Den Svenska Akademiska Situationen
2024-05-04
https://www.svd.se/a/o3RGj7/en-akademi-for-nonsens-och-overdrifter
"Hur mår våra högskolor och universitet? Hur ser den intellektuella miljön ut där vårt lands ledande akademiker befinner sig?
”Vi möttes då av en folkmassa som skrek och bankade hårt på byggnadens fönster. Åhörare, oavsett partisympatier eller åsikter om politiska frågor, filmades och anklagades för att stötta folkmord. En medlem i Studentaftonutskottet, som arrangerade kvällens evenemang, fick en spottloska mot sig.”
50 studenter beskriver den famösa kvällen då statsminister Ulf Kristerssons studentafton i Lund gång på gång avbröts av skrikande demonstranter.
Artikeln vittnar om obehag, men också en vrede över aktivister som ”inte var intresserade av ett samtal, utan snarare någon form av teater för inbördes beundran och likes på sociala medier”.
Det är som att läsa en illa redigerad SSU-pamflett.
Kontrasten mot hur samma möte har beskrivits av 50 lärare och forskare vid Lunds universitet kunde inte ha varit större. I en redan klassisk hagiografi över mötessabotörerna kunde Lundaakademikerna knappt finna ord i sin hyllning av de skrikande, bankande och spottande:
”Studenternas aktivism, mobilisering och motstånd visar en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati.”
Och när företrädare för regeringen dristade sig till att mena att sabotage av andras möten inte hör hemma i vår demokratiska kultur, förföll de 50 universitetsanställda i akademiskt charlataneri.
”Det är ett grepp som många historiker och statsvetare känner igen som ett steg i utvecklingen mot fascism.”
Vilka dessa många historiker och statsvetare är, eller hur vägen till fascism ser ut framgår inte. Artikeln tryfferas i stället av trötta vänstermarkörer som hänger fritt i luften. Det är som att läsa en illa redigerad SSU-pamflett:
”Samtidigt formas regeringsbeslut av företags inflytande, inkomstklyftorna ökar, välfärdssystemen försämras och medelklassen framstår som likgiltig.”
”För de studenter som deltar i sociala rörelser kan politiskt engagemang fungera som en form av informell utbildning, viktig för att möta en nyliberal, marknadsanpassad socialpolitik.”
”Genom att kollektivt utmana orättvisor och skapa förutsättningar för välstånd går det att skapa vanor som krävs för att hålla en demokrati vid liv.”
Företagen, nyliberalismen, klyftorna och den petrifierade medelklassen! Det är klart man inte har något annat val än att stå och gapa på andras möten.
Man undrar onekligen hur det intellektuella klimatet ser ut i en akademisk miljö där denna typ av förenklingar inte bara passerar som sanningar, utan dessutom tafatt ges akademisk fernissa.
Få personer över fyra år tror att världen omedelbart anpassar sig efter deras åsikter.
I en debatt i radion (SR 3/5) lät en av undertecknarna – Anna Lundberg, professor i rättssociologi – meddela att agerandet på mötet måste ses mot bakgrund av att studenterna redan prövat alla andra vägar för att få fram sin åsikt.
Allt som återstod var att avbryta talaren och spotta på arrangörerna.
Den devota handlingsromantiken minner om de stjärnögda rapporterna från kulturrevolutionens Kina på 1960-talet. Ungdomen visar vägen genom sitt uppror. Handlingen och vreden ”fördjupar demokratin”.
Statsvetarprofessorn och motdebattören Sten Widmalm påpekade att detta självklart är rent nonsens. Det finns en lång rad andra saker studenterna kan göra inom ramen för ett civiliserat demokratiskt samtal.
Att en meningsmotståndare ”framhärdar” och inte ändrar uppfattning behöver naturligtvis inte heller bero på att man inte nått fram med sina argument. Få personer över fyra år tror att världen omedelbart anpassar sig efter deras åsikter.
Jag vill inte ge sken av att sitta på unika insikter om hur statsministern bildar sina uppfattningar, men jag skulle inte heller hålla det för överdrivet sannolikt att han låter sig övertygas av att någon spottar på en mötesarrangör.
En annan akademiker som visat de demokratiska framfötterna i veckan är ordföranden i Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) Sanna Wolk, som i en eldfängd appell på Svenska Dagbladets debattsida (27/4) hävdade att regeringens utbildningspolitik var ”ett direkt angrepp på demokratin”.
Att läsa Wolks artikel är som att se någon tappa kontrollen över en motorsåg. Det är spektakulärt. Det är öronbedövande. Risken för personskador är betydande.
Det går att ha starka synpunkter på regeringens politik på många områden. Så också inom utbildningspolitiken. Men det är inte att montera ner demokratin att folkvalda politiker prioriterar ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningar före ekonomi och juridik.
Det är inte odemokratiskt att styra resurser mot utbildningar man tror har större samhällsnytta (huruvida en sådan politik är ändamålsenlig eller effektiv är en annan fråga). Även den förra regeringen gjorde särskilda satsningar på ingenjörsutbildningar. Mirakulöst nog överlevde demokratin.
Detsamma gäller forskningen. ”Signalen [från "Tidöpartierna"] är att svenska forskare inte ska söka efter ny och oberoende kunskap, utan forska på det som är ‘trendigt’ för stunden”, skriver Wolk.
Vad är det för professionella, intellektuella och sociala miljöer som producerar denna blandning av nonsens och våldsamma överdrifter?
I en studie från SNS från förra året beskrivs en tjugoårig trend: ”Ansökarna måste ofta ange hur de tänker integrera perspektiv som handlar om genus, jämställdhet, mångfald och/eller klimatförändringar i forskningsprojektet. Detta ska ske även om dessa perspektiv är helt irrelevanta för projektet i fråga (till exempel kan ett forskningsprojekt i matematik eller astronomi behöva ta hänsyn till genusteorier).”
Trendkänsligheten har knappast bara drabbat Mats Persson. Att ensidigt skylla den på ”Tidöpartierna” och utmåla den som ett hot mot demokratin visar på ett tappat fotfäste och bristande förståelse för ords storhet och valörer.
Både Lundaakademikerna och SULF-ordföranden visar – på olika sätt – en oförmåga att föra ett intellektuellt sammanhållet och kritiskt resonemang.
I Lundafallet är det handlings- och ungdomskultens språkbruk och kultur. SULF-fallet avspeglar en samtid där många tror att tillträde till samhällsdebatten förutsätter extrema ställningstaganden och uppskruvat tonläge. Det räcker inte att peka på områden där man menar att motståndaren har fel eller att argumentera för sin välgrundade oro. Konflikter måste beskrivas i existentiella termer. Wolk uppmanar oss följdriktigt till ”barrikaderna”.
I båda fallen undrar man hur svenska universitet och högskolor egentligen mår. Vad är det för professionella, intellektuella och sociala miljöer som producerar denna blandning av nonsens och våldsamma överdrifter?"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.