Timbro Säger Nej Till Undantagstillstånd
2024-04-28
"Vi lever i en tid av kriser. Flyktingkrisen, Brexit, coronapandemin, Rysslands invasion av Ukraina och den förhöjda terrorhotnivån – listan över händelser som slagit hårt mot Sverige och Europa under det senaste decenniet kan göras lång.
Som svar på orostiderna har många länder förlitat sig på särskilda krisbefogenheter. Användningen av olika undantagstillstånd för att hantera exempelvis terrorhot, smittspridning och migrationsvågor har ökat kraftigt under 2000-talet.
Stödet för att det stärker krishanteringen är dock svag. Det finns däremot tydlig empiri på att extraordinära metoder försvagar transparensen i maktutövningen och enskildas rättigheter på lång sikt. Det är oroande att tanken på sådana befogenheter också lockar i Sverige.
Nyligen föreslog en parlamentarisk kommitté ändringar i vår grundlag för att möjliggöra användningen av undantagstillstånd i Sverige. I korthet föreslås att tre fjärdedelar av riksdagen ska kunna ge makt till regeringen att meddela förordningar på vilket område som helst i händelse av kris. Även sådant som normalt ska beslutas i riksdagen, såsom skatt, inskränkningar av fri- och rättigheter, straff och civilrätt, ska då kunna lämnas över till regeringen ensam.
Än mer anmärkningsvärt är att regeringen, om den anser att det behövs, då själv ska kunna ta sig makten och utfärda de regler som den anser är nödvändiga genom en slags dekret. De ska sedan underställas riksdagen, men först inom 30 dagar. Det är fråga om långtgående förändringar som ger regeringen stor makt att med svag insyn och över en natt begränsa medborgarnas frihet. Trots detta har debatten lyst med sin frånvaro.
Demokrati är en ständig avvägning. Folklig förankring, rättsstatlighet och handlingskraft ska balanseras mot varandra. Sverige, tillsammans med resten av Norden, har därför valt bort undantagstillstånd av olika slag. Tanken har varit att de folkvalda ska utöva sitt mandat på något sätt även i kris, för att förhindra överilade maktanspråk som ofta följer av en upptrissad stämning, främja samförstånd och skänka nödvändig legitimitet till ingripande åtgärder.
Denna långa tradition välts nu helt över ända. I stället ska regeringen få mycket stora befogenheter att själv styra samhället i allvarliga krissituationer.
I rapporten ”Har nöden ingen lag?” har Timbro utvärderat förslaget till svenskt undantagstillstånd. Det finns fem starka skäl för att det inte borde bli verklighet:
Det saknas ett tydligt behov. För det första är behovet av en så dramatisk omläggning svagt. Inte i någon kris i svensk historia har riksdagen utgjort ett hinder för effektiv krishantering. Tidsbesparingen i att regeringen utfärdar förordning i stället för att riksdagen stiftar lag är praktiskt taget obetydlig. Samtidigt är kostnaden i termer av insyn och debatt stor.
Maktdelning behövs i kris. Det finns en omfattande forskning om politiskt beslutsfattande i kris. Riskerna för överreaktioner, grupptänk och kortsiktig politisk hänsyn är väl belagda. För att motverka detta krävs stabilitet och genomlysning. När regeringen tvingas vända sig till riksdagen delas makten, vilket stärker insynen och ger fler perspektiv.
Erfarenheterna från pandemin stämmer här till eftertanke. Få länder har i efterhand dragit slutsatsen att man borde ha infört fler restriktioner och i Sverige fanns lyckligtvis tydliga bromsar. Man kan verkligen fråga sig om det hade varit lämpligt att regeringen hade tillgång till nästan obegränsad makt när tonläget var som högst i mars 2020.
Tillämpningsområdet är mycket oklart. En stor svaghet i förslaget är att det inte går att säga när undantagstillstånd är tänkt att användas. I tydlig strid med rekommendationer från såväl Europarådet som EU-kommissionen definieras aldrig vad som är en allvarlig fredstida kris, och därmed möjliggör undantagstillstånd.
Var pandemin en allvarlig fredstida kris? Skulle man utlyst undantagstillstånd under flyktingkrisen, finanskrisen, Göteborgskravallerna och efter terrordådet på Drottninggatan? Och hur ska man se på klimatkrisen? Kanske kommer en framtida regering att räkna in också den. Risken finns att begreppet tolkas allt vidare, och att de demokratiska avstegen blir allt fler.
Begränsningar av makten saknas. Internationellt har domstolskontroll lyfts fram som ett viktigt verktyg för att förhindra politiska övertramp i kris, exempelvis genom att nödförordningar kan överklagas. Någon särskild möjlighet att vända sig till domstol för att få regeringens beslut prövade saknas dock i det svenska förslaget. Inte heller finns något minoritetsskydd, så att oppositionen kan ta tillbaka undantagstillståndet om det inte längre finns skäl för det. Granskningen är helt enkelt bristfällig.
Utformningen är ogenomtänkt. Avslutningsvis finns ett antal tekniska oklarheter i förslaget. Exempelvis behålls kravet på att genomföra någon form av remissförfarande mitt i en kris, trots att folkets främsta företrädare då rundas. Remissinstansernas ställning blir, bakvänt nog, starkare än de folkvaldas. Man bör också ställa sig frågan hur lämpligt det är att en övergångsregering, som inte har förtroende i riksdagen, ska kunna aktivera undantagstillståndet.
Det råder bred enighet om att Sverige behöver stärka sin krisberedskap. På grundlagsområdet har reformivern dock resulterat i ett förslag utan tydlig förankring i behov, erfarenheter eller forskning. I stället råder en överdrivet optimistisk syn på politiken som utgår från att man utan större risker kan stärka den politiska förmågan i kris, anförtro den åt kunniga, balanserade och rationella politiker och sedan återställa ordningen när krisen passerat. Historien visar tydligt att grundlagsbestämmelser behöver vara betydligt mer robusta än så.
Maktens möjligheter lockar i kris, men farorna med den består. Även nöden måste ha en lag."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.