Att Våga Säga Ifrån
2024-04-15
Vi kan inte inte vänta på att en skock egennyttiga marionetter skall ta tag i frågor som de absolut inte har varken moral eller ryggrad nog att hantera, vi måste kommunicera en tillräckligt tydlig målbild för att kanalisera frustrationen i samhället för någonting bra.
Upplysningsarbetet är allas att utföra både externt och internt.
Vi noterar även Farsta Gymnasiumtrakterna..
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-nu-ar-risken-stor-att-ingen-langre-vagar-saga-ifran/
"En 39-årig pappa skjuts ihjäl framför sin son när han konfronterat ett gäng. De små tecknen på att människor har fått nog, att en folkrörelse mot våldet håller på att bildas, ersätts av rädsla. Det är en mardröm.
Det är nåt med den där platsen där 39-årige Mikael dog i Skärholmen. Jag ser bilderna på mordplatsen i tidningarna och jag har aldrig varit där, men jag känner ändå igen den. En gångtunnel under en väg, missfärgningar av rost på räckena. Klotter på betongväggarna, gatlyktor på rad, varannan lampa funkar.
Den platsen är så otroligt bekant. Jag hade en sån gångtunnel i Farsta när jag växte upp, man gick där när man skulle ner till Farstahallen och bada, jag har gått där tusen gånger. Och man kan se den tunneln överallt. Det är nästan som om den där gångtunneln i sig är mytisk, för platsen ÄR förort, det finns ingen tydligare bild av en Stockholmsförort.
Och det är alltså där det händer. Far och son cyklar, fortfarande ljust ute, det är vår i luften, de är på väg ner till badhuset. Ett gäng står i tunneln när cyklarna passerar. Nån sorts konfrontation äger rum. Pappa stiger av cykeln, går tillbaka mot gänget för att säga ifrån. Han blir skjuten i huvudet och avlider. Den 12-årige sonen blir vittne till mordet, det är han som får ringa 112.
En plats som lyser och sjunger av förort, som i en saga. Ett dåd som i sin meningslöshet och kyla utgör kärnan av den skräck gängkriminaliteten lamslår samhället med. Det är som om allt som händer är en perfekt storm av mörker.
Också det som sker sen, jag tänker det som en ond saga. Och i den sagan är också polisen hjälplös. Stor polisinsats, blåljus överallt i förorten, men inget händer. Polisen tar några som de tror kan ha underlättat för mördaren, men de griper ingen misstänkt. Och dagarna går och långsamt infinner sig en känsla av vanmakt. I Sverige går det tydligen att avrätta en pappa som ska cykla med sin son och bada. Det går att skjuta honom i huvudet och komma undan med det. Det finns ingen rättvisa.
Nu tar alla ett steg tillbaka, stänger in sig i sina lägenheter, står och tittar ner på torget från lägenhetsfönstren
Och alla medborgare som var rädda förut är nu ännu räddare. De små tecknen på att människor till slut fått nog, att en folkrörelse mot gängen höll på att mobiliseras, riskerar att snabbt försvinna. Alla fäller åter ner blicken i gatan och passerar. Det fanns bara en person med civilkurage i Stockholm, och han dog.
Alla backar. Polismästare Carin Götblad, som tidigare sagt att ”det är dags att stänga av teven och ta tag i saker”, hon reviderar nu. Efter mordet i Skärholmen uppmanar hon svenskarna: ”Gå inte fram till ett narkotikapåverkat ungdomsgäng sent på kvällen. Säg däremot åt en åttaåring som skriker på biblioteket.”
Det är en perfekt storm av renaste mörker, alla onda stjärnor står rätt i den här historien, och nu tar alla ett steg tillbaka, håller sig undan, gömmer sig, stänger in sig i sina lägenheter, står och tittar ner på torget från lägenhetsfönstren. Och ute i förorterna vinner gängen ytterligare mark, ockuperar fler platser. Kanske står mördaren just nu i en annan gångtunnel med sitt gäng, och nu har han ny aktning hos kompisarna, hans status är högre nu, för nu har han mördat. Kanske spänner han blicken i ännu en person som är idiotisk nog att vara ute, som har oturen att passera honom med en cykel."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.