Herbert Lickfett

2023-12-15
Herbert Lickfett – ”Europas farligaste man”
Herbert Hermann Lickfett var mest känd som IG Farbens representant i Sverige under 1920- 30 och -40-talet med epitetet ”Europas farligaste man”. Han föddes i Löbau, Sachsen, i Tyskland den 21 december 1885 av köpman Julius Lickfett och Marie-Louise född Priebe. Lickfett tog studentexamen i Danzig 1905 och läste därefter vid Techniche Hochschule och universitetet i Strasbourg. Han doktorerade i kemi vid Tekniska högskolan i Danzig 1911. Under åren 1912-1913 jobbade han som kemist på Gebrüder Giulini (ledande inom aluminiumoxidframställning) i Ludwigshafen am Rhein. Kort därefter arbetade han som kemist i Norsk Hydro 1914 och 1919 flyttade han till Sverige och Djursholm.
År 1921 startade han en firma med det fantasifulla namnet Dr ingenjör Herbert Lickfett försäljning AB (Herbert Lickfett AB) med kontor på Sveavägen 21. Företagets syfte var att verka som ombud för IG Farben och andra tyska intressen inom kemiindustrin i Sverige, men även inom metallindustri och maskintillverkning. Lickfett blev Sveriges representant för IG Farben gentemot tyska, amerikanska, belgiska, engelska, holländska och schweiziska bolag.
Under kriget var han var ledamot i Tyska handelskammaren. Efter kriget var han ledamot i Stockholms handelskammare, Exportföreningen, Köpmannaförbundet, Svenska handelsagenters förening och Svenska tennisförbundet (från 1960). Han var även medlem av Svenska teknologföreningen (från 1945).
Lickfett gifte sig 1912 med Dora Witt (född 1889 av Max Witt och Elisabeth född Dau). Han gifte sig för andra gången 1942 med Gertrud Andreas (född 1908 av Paul Andreas och Minna född Pletke). Från första äktenskapet fick han döttrarna Ulla född 1913 (gift 1938 med hovrättsrådet Per Ivar Weidenhaijn) och Karin född 1919 samt sonen Rolf född 1923. Från andra äktenskapet fick han sonen Ulf-Jörgen född 1944.
Lickfett dog den 8 september 1979 i Djursholm.
Naziagent, ägande i svenska bolag och bulvanverksamhet
Under första världskriget arbetade han i Skandinavien för den tyska underrättelsetjänsten. I en officiell amerikansk rapport betecknas Lickfett som ”... en av de farligaste och mest betydande naziagenterna i Sverige.” OSS drog slutsatsen att Lickfett var den rikaste nazisten i Stockholm som gav generösa bidrag till nazistpartiet och dess organisationer. Han stod även som ägare till Nordiska Instrument AB och Svenska Radiobolaget.
Enigt Berlin NW 7 (IG Farbens egna spionorganisation som hade ett nära samarbete med nazistiska underrättelsetjänsterna) standardförfarande blev Lickfett svensk medborgare 1935, och blev en av nazismens främsta anhängare i Sverige. Han hade en stor privat förmögenhet och egendomar lite varstans i landet.
IG Farben, Bosch och andra tyska bolag använde Sverige som en ”safe haven” för sina tillgångar och patent, med Wallenberg som enskilt största nyttotagare. Uppgörelserna började 1939 som även innebar att företagen hade rätt att köpa tillbaka aktier till ett förutbestämt pris inom två år efter krigsslutet. USA utredde dessa upplägg 1944-1948 under Operation Safe Haven.
Lickfett var delaktig i de kamouflageoperationer som Bosch AG (elektroteknisk koncern som var huvudleverantör till tyska krigsmakten under kriget) företog i Sverige för att skydda koncernens europeiska dotterbolag. Amerikanerna betraktade honom därför med misstänksamhet när han 1940 blev en av majoritetsägarna i AB Planeten, det bolag i Stockholm som kontrollerade flera Bosch-bulvaner.
Lickfett var också en av de ledande medlemmarna i det syndikat som representerades av AB Tessalia (dotterbolag till Bosch), som ägde AB Planeten. Han var 1943-1944 styrelseledamot i båda bolagen och där Hugo Stenbeck (Wallenbergs juridiska ombud) var en av Tessalias två aktieägare. AB Tessalias funktion var att köpa upp Enskilda bankens aktieposter i de europeiska Boschbolagen. Aktierna skrevs över på advokaterna Hugo Stenbeck och Hans Holm samt Herbert Lickfett. De var även styrelseledamöter i AB Robo och ägde också AB Lagern och AB Kaldag, även de dotterbolag till Bosch. Lickfett uteslöts ur AB Tessalias styrelse våren 1944 av ”politiska skäl”.
AB Planeten hade Enskilda Banken/Wallenberg bildat för att dölja sitt bulvanskap för Boschs dotterbolag i Europa. Under en period ägde Lickfett aktiemajoriteten i bolaget. AB Planeten blev även det ett helägt dotterbolag till Bosch när Enskilda Banken 1943 sålde aktierna till Tessalia. Enligt en amerikansk undersökningsgrupp 1945 deponerades Boschs säkerheter i Sverige i Lickfetts namn. De uppgick till 2 717 000 kronor och förvarades i ett bankfack i Enskilda Banken. Genom dessa upplägg kan vi utgå från att Lickfett hade mycket nära relationer till Enskilda banken och bröderna Wallenberg.
Utöver detta var Lickfett även involverad i det tyska kontraspionagets (Abwehr) verksamhet.
IG Farben och Norsk Hydro
Koncernen IG Farben var på 1930-talet världens största företag och blev närmast en stat i staten. IG Farben ägde en del av Auschwitz och tillverkade giftgasen Zyklon, vilken användes för storskaliga avrättningar i de nazistiska koncentrationslägren. IG Farben, liksom många andra stora tyska företag, betalade till Hitlers SS för leverans av slavarbetare.
IG Farben ingick avtal med hundratals industrier och företag världen över. Avtalen syftade till att eliminera konkurrens i utbyte mot säkerhet och stärka företagets position. Avtalen var s.k. ”cross-license agreements” som syftade till utbyte av patent och tekniskt kunnande. En en del av dessa patent hamnade så småningom i Sverige.
Lickfett hade enligt Sven Nordlund i avhandlingen Upptäckten av Sverige "en fullständigt unik ställning och hade inom mycket vida gränser rätt att disponera den tyska koncernens tillgångar i Sverige” Lickfett hade även "väl utvecklade kontakter" med Enskilda Banken.
Under kriget tog I.G Farben kontroll över Norsk Hydro, Norges enda tillverkare av kväve och tillika landets största industri. Norsk Hydro var vid den här tiden Europas tredje största kvävetillverkare (ca 100 000 ton per år). Norsk Hydro tillverkade även tungt vatten i Rjukan (som saboterades flera gånger av motståndsrörelsen och de allierade) och Ljungaverk som exporterades till Tyskland.
Innan kriget var företagets totala kapital 100 900 000 där Banque de Paris et des Pays-bas hade 60% av innehavet och IG Farben 25 % och resten innehades av Stockholms Enskilda Bank. Efter Frankrikes fall 1940 tog Tyskland över aktieinnehavet från Banque de Paris och överlät det till IG Farben. Genom IG Farbens kontroll över Norsk Hydro kunde bolaget även ta kontroll över A/S Nordisk Lättmetall och 1941 upprättade IG Farben en aluminiumfabrik i Heröya med avsikten att utveckla produktionen av lättmetall i Norge. Stockholms enskilda bank gick in med 11,2 miljoner i krediter. Kapitaliseringen uppgick till 45 000 000 som delades lika mellan IG Farben, Norsk Hydro och Hansa Leichmetall.
Utan aluminium, inga flygplan.
Efter att IG Farben tog över ägandet i Norsk Hydro blev Marcus Wallenberg styrelseordförande och Herbert Lickfett styrelseledamot i bolaget.
Gruvbolag och malmexport
Det tyska företaget G es. für Elektrometallurgie i Berlin, som kontrollerades av IG Farben, ställde krediter till förfogande för ett antal svenska gruvbolag, däribland Hörkens Gruv AB och Toftgruvans Silverintressenters AB. I utbyte mot krediterna erhöll det tyska företaget rätt till all molybden- och volframmalm, som kunde exporteras.
Med sina kunskaper inom kemi och gruvindustri förmedlade Lickfett svenska gruvor till Tyskland exempelvis molybdenfyndigheten i Hörken (Hörkens Gruv AB) och malmfyndigheten i Taberg. För utvinning ur den första gruvan bildades ett bulvanföretag, Ljusnarbergs Gruv AB som med hjälp av bankirfirman Alfred Berg i Stockholm övertog gruvan med pengar från ett leveransförskott från Tyskland.
Halmstad-Nässjö järnvägar (HNJ) var ett Wallenbergföretag och tack vare bröderna Wallenbergs nära förbindelser med tyska bolag blev Taberg en del av den svenska malmexporten till Tyskland.
Fundera på varför Naturskyddsföreningen långt senare köpte gruvan och bommade igen den.
Fler bolag och fiffiga upplägg
Den tyska exporten till Sverige av kvävegödselmedel och tekniska kväveprodukter sköttes av det i Berlin stationerade Stickstoffssyndikat G.m.b.H. och vissa andra IG Farben-kontrollerade försäljningssammanslutningar. Lickfetts bolag erhöll ensamrätt till försäljningen av gödningsämnen, genom kontrakt under åren 1928-1930. Importen gick från Norsk Hydro via Lickfett från 1930- talets början till den 9 april 1940 då Tyskland invaderade Danmark och Norge. Företagets stora provisioner från handeln med den tyska kemikoncernens kväveprodukter ledde 1935 till att bolagen AB Delgar och AB Limaco bildades.
De tre bolagen var även viktiga för IG Farben genom att de kunde förmedla skandinaviska råvaror till den den tyska kemiska industrin. Företag som ingick i IG Farben och tidigare haft agenturer i Sverige som exempelvis Badische Anilin slogs nu samman till försäljningsbolaget Anilinkompaniet. Till en början ägdes aktierna i företaget av representanter för de olika tyska driftsdelarna i koncernen. Under 1930-talet kom emellertid aktiekapitalet i allt högre utsträckning formellt att ägas av svenska medborgare, vilka nu de kunde vara.
När det gällde IG Farbens gödningsämne- och kväveexport till Sverige fungerade Lickfetts firma som ett ”smidigt instrument” när det gällde kontrollen över denna del av den svenska marknaden. Företagets ledning hade tyskt ursprung samtidigt som det utåt framstod som ett renodlat svenskt företag. På så sätt kunde företaget upparbeta goda förbindelser med både tyskt och svenskt näringsliv och svenska bankkretsar. Även i detta sammanhang hade Lickfettfirman väl utvecklade kontakter med Stockholms Enskilda Bank.
Lickfett var även svensk representant för Metallgesellschaft A.G i Frankfurt och Dynamit Nobel i Bratislava.
I januari 1944 blev Lickfett fälld i amerikansk domstol i ett mål gällande otillåten export av platinametaller tillsammans med Ferdinand A Kertess (Chemichal Marketing Company) och Theodore C. Barth (Deutsche Gold- und Silber Scheideanstalt). De överklagade till appellationsdomstolen i New York men förlorade.
Lickfetts bolag i Stockholm hade sommaren 1945 ett stort tillgodohavande i Schweizerische Bankverein i Basel enligt en rapport till den amerikanska legationen i Stockholm. Beloppet var på 108 828 schweizerfranc.
Stockholms handelskammare
I OSS dokumentation från augusti 1945 om Lickfett kan man läsa att svenska myndigheter stängde ner Tyska handelskammaren i Stockholm direkt efter segerdagen (VE-day). Utrikesdepartementet tog över administrationen av handelskammaren och utsåg Lickfett till chef.
Lickfetts arbete som chef gick ut på att ”bevara kammarens integritet” genom att ändra den till en mer renodlad ”svensk” institution genom att utesluta ”compromised persons” från medlemslistan och rösta fram en ny styrelse samt genom ett namnbyte till Tysk-Svenska handelskammaren.
Eftersom Sverige så att säga hade ”burnt their boats” med de allierade, välkomnade svenska myndigheter förmodligen Lickfetts upplägg med förhoppningen om en förnyad handel med Tyskland. Å andra sidan pekade OSS källor på att svenska UD föredrog att se handelskammaren avvecklas och att arkiven som innehöll tydliga bevis på svenska affärer med Tyskland under kriget skulle gallras på ett säkert sätt.
Guld, patent och Koux
Enligt Valutakontorets arkiv ansökte Herbert Lickfett AB vid åtta olika tillfällen att återimportera guld om 31,5 kg från Tyskland till Sverige under perioden 12 September 1942 till 6 September 1945.
På Lickfetts firma arbetade Dr Nils Oleinikoff bl.a. med att sälja tyska patent i Sverige.
De båda herrarna bjöds in till Nobelfesten 1933.
Direktören för Henkel Kemitekniska AB och ordföranden för Tyska handelskammaren i Stockholm, Henry Koux, hade för Görings räkning skrivit över två egendomar och en ”gigantisk livförsäkring” i sitt namn. Koux illegala transaktioner kunde härledas till Lickfetts bolag.
---------------------------------
Som representant för IG Farben och Norsk Hydro i Sverige, förmedlare av gruvor, försäljare av metaller och olika slags kemikalier till Tyskland under kriget var han en stor tillgång för både den tyska krigsmaskinen och bröderna Wallenberg.
Han var en av de ledande nazisterna i Sverige och djupt involverad i att skydda tyska tillgångar i Sverige för IG Farben och Wallenbergs räkning. Det kan knappast ha varit en slump att Lickfett med sina erfarenheter inom kemisk industri knöts till Wallenbergsfären.
Trots detta kunde han leva ett till synes normalt överklassliv i Sverige efter kriget. Kanske för att svenska staten i det längsta vägrat erkänna att IG Farben bedrev verksamhet Sverige och följaktligen Lickfetts verksamheter. Kanske fanns det personer inom riksdag och regering som tjänade på att tiga om saken.
Sen kan man undra varför Lickfett döpte sin firma efter sitt eget namn när han var inblandad i bulvanverksamhet.
IG Farben åtalades och fälldes i Nürnberg för anstiftan till världskrig.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram