Sverigevilande Ukrainare
2024-05-05
https://www.svd.se/a/B0V2Lw/sjukvardare-fran-ukraina-vilar-upp-sig-i-sverige
"– Titta här. Ser ni?
Han ropar på oss när intervjun är över och jag går längs Fyrisån med munnen full av skinkbaguette.
Vi stannar upp alla fyra. Tolken, fotografen, sjukvårdaren och jag.
Sjukvårdaren heter Yemelianenko Maxim och kallas Alvi av vännerna. Han pekar på ett vagt streck längs näsroten. Ett ärr.
– Alla som varit krigsfångar har ett sådant. Vi känner igen varandra på märket, säger han.
Ärret kommer av silvertejp. Yemelianenko Maxim berättar att ryssarna använder tejpen som ögonbindel. Fångarnas huvud binds så hårt att silvertejpen skär in i huden och får ansiktet att svullna.
– Efteråt såg jag ut som en mutant i ”Wrong turn”, säger han och syftar på den amerikanska filmserien som sedan 2003 försett publiken med sju nyanser av slashervåld.
Uppsalas gator ligger stilla. Nedanför domkyrkan står två bussar i rad. På torget bredvid sitter militärklädda män och kvinnor och väntar på vidare färd. Rökpaus. Blickarna fästade i fjärran.
Sjukvårdare från fronten till Sverige
Nyss var de vid fronten, nu är de här. 100 ukrainska sjukvårdare på en veckas rehabilitering i landet med flagga i samma blågula färger som den de riskerar sitt liv för. De säger att hälften av sjukvårdarna dör i fält. Om siffran stämmer, dödstal i krig är lika hemliga som opålitliga, har de sett hälften av sina kolleger gå den vägen.
Var är de i tanken, här eller där?
– I tanken är jag där. Varenda vaken sekund, säger Stasiuk Vitalii.
Han är överste och chef för alla militärläkare i ett område som sträcker sig från Bachmut till Charkiv.
Sjukvårdaren Yemelianenko Maxim är också där. I minnena och striden.
Men det geografiska avståndet öppnar ändå en dörr till något annat.
– Vanligtvis är jag konstant spänd, här kan jag slappna av lite. Jag kan känna tacksamhet, jag kan gråta.
För att lära känna varandra blir deltagarna indelade i matlag. På menyn står köttbullar och makaroner, någon form av introduktion till det svenska köket.
Det är fjärde gången sedan krigsutbrottet som en grupp utvalda ukrainska sjukvårdare transporteras till Sverige för att fortbilda sig och vila ut. Boendet är en konferensanläggning utanför Norrtälje. Under dagarna skjutsas de mellan samtal, sightseeing och ministerträff.
Just denna onsdag börjar vid Akademiska sjukhuset där tre möteslokaler fylls med föredrag utformade för att passa gruppens olika underkategorier.
Här finns läkarna. Här finns de som arbetar i skyttegravarna. Och här finns evakueringspersonalen vars jobb är att flytta sårade från fronten till fältsjukhusen – en term som är missvisande eftersom förhållandena är långt mer elementära än så och eftersom verksamheten av säkerhetsskäl är inrymd i omålade lokaler. Ryssarna attackerar konsekvent alla byggnader markerade med det annars traditionellt fredade röda korset.
Många av sjukvårdarna har ingen skolning alls. De är tandläkare eller bibliotekarier som fått lära sig grundläggande akutvård på plats.
Som 29-årige Rosiuk Vitalii. Fram till 2022 jobbade han som kemist. Han är stationerad 150 meter från fronten.
– Verkligheten är min skola, förklarar han.
– Den första tiden var en chock, säger han. Nu har han anpassat sig.
Sjukvårdarna som kommer till Sverige
Cirka 30 000 ukrainska läkare och sjukvårdare tjänstgör i striderna i Ukraina. Deras bakgrund skiftar. Många av sjukvårdarna har inte arbetat med vård tidigare utan kommer från civila yrken i helt andra branscher.
Sjukvårdarna har olika roller. Några befinner sig vid fronten, andra vid stabiliseringscenter dit de sårade soldaterna tas i specialombyggda bilar. Många tjänstgör också vid fältsjukhusen, som är enkelt utrustade och ofta inrymda i utbombade eller övergivna lokaler.
Några av de vanligaste skadorna som sjukvårdspersonalen möter är splitter- och explosionsskador. Många soldater drabbas också av virus- och bakterieinfektioner som bland annat sprids i skyttegravarna via råttor och möss.
Villkoren i fält är pressande. Sjukvårdarna lever under ständig beskjutning och bor under enkla omständigheter. Många av sjukvårdarna bedöms lida av PTSD.
De som deltar i rehabiliteringsresan till Sverige är läkare och sjukvårdare som den ukrainska försvarsmakten anser vara i akut behov av stöd och hjälp.
Krig är inte normalt men efter en tid blir även det mest onormala normalt.
Med ryggen mot en whiteboard står Martin Sundelöf. En militärläkare med höggradigt senior aura. Framför sig har han den utbildade delen av sjukvårdarna. Kirurgerna. Ortopederna.
Han inleder med att ge dem sitt mobilnummer och säger att de får ringa när som helst. Martin Sundelöf har ett standarderbjudande som han ger till varje grupp: ”Mig kan ni kräkas så mycket ni vill hos”.
När de ukrainska frågorna tar vid är de ändå hårdkokt medicinska. Gör ni ballongsprängningar vid svenska fältsjukhus? Gör ni trakeostomi? Under hur lång tid kan man använda clip-and-drop?
Facktermerna far genom rummet. Jag googlar för att förstå och ser mobilskärmen fyllas av avslitna kroppsdelar och tarmar i lägen där de inte hör hemma.
”You have to live with the cock you have”
I salen bredvid står den svenske insatssjuksköterskan Lukas Arkeståhl. Här ligger fokus på frontinsatsernas resurser och utrustning. Eller snarare – på bristen på desamma och på hur akuta situationer måste lösas med det som finns för handen.
–”There’s a british say”, säger Lukas Arkeståhl till auditoriet:
– You have to live with the cock you have.
Av lyssnarnas stenansikten förstår han att tolken inte översatt frasen. Hon rodnar när han påpekar saken, varpå en kollega rycker ut och upprepar det brittiska ordspråket på ukrainska.
Stort jubel.
Vad är en skrattsalva i fred mot tusen skottsalvor i strid?
En badtunna utanför Norrtälje kan svara. De första dagarna var det enbart kriget man pratade om när kvällen kom och kropparna sänktes i vattnet. Allt eftersom mjukas stämningen upp och skratten ekar över sjön.
Seage Schcrnyzh är en av de psykiatriker som finns med under Sverigeresan. Han räknar upp symtomen som sjukvårdarna bär på. Apati. Förträngning. Mardrömmar. Insomnia. PTSD.
Etisk stress vid fronten
Den etiska stressen är påtaglig, säger han och återger två vanliga situationer.
Ska du lämna honom som han är, i svåra smärtor, eller hjälpa honom att dö med en injektion?
– Du möts av fyra skadade men har bara plats att förflytta en och den du väljer dör vid stabiliseringsstationen. Du står vid en sårad soldat som inte kommer överleva. Ska du lämna honom som han är, i svåra smärtor, eller hjälpa honom att dö med en injektion?
Yemelianenko Maxim, den före detta krigsfången, blev redan för åtta år sen kontraktsanställd i marinen. Efter att kontraktet tog slut jobbade han en kort tid som grafisk designer innan han återvände till det militära, denna gång till den kontroversiella Azovbataljonen i rollen som sjukvårdare.
Västgöta nations manskör Korgossarna överraskar deltagarna med en konsert under lunchen i Uppsala.
Han var en av dem som försvarade Mariupol under ryssarnas belägring av staden 2022. Det var då han togs till fånga. I fyra månader hölls Yemelianenko Maxim inspärrad i det omtalade Olenivkafängelset.
– Jag fick elchocker och utsattes för kvävning, säger han vid ett långbord på Västgöta nation, där gruppen bjudits på körsång och blomkålssoppa.
Nu staplas hans minnesbilder lager på lager. Scenerna från den dagsaktuella fronten läggs på dem från fängelset som läggs på scenerna från det brinnande Mariupol.
– Mitt jobb är att evakuera de sårade. Vi kör runt i specialombyggda Nissan-bilar. Givetvis är jag trött, men tanken på vännerna som fortfarande sitter i fångenskap driver mig.
Framför allt är det det större perspektivet han har för ögonen. Kriget brukar för Ukrainas del beskrivas som existentiellt. Yemelianenko Maxim resonemang är närmast ontologiskt.
– Den ryska misstron mot väst bygger på vanföreställningar om det onda. När människor som du och jag tittar på något som är vitt så ser vi vitt. När ryssar tittar på något som är vitt så ser de svart. Historien går i cykler. Om inte väst drar rätt slutsatser kommer allt upprepas, finska territorier kommer angripas, Ryssland kommer göra precis som tidigare.
Kriget korsar det eviga med det senaste. Kampen om Ukraina är skyttegravarnas smitta och råttor, men också högteknologi, drönarattacker, hybridkrigföring – och ett gäng kommunikatörer.
Kommunikatörer som samarbetar med försvaret och UD
Det var i alla fall så det började för Repower, organisationen som arrangerar sjukvårdarnas rehabiliteringsresor till Sverige och som är en av de få icke statliga aktörer som fått rätten att ta soldater från fronten till ett annat land. Vanligtvis är det ett militärt ansvar.
Om någon av sjukvårdarna bestämmer sig för att inte åka med tillbaka till Ukraina är verksamheten körd.
De samarbetar med försvaret och UD, medvetna om vad som står på spel.
– Att vara i framkant är läskigt. Om någon av sjukvårdarna bestämmer sig för att inte åka med tillbaka till Ukraina är verksamheten körd.
Det säger Sebastian Lindström, en 40-årig före detta fjälljägare som i många år jobbat som filmare för olika hjälporganisationer. I bildarkivet finns krigszoner och naturkatastrofer från hela världen.
Han är van vid en livsstil där linjen mellan arbete och fritid suddas ut. Men med kriget i Ukraina har gränsen blivit ännu mer flytande. För att finansiera filmarbetet hyr han ut sitt hus på Airbnb. Han får 1 000 dollar av Repower, där hans ukrainska flickvän är en av grundarna, för varje sjukvårdsgrupp som han följer fram och tillbaka.
Dokumentären han jobbar på ska handla om sjukvårdarnas drivkraft. Hur ser den inre kompassen ut hos den som väljer att åka till fronten för att hjälpa sårade?
– De riskerar livet varje dag. Om de kollapsar eller beslutar sig för att ta sitt liv påverkar det hela systemet.
Sjukvårdarna lever ofta i ett slags mellanland, menar han.
– Många vill inte ingå i det civila igen. De kan känna sig främmande inför människor i andra delar av landet som lever på med sitt, det är en normalitet som är svår för folk vid fronten att identifiera sig med.
Åker hem med mjukisälgar och skämtar om ”fika”
Samtidigt är det lätt att motivationen från de första månaderna mattas. Tidshorisonten är utdragen och oviss och man vet inte när man kommer bytas ut och få möjlighet att gå in i en mer kontinuerlig rehabiliteringsprocess.
Resorna till Sverige är ett sätt att få motivationen tillbaka. Därför har programmet inslag som handlar om de historiska kopplingarna mellan Sverige och Ukraina.
– När deltagarna åker tillbaka har de mjukisälgar och svenskflaggor med sig och skämtar om ”fika”. De förstår att de inte är ensamma, säger Sebastian Lindström.
”Jag har förlorat förmågan att känna. Det har varit hemskt. Tiden här har hjälpt mig att hitta tillbaka till en del av mina känslor.", säger Victoria Ruda, 29 år.
Lunchtid blir eftermiddag och bussarna som nyss stod vid domkyrkan har rullat de fem kilometrarna till Uppsala högar. Snart står hundra sjukvårdare huttrande i blåsten högst upp på en av topparna.
Två guider från museet smickrar sin långväga publik och säger att även om gravhögarna här är många så är de klart yngre än de som finns i Ukraina. De berättar om den svenska vikingaprinsessan Ingegerd Olofsdotter som gifte sig med storfursten Yaroslav från Kievriket.
När vi går vidare hörs en kommentar:
– My only relation with these hills is Herman Lindqvist.
Rösten tillhör knappast det ukrainska läkarteamet. Inte heller kommer den från arrangörsled.
Ukrainavänner som vill hjälpa till
I stället kommer den från en helt annan kategori av medföljare; ett synnerligen blandat entourage av svenska ukrainavänner som med eller utan spetskompetens och helt privat engagerat sig i kampen.
Det är personer som läst om rehabiliteringsresorna, hört av sig och sagt ”hej, jag vill hjälpa till”.
Som mannen som för ändamålet byggt en vedeldad bastu. Och som han som varje morgon erbjuder rekreationsvandring i den svenska skogen.
Eller han som på eget bevåg hjälper till att samla in pengar och som nu håller på att lära sig ukrainska på Folkuniversitetet.
Eller hon som är osteopat, och hon som är kiropraktor…
– Man måste inse att alla olika skills som folk har kan användas under ett krig. Osteopaten jobbade volontärt i flera timmar med personer som varit i rysk fångenskap, säger Sebastian Lindström.
– Om man ser till helheten – vad är det en människa behöver för att må bra, undrar han retoriskt.
På bondgården är det första gången många får träffa djur sedan invasionens början. .Det blir känslosamt.
Det är saker som natur, terapi och vatten.
Och djur. När ännu några timmar gått och sjukvårdarna står mitt i ett stall är det för många första gången sedan invasionens början som de möter djur. Det blir känslosamt. Victoria Ruda lägger handen på en hästmule. Hon är 29 år. Före kriget jobbade hon som sushi-kock. Hon säger att hon har tappat bort sig själv.
– Jag har förlorat förmågan att känna. Det har varit hemskt. Tiden här har hjälpt mig att hitta tillbaka till en del av mina känslor.
Världens blickar riktas mot Gaza
26 månader efter det fullskaliga krigets början väcker läget vid fronten fortfarande rubriker. Framstegen och förlusterna skildras. Men rapporterna har fått konkurrens av andra krishärdar. Världens blickar riktas mot Gaza.
Sjukvårdarna är medvetna om strålkastarljusets betydelse. Kriget har från första stund krävt omvärldens stöd. De vet att resan inte bara handlar om deras personliga återhämtning utan också om att stärka svenskarnas lojalitet för Ukrainas sak. Varje grupp har åtföljts av journalister som jag.
De beskriver en tillvaro där kriget gör döden både tömd och fylld av mening. De som dött i strid får inte ha gjort det förgäves, resonerar många. Därför anmäler man sig till fronten. Och vad är alternativet, frågar de. Om de inte ställer upp är Ukraina förlorat.
I den medeltida kyrkan i gamla Uppsala bjuds sjukvårdarna på orgelkonsert.
I den medeltida kyrkan slår organisten an tangenterna. Det bjuds på konsert med musik av svenska, franska och ukrainska kompositörer. Sjukvårdarna har tagit plats i bänkarna på ett sätt som bara de religiöst hemtama gör.
Bredvid mig sitter en sjukvårdare med röd hästsvans. Med mobilen har hon fotat det lilla skåpet vid entrén, där miniversioner av prästens utstyrsel finns att låna för besökande barn.
Hon skickar iväg en bild på den svenska lekvrån och får snabbt ett hjärta i retur. Om bara några dagar är hon tillbaka bland blödande kroppar."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.