Musikaliskt Kulissmålande I Malmö
2024-05-04
https://www.svd.se/a/0VEr92/malmoborna-vantar-men-pa-fest-eller-fiasko
"Affischerna med protesttexten ”Genocide song contest” i Eurovisions karaktäristiska typsnitt har plockats ner av gatukontoret. I solen på Möllevångstorgets uteserveringar sitter ungdomar och dricker Palestinacola.
Några busstationer därifrån ligger Malmö arena.
Publikläktaren är nedsläckt och tyst. Så plötsligt, i arenans bortre ände, lyser en enorm led-skärm upp. Ett tidtagarur börjar räkna ner sekunderna.
Malmö är en stad som väntar. På en fest eller ett fiasko? Det beror på vem man frågar.
Snart briserar scenen i ett hav av ljus och ljud. Under en minut går det inte att tänka på något annat än de blinkande strålkastarna, röken och den flygande ljusriggen. Sen klingar showen av.
Tävlingsproducenten Christer Björkman ser stolt ut.
Det dussintal journalister som samlats för att ta del av scendemonstrationen ser sig omkring. Tystnaden lägger sig återigen över läktaren. Vem ska ställa den första frågan?
Efter förra årets rysare till final stod det klart. Loreen blev den första kvinnan någonsin att vinna Eurovision två gånger.
Med det inleddes nästa nagelbitare: kampen om titeln som 2024 års värdstad.
Malmö, med sin bro till kontinenten, slog både Örnsköldsvik, Göteborg och Stockholm.
Tidsplanen var tajt men visionen tydlig. I pressmeddelandet beskrevs Malmö som en dynamisk och vibrerande stad med stor mångfald – och tävlingen kallades extra betydelsefull i en tid av krig i Europa.
Ett budskap helt i linje med Eurovisions historia. Under efterkrigstiden grundades tävlingen som ett fredsinitiativ, med förhoppning om att musiken skulle stärka den europeiska gemenskapen.
Några månader efter att man utsett årets värdstad inträffade den 7 oktober, dagen då 1 200 israeler dödades i Hamas terrorattack. Sedan Israel gick in i Gaza uppges över 33 000 människor ha dödats av israeliska bombardemang.
Protester och avhopp
Tidigare i år röstade Malmös politiker ner ett medborgarinitiativ med syfte att stoppa Israel från att delta i tävlingen. Demonstranter svarade genom att hålla en ”arg minut” utanför stadshuset.
Medborgarinitiativet ”Ingen Eurovision i Malmö med Israels deltagande” demonstrerar utanför stadshuset.
Protesterna har lämnat ett ordentligt avtryck i Malmö stads festprogram. Den officiella efterfesten tvingades i sista sekund byta lokal. Moriska Paviljongen drog sig ur med hänvisning till kritiken. Ett tjugotal av de artister som bokats för att uppträda på kringevenemang har hoppat av.
Eurovision blir än en gång brännpunkten där de geopolitiska spänningarna möts.
Den politiska neutraliteten är en hörnsten för EBU, den allians av public servicebolag som arrangerar Eurovision. Ändå har politisk friktion blivit ett av tävlingens främsta kännetecken.
– Oavsett vad de säger så är det strukturellt ett politiskt event. Det faktum är att det är en stat, en politisk enhet, som representerar sig själv, gör det politiskt. Punkt.
Det säger Peter Rehberg, tysk akademiker som undervisar vid universitet i Cincinnati i USA och bland annat studerat Eurovision. Han menar att kravet på neutralitet å ena sidan är nödvändigt, å andra sidan omöjligt att uppfylla.
– De behöver ha tydliga regler som hindrar ett land från att väldigt öppet demonstrera sina politiska intressen. Sen uppstår förstås fall där det blir svårt att avgöra var gränsen går. I andra fall är de politiska intressena uppenbara.
Anklagelser om dubbelmoral
Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 dröjde det drygt en dag och en viss tvekan innan EBU stoppade Ryssland från att tävla. Man sa att det inte var förenligt med tävlingens värdegrund att låta landet medverka.
Inför årets tävling har flera röster från den europeiska musikscenen pekat på en dubbelmoral i att Ryssland sanktioneras, men inte Israel. 1 005 svenska artister, däribland Erik Saade och Robyn, gick tidigare i år samman i ett upprop som krävde att landet skulle uteslutas ur tävlingen.
Men mycket skiljer fallen åt, enligt Peter Rehberg.
– Vad gäller Ryssland var i stort sett hela Europa direkt enigt om att det handlade om en attack på ett självständigt land och inte ett försvar. I fallet Gaza är det mer komplicerat. Israel attackerades av Hamas och slog tillbaka: med en annan militär kraft och skala än Hamas, ja, men det förändrar inte det faktum att Israel attackerades.
Med tiden har EBU:s motivering till att utesluta Ryssland också kommit att revideras. I dag understryker arrangörerna att beslutet var en markering mot rysk public service, som ”vid upprepade tillfällen brutit mot EBU:s överenskommelser”. Jämförelsen mellan fallet Ryssland och Israel har tillbakavisats av EBU, som bedömer Israels public service-bolag KAN som oberoende.
Men även låten som Israel tävlar med har blivit föremål för debatt. Bidraget hette inledningsvis ”October rain” – en tydlig referens till Hamas terrorattack. Efter påtryckningar från EBU ändrades namnet till ”Hurricane”.
Om de inte gjort det är det mycket möjligt att de hade exkluderats.
Att testa eller tänja på EBU:s regler om politisk neutralitet har med åren blivit en sorts tävlingsgren i sig: hur rättframt får ett budskap vara? Peter Rehberg menar att man kan jämföra tydligheten i Israels originaltext med bidraget ”1944” av den ukrainska sångerskan Jamala. Låten tävlade 2016 och handlar om hur krimtatarerna deporterades av Stalin.
– Det var i förlängningen också ett ställningstagande mot Rysslands ockupation av Krimhalvön, men här använde de årtalet 1944 för att skapa historisk distans.
EBU hade inga invändningar mot Jamalas låt, och det slutade med att hon vann tävlingen.
Är beslutet att låta Israel delta överraskande eller väntat?
– Till en början fick man känslan att det kunde gå åt båda hållen. Från EBU:s perspektiv var det låttexten som skulle bedömas: var den politisk eller inte? Flera israeliska politiker var tydliga med att man inte skulle gå med på att ändra texten. Om de inte gjort det är det mycket möjligt att de hade exkluderats. Jag blev faktiskt lite överraskad av att Israel till slut gav efter.
Stämningen har lagt sig efter scenshowen. Trots kritikstormen, eller kanske just därför, har tv-produktionen valt att återanvända Storbritanniens slogan från förra året: ”United by music.” Tidigare har det varit upp till varje värdland att mynta en ny slogan, men från och med i år har EBU beslutat att denna är permanent.
– Det är en slogan som väldigt väl sammanfattar vad Eurovision handlar om, och vad vi hoppas att de som tittar ska känna, säger Ebba Adielsson, producent och ytterst ansvarig för årets Eurovision.
Hon säger att tv-produktionen hållit sig till den plan man haft sedan starten, och att man ser fram emot festen. De uppmärksammade avhoppen rör kringevenemangen, som anordnas av Malmö stad.
Samtidigt medger Adielsson att omvärldsläget gjort ett intryck.
– Det är klart att man påverkats, och att det skapat en oro. Men framför allt har jag känt att vi har ett otroligt starkt lag som jobbar med det här. Det här är ju sjunde gången Sverige anordnar Eurovision, tredje gången i närtid. Det innebär att vi både har många erfarna bland oss och många nya, kreativa talanger, vilket är en sak som gör oss speciella.
Så vem är det egentligen som bestämmer vem som får medverka eller inte? Det är medlemsorganisationen EBU, som består av 56 medlemsländer och representeras av en styrelse, som ytterst fattar beslutet kring medverkande länder. Tävlingsregler godkänns av referensgruppen, där före detta exekutiva producenter samt den sändande kanalens exekutiva producent sitter, säger Ebba Adielsson.
Har du i dialog med kollegor från EBU fått intrycket att protesterna mot Israels medverkan är extra starka här i Sverige?
– Jag kan inte uttala mig specifikt om hur det har sett ut på andra håll, men de officiella förfesterna till Eurovision i andra länder har inte drabbats av avhopp på det sätt vi sett här i Sverige. Så på det sättet sticker de nordiska länderna ut.
På vägen ut från Malmö arena fastnar jag i en av säkerhetsslussarna.
Jag står i den folktomma entrén och har just lämnat ifrån mig passerkortet till en medarbetare från produktionen som försvunnit tillbaka in i arenan. När jag passerat igenom metalldektorbågen – en av säkerhetsmekanismerna – tar det stopp.
Mellan mig och utgången ligger en lång rad av tunnelbaneliknande spärrar och en skylt som förklarar att jag ska skanna min bricka för utpassering. Men brickan har jag ju precis lämnat ifrån mig. Jag vänder mig om och sträcker på halsen, men entrén ligger helt öde.
Där, i glappet mellan två säkerhetskontroller, blir jag stående. Ett tag.
När ingen dyker upp bestämmer jag mig för att klättra över spärren.
Internationella medier som Le Monde och The Guardian har rapporterat om det spända säkerhetsläget i Malmö.
Under de senaste veckorna har det spända säkerhetsläget i Malmö uppmärksammats i internationell press, från Le Monde till The Guardian.
Men det är inte bara Malmöbor som kritiserar Israels medverkan.
Skarpa protester hörs också från andra nordiska länder – inte minst Island. Tidigare i år hotade landet officiellt med att bojkotta tävlingen, innan man meddelade att beslutet skulle fattas i samråd med årets vinnare.
Eurovisionpolemiken mellan länderna har gamla anor. Under finalen i Tel Aviv 2019 bötfälldes det isländska bandet Hatari efter att ha viftat med palestinska banderoller i direktsändning.
I årets isländska uttagning var den palestinske artisten Bashar Murad favorittippad. Många fans föreställde sig en symboltung Eurovisionfinal där tittarna valde mellan en israelisk och en palestinsk artist.
Men så blir det inte. I Islands finalduell – präglad av röstningskaos – stod veteranen Hera Björk som segrare.
Bashar Murad blev dock inte helt utan Malmöbiljett.
Samma kväll som Eurovisionfinalen anordnas den alternativa musikfestivalen Falestinvision på Plan B i Malmö. Namnet anspelar på det arabiska ordet för Palestina, och Bashar Murad är en av publikdragarna.
Idén föddes i ett Facebookforum om att bojkotta Eurovision, berättar Ellen Hansson Khorsand, tävlingens talesperson.
– Till en början var vi tre för varandra okända personer som började prata i en Facebooktråd. Alla kom från olika håll: själv har jag en bakgrund inom Palestinarörelsen, främst genom Ship to Gaza. Det intressanta är att ingen av oss bor i Malmö, utan vi är utspridda över hela Sverige och organiserar oss helt och hållet digitalt.
Tanken om att anordna ett alternativ till Eurovision växte fram organiskt, och genom deras nätverk fick initiativet snabbt spridning.
– Vi har vuxit mycket på väldigt kort tid och fått mycket positiv feedback. Sen har vi också blivit uppmärksammade i internationell media. När vi började planera i februari hade vi aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här stort.
Liveframträdanden och musik
Ellen Hansson Khorsand säger att kvällen kommer att vara fullspäckad av liveframträdanden och musik, men också rymma ett allvar. De tävlande, vars bidrag framförs på länk, kommer från alltifrån Indonesien till Spanien. Målet är att tillgängliggöra tävlingen för så många som möjligt.
Jag slås av att hon, precis som EBU, trycker på att musiken ska fungera som en enande kraft. Skulle inte det kunna vara ett argument för att låta Israel delta i Eurovision?
– Eurovision har inte varit konsekventa i den här frågan. De har ju till exempel valt att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina. Men de väljer inte att utesluta Israel som genomför ett folkmord i Gaza just nu. Så vi tycker att de säger emot sig själva.
Men, undrar jag, finns det inte en skillnad: att Israels agerande är ett svar på Hamas attack?
– Vi vill visa på den långa historia av ockupation och förtryck som palestinier fått utstå. Men vi fördömer naturligtvis alla former av våld, och förespråkar fred och alla människors lika rättigheter.
Under mitt samtal med Peter Rehberg, den tyska akademikern, går det att urskilja en viss klyfta mellan Tyskland och Sverige. Israelfrågan splittrar båda länderna, men i Tyskland är frågan om bojkott ännu mer laddad och tätt förknippad med den så kallade BDS-rörelsen.
Förkortningen står för bojkotta, avinvestera och sanktionera och anhängarna vill tvinga Israel till en ny Palestinapolitik genom att straffa landet ekonomiskt. Under det senaste halvåret har flera tyska kulturinstitutioner aktivt tagit avstånd från rörelsen och dragit in bidrag till BDS-sympatisörer.
Innan vi lägger på ställer Peter Rehberg en fråga till mig. Varför tror jag att kraven om att utesluta Israel ur tävlingen är så starka i de nordiska länderna? Han vill förstå varför så många av våra största artister öppet krävt att landet utesluts.
Jag tänker efter och svamlar något om frågans rötter i Sverige: att vi som land tidigare erkänt Palestina som stat och att tävlingen hålls just här, i Malmö, där stödet för Palestina är särskilt starkt. Men jag har svårt att sätta ord på vad jag menar.
Kanske speglar vårt samtal en del av Eurovisions utmaning.
Personer med olika språk, från olika länder med skilda historier och kulturella referenspunkter, möts och ska försöka formulera ett budskap med gemensam innebörd."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.