstans i världen hade bilderna kunnat bli till.
Lennart Nilssons bilder på embryon gjorde honom till en av fotohistoriens största.
En förstoringsapparat står kvarlämnad på bänken. Från 1980-talet och fram till sin död 2017 var det här som Lennart Nilsson hade sitt mörkrum. Den mer avancerade utrustningen är donerad till Karolinska institutet som i sin tur donerat den till Tekniska museet. Handkamerorna – Leican och Hasselbladaren – är sålda till en samlare som driver fotomuseum i Wien.
Men endoskopen finns kvar, de som användes för vissa av fosterfotograferingarna. Liksom många av de magasin som Lennart Nilsson publicerades i och som han sparat genom åren. Svenska Se, till exempel. Och amerikanska Life.
– Innan Lennarts död var det omöjligt att få ordning. Han var alltid fokuserad på nästa projekt och ointresserad av att sortera. Samtidigt ville han inte slänga nånting, jag har hittat taxikvitton från 1940-talet, säger Anne Fjellström.
I nästan 35 år var Lennart Nilsson hennes styvpappa. I 40 år har han varit hennes liv.
Eller som hon själv säger:
– Jag har hållit på med Lennart sen jag var 18.
Det var då hennes mamma inledde en relation med den kände fotografen. Familjen ägnade lördagarna åt att sortera negativ. Sedan 2001 har Anne Fjellström ansvarat för Lennart Nilssons bilder. Hon har producerat utställningar och böcker, skött digitalisering och rättigheter.
– En period hade jag en övernattningslägenhet i Vasastan. Det var fruktansvärt. Jag jobbade jämt, jag kunde gå ner i pyjamas.
Nu bor hon längre bort.
I många år var arbetet enbart förknippat med stolthet. Lennart Nilssons reportage om isbjörnsjakt i Spetsbergen och barnmorskor i Norrland hade klassikerstatus och hans bilder av embryon och foster var en pågående internationell sensation.
– Han var en ikon. Untouchable, säger Anne Fjellström.
Men några år efter millennieskiftet började pendeln svänga. Fosterbildernas tillkomst började diskuteras.
Det var det medicinska sammanhanget som gav Lennart Nilsson möjlighet att ta sina unika bilder.
Att de tidigt användes i abortkritiskt syfte var känt. Men att bilderna byggde på aborterade foster var mindre omtalat.
De rosaskimrande ryggraderna som väckt sådan vördnad – var det alltså inte levande liv, fångat inifrån magen? Många kände sig personligt lurade. Desto fler kände sig uppbragda på ett moraliskt plan.
– Från att ha setts som den store giganten inom svenskt fotografi försvann delvis respekten för Lennart på grund av det här att han har fotograferat döda foster. Det blev nästan det enda man pratade om, säger Anne Fjellström.
Konsekvensen: En familj som sökte ett förhållningssätt och en styvdotter som började undra vad det var för mening med att sköta ett arv som hamnat i vanrykte.
Familjen består i dag av Lennart Nilssons änka, 82-åriga Catharina Nilsson, hennes barn Anne och Thomas och hennes tre barnbarn. Sonen från Lennart Nilssons första äktenskap är avliden.
En av dem som skrivit mest initierat om bakgrunden kring Lennart Nilssons fosterbilder är Solveig Jülich, idéhistorikern. Det var 2010, i samband med att Karolinska institutet fyllde 200 år och Solveig Jülich bidrog med en text i en jubileumsskrift, som Anne Fjellström fick upp ögonen för henne.
Genast uppstod dissonans.
Solveig Jülich berättar hur hon flera gånger kontaktade Anne Fjellström med frågan om hon kunde få tillgång till arkivet.
– Jag har varit irriterad på Solveig för att jag känt att finns det verkligen inget annat att skriva om när det gäller Lennart. Dessutom har arkivet varit ett enda kaos, säger Anne Fjellström.
För ett år sedan blev svaret äntligen ja.
– Jag kände till slut ”vi sitter och gör samma sak på varsitt håll, är det inte dags att vi gör det här tillsammans?”. Sedan dess har det inte funnits några restriktioner kring vad Solveig fått titta på. Beslutet är taget av familjen gemensamt, säger Anne Fjellström.
De lutar sig över ljusbordet. På den upplysta ytan ligger de allra äldsta negativen. Det är det första embryot som Lennart Nilsson fotat, 1952. Embryot är sex veckor gammalt, troligtvis ett preparat från Sabbatsbergs sjukhus.
Det är så här de stått de senaste månaderna och lagt vad de båda kallar ”pusslet”. Vilka exponeringar hör ihop? På vilken exponering bygger respektive publicering?
Det finns ett sammanhang.
Det gör det alltid.
Det första embryot Lennart Nilsson fotograferade var troligtvis ett preparat från Sabbatsbergs sjukhus.
När Solveig Jülich började intressera sig för Lennart Nilsson låg hennes fokus på ”det magiska året” 1965. Det var då Lifes omslag pryddes av hans bild av ett 18 veckor gammalt foster, till synes svävande inuti livmodern. Upplagan sålde slut på bara några dagar. Samma år släpptes första utgåvan av boken ”Ett barn blir till”.
– Jag tänkte att det var startpunkten, säger Solveig Jülich.
Successivt förstod hon att det inte kunde stämma. Men var fanns fakta? Både Karolinska Institutet och Bonniers förlag, de två mest givna källorna, hade rensat arkiven.
I stället började Solveig Jülich intervjua personer som hade samarbetat med Lennart Nilsson; flera av dem fanns fortfarande i livet.
Ur intervjuerna fick en annan fas konturer. Ett 1950-tal där stjärnorna befann sig i exakt rätt läge.
Stjärnorna, eller faktorerna, är tre.
Omslaget på Life.
För det första en marknad.
– Med start redan på 1930-talet exploderar marknaden för fotografiska bilder. Småbildskamerorna kommer, fotograferna lämnar sina ateljéer och ger sig ut på stan. De nya bildtidningarna föds. Där finns en efterfrågan på medicinska ämnen, medicinen ses som en del av det moderna livet och forskare och läkare blir kändisar. 1940 lyckas Lennart Nilsson, som knappt är 20 år, etablera sig som all round-fotograf och får snabbt in foten på en rad tidningar, berättar Solveig Jülich.
Den andra faktorn är den svenska abortlagstiftningen.
Abort var tillåtet sedan 1938 men endast vid mycket särskilda fall, till exempel om fostret troddes bära på oönskade arvsanlag eller om kvinnans liv var hotat.
På 1950-talet fanns ett stort abortmotstånd bland svenska läkare.
1946 gjordes ett tillägg. Abort blev tillåtet också då den blivande mammans livssituation var så utsatt att det kunde påverka hennes hälsa.
Plötsligt kom långt fler kvinnor ifråga.
– Det här skapade enorm debatt. Särskilt kyrkan och läkarkåren var kritiska. Man föreställer sig gärna att den svenska abortlagen är en rak historia, men under 1950-talet fanns ett väldigt starkt abortmotstånd som man i dag glömt bort. Och gynekologerna, de var de sista att acceptera utformningen av abortlagstiftningen, säger Solveig Jülich.
När en 30-årig Lennart Nilsson får möjlighet att fotografera foster och embryon på Sabbatsbergs sjukhus sammanfaller det med att en rad läkare vill argumentera offentligt mot rådande abortlag.
– De ville ha reportage om lagstiftningen. Genom att han samarbetade med dem kring de här frågorna fick han också deras förtroende.
Den medicinska miljön, vanligtvis omöjlig för en journalist eller fotograf att få tillgång till, låg därmed öppen för Lennart Nilsson.
Lennart Nilsson i sitt laboratorium vid Vanadisplan 1958.
Den tredje faktorn? Vi kan kalla den nytta.
Solveig Jülich har en finare term: Moralisk ekonomi.
Den handlar om att även om man ville förhindra aborter var man tvungen att utföra dem. Och om man nu var tvungen att utföra dem var det lika bra att använda materialet för forskning.
– Detta är avgörande för att förstå Lennart Nilssons karriär. I få länder fanns samma möjligheter att få abort som i Sverige. Det gör att man får många foster. En särskild kommitté utses som säger att vi måste stimulera medicinsk forskning som använder sig av abortfoster.
Ett av de hetaste fälten rörde polio. Kampen pågick internationellt – vilket land skulle bli först med att utveckla ett vaccin?
För detta krävdes vävnadskultur, alltså odling av celler. I många länder använde man apor. Men aporna var dyra och importerade från Indien. I Sverige tänkte man att det är bättre och billigare att använda så kallat mänskligt material. Ett nätverk etablerades som gjorde att man kunde skicka färskt material från kvinnoklinikerna till Statens bakteriologiska laboratorium.
”Materialet” skulle inte bara vara färskt. Det skulle också vara helt. Vid vaginal abort finns inga sådana garantier. Därför användes något som kallades ”lilla kejsarsnittet” och som innebar att fostret plockades ut intakt.
Inom ett annat fält utvecklades en konstgjord livmoder. Syftet var bland annat att studera livsbetingelserna för fostret. I en behållare med vätska placerade man det nyaborterade fostret. Behållaren kopplades till en pump som gjorde att blodcirkulationen hölls igång.
Andra forskare gjorde undersökningar på gravida kvinnor som hade beviljats abort. Fostren skulle ändå tas bort. Tekniker utvecklades som gjorde det möjligt att studera fostret i magen med hjälp av en kamera, däribland endoskopet.
Lennart Nilsson förstod att här finns en fantastisk chans till banbrytande fotografi.
Ett avgörande bildmässigt problem kvarstod nämligen: Fostren var döda och såg döda ut.
Fakta: Lennart Nilsson
¤ Lennart Nilsson (1922-2017) är en av världens genom tiderna mest kända fotografer. Hans fotogärning spänner över sju decennier och innehåller fler än 1 000 bildreportage.
¤ Bilderna publicerades i ett antal tidningar i Sverige liksom i internationella bildtidningar som Life, Paris Match och National Geographic. De har också publicerats i filmer och böcker, däribland ”Ett barn blir till” (se särskild faktaruta).
¤ Lennart Nilssons spännvidd var stor. Han gjorde reportage från hela världen, han fotograferade djur och natur och stora händelser. Han dokumenterade Frälsningsarmén, en norrländsk barnmorska och Stockholms stad. Han gjorde också uppmärksammade personporträtt.
¤ Lennart Nilsson låg i frontlinjen för ny teknik. Tidigt intresserade han sig för så kallad mikrofotografering. Det ledde honom in på medicin- och vetenskapsfotografi. 1985 tog han den första bilden av ett HIV-virus.
¤ Mest berömd är Lennart Nilsson för sina bilder av embryon och foster. Från 1950 och 40 år framåt tog han banbrytande bilder av livets början.
¤ Nästa vecka öppnar utställningen ”Art in science, science in art” på Karolinska institutet, där valda delar av Lennart Nilssons metod och teknik visas.
Genom att koppla endoskopet till en kamera hoppades han kunna ta bilder av det levande fostret inuti livmodern.
Men bilderna blev en besvikelse.
– På fotografierna syntes bara små detaljer. En bit av en navelsträng, kanske en tå. De publicerades aldrig i något kommersiellt sammanhang, säger Solveig Jülich.
Samtidigt hade Lennart Nilsson fått inblick i forskarnas försök med den artificiella livmodern.
Det är nu han prövar sig fram med en förenklad teknik som innebär att ”material” från aborter, missfall och utomkvedshavandeskap placeras i en behållare med vatten som belyses från olika håll. Med hjälp av makroobjektiv, färgfilm och bakgrunder utvecklar han en egen fotografisk stil som gör att bildernas embryon och foster ser ut att sväva inuti livmodern trots att de är tagna utanför kroppen, döende eller döda.
Äntligen finns förutsättningarna där.
Äntligen kan Lennart Nilsson skapa bilderna som ska slå världen med häpnad.
När detta så småningom sker, när böckerna och bilderna trycks, sprids och säljs har pendeln börjat svänga. 1960-talet gör entré med sina studentrörelser och sin liberalisering.
– Bonniers förlag, som ger ut ”Ett barn blir till”, förstår att det inte är så bra att ha den här kopplingen till abortkontroverser. De blir angelägna om att bildernas tillkomst inte ska benämnas. Vad det verkar blir också Lennart Nilsson uppmanad att inte prata för mycket, säger Solveig Jülich.
I stället paketeras bilderna om för att passa den nya sexualundervisningen. Ut med tråkiga teckningar och in med Lennart Nilssons färgfoton. Broschyrer, foldrar och diabider tas fram. Sveriges Television hakar på med filmer.
– Det blir en mindre industri som pågår i Sverige.
Ljusbordet i källararkivet har släckts. På en vägg hänger en ögonblicksbild från ett ännu äldre och stökigare arkiv. Under den sitter en lapp från Tage Erlander. Den dåvarande statsministern tackar Lennart Nilsson för lyckönskan på födelsedagen. Strax bredvid: ett ungt kungapar som ler mot sin hovfotograf.
För den som ser tillbaka är det de etiska frågorna som står ut.
Hur kunde det vara acceptabelt att forskare höll igång funktionerna hos ett 18 veckor gammalt aborterat foster i flera timmar?
Svaret på den kritiken, för den fanns och var stark, löd från medicinskt håll att fostren var att betrakta som död vävnad. Som tumörer eller bortopererade organ.
Och hur såg samtycket ut från kvinnorna?
Enligt Solveig Jülich finns ingenting som tyder på att de tillfrågades. Medarbetarna hon har intervjuat har sagt att både tid och praxis saknades. Något etiskt eller juridiskt regelverk fanns inte.
Och hur såg Lennart Nilsson själv på alltsammans?
Anne Fjellström säger att hon bara kan gissa.
– Jag tror inte att han som fotograf överhuvudtaget funderade på de etiska frågeställningarna, då hade han aldrig varit så öppen som han var. Det publiceras intervjuer redan vid tidigt 1960-tal där han berättar att han håller på med det här projektet, även om han inte säger hur det går till.
Hon gör en jämförelse.
– Det är som att vara krigsfotograf. Du är inte anledningen till kriget, du vill dokumentera det som sker. Det är det som är visionen. Lennart hade en möjlighet och tog den.
Mytbildningen kring Lennart Nilsson har varit enorm. Han har beskrivits som det ensamma universalgeniet, en forskare i sin vita rock.
– Jag har alltid sagt nej till den definitionen. Lennart är ingenting annat än en fotograf som får chansen att fylla en uppgift, säger Anne Fjellström.
En styvdotter som jobbar i år efter år med sin styvpappas samlade livsgärning. Sorterar. Administrerar. Föreläser. Åren i arkivet har gjort Anne Fjellström både spränglärd och hemmablind.
De senaste månaderna med Solveig Jülich har vidgat perspektivet. Bland all kunskap fanns vita fläckar.
Det som nu presenteras är helt ny information om metoden som Lennart Nilsson använde för att framställa sina bilder. De medicinska sammanhangen som blottläggs är en tidigare outforskad och för de flesta okänd historia.
De olika vågorna av debatter kring bilderna blir tydliggjorda. Lennart Nilsson bidrog genom framför allt två tidiga reportage (1952 och 1964) till ett abortkritiskt sammanhang.
Till den nya kunskapen hör också hur vägen fram till de världsberömda fotografierna grundlades tidigare än vad som varit känt och att antalet originalexponeringar är färre än man trott.
Jag har varit så naiv, och det tror jag väldigt många andra också har varit.
Just detta hör till de viktigaste fynden. Av varje foster och embryo togs flera exponeringar i olika stilar. Genom åren har man valt ut nya bilder, vilket gjort att grundmaterialet blivit isärklippt och hopblandat och svårt att förstå.
Anne Fjellström har studerat varje original ner till minsta karaktärsdrag för att se hur många foster det handlar om. Tiden 1952-1965 rör det sig om bilder av totalt drygt 60 foster och embryon, varav flera aldrig publicerats.
Vissa upptäckter har varit känslomässigt svåra.
Efter hand när succén för ”Ett barn blir till” var ett faktum tonades kopplingen till aborter ned.
– Det tyngsta har varit att förstå att det rört sig om planerade operationer. Jag har varit så naiv, och det tror jag väldigt många andra också har varit. Jag har sett alla de här antiabortbilderna och tänkt att ett aborterat foster omöjligt kan komma ut sådär, i ett enda stycke. Jag har utgått från att det rört sig om någon form av missfall, alltså vad man kallar spontanaborter. Det är Solveig som förklarat för mig hur aborttekniken gick till och hur systematiskt det var. Det blev en ögonöppnare.
Anne Fjellström tänker nu på alla gånger hon visat och pratat om bilderna på ett sätt som alltså inte varit sant.
Hon har fört många inre samtal med sin styvpappa. Vad hade han tyckt om att öppna arkivet för forskning? Hon har kommit fram till att det är hon själv som måste äga svaret.
– ”Okej Lennart”, har jag sagt, ”Den här forskarvärlden som du ägnade 40 år åt, vi är kanske skyldiga att vara vetenskapliga även kring det du lämnade efter dig?”.
Hon hoppas att de nya rönen betyder att respekten för Lennart Nilsson bevaras. Eller återfås, snarare.
Lennart Nilsson var mainstream. Därför blir det väldigt konstigt att peka ut just honom.
Solveig Jülich pekar på den vidare miljön. Lennart Nilsson hade aldrig hade kunnat skapa sina bilder på egen hand – de bygger på en rad förutsättningar som handlar om allt från lagstiftning till omgivande medicinsk och teknisk expertis.
Och inte minst: allmänna värderingar.
– Lennart Nilsson var mainstream. Därför blir det väldigt konstigt att peka ut just honom, säger Solveig Jülich.
Den nya kunskapen om Lennart Nilssons bilder ger också en annan bild av Sverige.
Hon vill bidra till en mer problematiserad bild av Sveriges historia. Visst har Sverige på goda grunder lanserat sig självt som landet med liberal abortlagstiftning, jämställdhet och sexualundervisning, säger hon. Men vägen dit är så mycket mer komplex. Och man har inte i efterhand varit intresserad av att se tillbaka på abortmotståndet som fanns eller på den medicinska forskningen på aborterade foster.
Det är också viktigt att se hur den abortforskning som i dag kan väcka moralisk häpnad ledde till resultat som varit viktiga för kvinnors hälsa och reproduktiva rättigheter, säger hon. Som ultraljudet och medicinsk abort. Metoder som ”det lilla kejsarsnittet” och den konstgjorda livmodern försvann på 1970-talet.
Om det är något som hela berättelsen visar är det hur hanteringen av abortfoster i Sverige präglats av ett specifikt ideal, menar Solveig Jülich.
– Instrumentalismen. Det är den som hela tiden går igen.
Ett barn blir till
• ”Ett barn blir till” är en av världens mest sålda fotoböcker och har påverkat miljontals läsares syn på livets början och på barnafödande. Den varvar Lennart Nilssons bilder med fakta, råd och guide till blivande föräldrar.
• Boken visar hur ett barn växer fram. För att kunna dokumentera fostrets utveckling använde Lennart Nilsson makrolinser, ljusmikroskopi, svepelektronmikroskop och endoskop med vidvinkel.
• Den första utgåvan kom 1965 på Albert Bonniers förlag. Boken har hittills kommit ut i totalt sex utgåvor, med omarbetat och uppdaterat material i både text och bild. Den senaste utgåvan kom 2018, året efter Lennart Nilssons död.
• ”Ett barn blir till” är översatt till 20 språk och är Lennart Nilssons största kommersiella framgång.
Många har hjälpt till att bygga bilden av Lennart Nilsson som nationalhjälte. En av de främsta var han själv. Medvetet mejslade Lennart Nilsson fram sin publika persona. Han visste sitt värde, även om han var helt självlärd och bara hade 7-årig folkskola bakom sig.
De två avgörande monumentkonstruktörerna är ändå Bonniers förlag och Karolinska institutet, dit han var knuten och hade ett eget rum.
– Ända in på 2000-talet var Lennart Nilsson sammanflätad med Karolinska institutet. De hade nytta av varandra. Det var med hans bilder man förde ut Karolinskas varumärke, de blev symbolen för medicinsk forskning, säger Solveig Jülich.
Idén till det som skulle bli hans största framgång, ”Ett barn blir till”, var Bonniers.
Anne Fjellström samarbetade själv med dem i många år. Hon säger att det är svårt att säga något om förlaget, hon har varit för nära.
– Generationer av förläggare har varit aktiva i utgivningen. På 1960-talet, när abortkontroverserna pågick, togs beslut om vad man inte skulle tala om, men längre fram är det ingen som känt till den historien.
Vad är det som Lennart Nilssons bilder egentligen skildrar?
Någon ser det okränkbara livets begynnelse. En annan ser den kvinnliga sexualiteten. Samma bilder har använts i skolundervisning, reklam och politisk påverkan.
Bilderna ingår i dag i ett visuellt kollektivt minne.
För 1970-talets feminister var de frigörande och gav energi åt rättighetskampen. I USA användes de tidigt för motsatta syften, med enormt genomslag. I varje stat har Lennart Nilssons bilder använts vid antiabortdemonstrationer. Det är ingen underdrift att påstå att de påverkat lagstiftningen.
I dag ingår de i ett slags visuellt kollektivt minne.
– Bildernas kraft ligger i att de fungerar som projektionsyta. Det är därför de haft en sådan enorm betydelse och fortsätter att spela en viktig roll, säger Solveig Jülich.
I det gamla mörkrummet finns en högt placerad strömbrytare. Det är ”vitknappen”, fastskruvad över dörren för att ingen av misstag skulle tända taklampan under framkallningsprocessen.
Antiabortaktivister demonstrerar i Miami, juni 2022. Lennart Nilssons bilder förekommer fortfarande i abortkritiska sammanhang.
Nu har Anne Fjellström gjort just det, bildligt talat. Hon har tryckt på knappen. Hela arvet ligger i öppen dag.
– Det hade varit så enkelt för mig att fortsätta hålla dörren stängd. Men då hade inte den här historien kommit fram. I mina ögon gör den bara bilderna ännu mer intressanta.
Minnet efter Lennart Nilsson är omgivet av anekdoter. De handlar om den karismatiska yrkesmänniskan ständigt på väg mot nya mål – med en fullproppad plastkasse i handen. Individerna omkring honom var viktiga så länge ett projekt pågick.
När han kom in i Anne Fjellströms liv hade hon redan flyttat hemifrån. Hon glömmer aldrig när de träffades första gången.
– Jag kom hem till mamma och där i soffan sitter en av världens mest kända fotografer.
De hade sina duster, berättar hon. Men Lennart Nilsson var också tolerant och omtänksam. När hon satt på biblioteket och pluggade kunde han plötsligt komma förbi med mat. Och han var den förste som flaskmatade hennes dotter. Med åren utvecklade de båda en nära relation.
Till bilderna av privatpersonen och yrkesmänniskan läggs nu en fråga och en sorg.
– Varför har inte jag fått veta allt det här av Lennart själv? Till och med jag, som är Lennarts styvdotter, har fått lyssna till samma historier som alla andra. Det känns rätt tungt.
Slutarbetet pågår. Några återstående negativ ska in i rätt mapp. Och så ska två böcker skrivas klart. Solveig Jülich förhandlar med förlag om en akademisk och en mer populärvetenskaplig version av alla nya upptäckter.
Och Anne Fjellström?
Hon sitter på stolen, omgiven av sin unika skatt. Den är ovärderlig. Ett nationellt – ja, internationellt – kulturarv, förvarat i en källarlokal utan särskilt skydd mot vare sig brand eller översvämning.
Hon vet att någon måste ta över så småningom. Frågan är vem – hittills har ingen institution tagit kontakt.
Måhända blir det nu ändring på det.
Solveig Jülich
• Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och verksam vid Centrum för medicinsk humaniora i Uppsala.
• Hennes forskning kretsar kring medicinens mediehistoria och historiska perspektiv på medicinens etik, värdekonflikter och demokratisering.
• Bland hennes publikationer märks ”Medicine at the borders of life: Fetal knowledge production and the emergence of public controversy in Sweden” (utges i höst), ”Rethinking the public fetus: Historical perspectives on the visual culture of pregnancy” (2024) och ”Embryologiska rum: Tornbladinstitutets samling av foster från människor och djur” (2022).
• Har sedan 2006 studerat och skrivit om bakgrunden till Lennart Nilssons bilder av foster och embryon. Det senaste forskningsprojektet ska resultera i två olika böcker: ”Photographing life through death: Lennart Nilsson and the media-medicine complex” och ”Fosterlandets främste fotograf: Lennart Nilsson och bilderna som ändrade på världen”. Böckerna beräknas komma ut 2025.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.