Det har förmodligen inte funnits någon militär konflikt som bara utkämpats med svärd eller kanoner. Det finns goda skäl till att den preussiska militärteoretikern Carl von Clausevitz sade att krig bara är en fortsättning av politiken, fast med andra medel.
Å andra sidan har krig i modern tid blivit ett på många sätt luddigare koncept. Utvecklingen har mynnat ut i termen ”hybridkrig”, ett ibland nästan hopplöst brett paraplybegrepp som används av många olika aktörer för att beskriva många olika saker.
Gammaldags syn på krig?
Begreppet har i västländer kommit att förknippas nära med Rysslands agerande. Men när Rysslands militär gjorde stor sak av det för knappt tio år sedan beskrev man i själva verket vad man sade sig anse vara västländers agerande. En sorts konstant krig på alla fronter; med stridsvagnar och flygplan men också politiskt, ekonomiskt och med hjälp av ungefär alla tänkbara till buds stående medel.
”Hybridkrig”, ”gråzons-krig” och andra besläktade begrepp har sedan dess blivit trenduttryck som det strösslas frikostigt med. Inte minst i medierapportering om vad det egentligen är som pågår i Ukraina. Trots detta är en del scenarion som målas upp långt ifrån moderna utan i stället kraftigt tillbakablickande.
När bedömare världen över betraktar utvecklingen kring Ukraina och risken för en ny stor militäroffensiv från Ryssland är de förstås oroliga. Vad som ofta är mindre tydligt är vad de egentligen ser framför sig.
Ukrainsk underkastelse räcker
Ibland får man intrycket att det som bedöms vara mest sannolikt – om en offensiv nu skulle ske – är en stor landinvasion med målet att ta över hela Ukraina. USA:s försvarsminister Lloyd Austin sade till och med i helgen att något sådant är ett av Rysslands alternativ.
Antagandet är ganska märkligt utifrån vad modernt krig är men det pekar kanske också på bristande förståelse för Rysslands motiv. Det vore enormt resurskrävande, opraktiskt för att inte säga omöjligt, blodigt och allmänt en dålig idé även ur Kremls perspektiv och incitament. Ryssland skulle inte tjäna på att ta över Ukraina ens om man ville och kunde och konsekvenserna vore svåra.
I stället kan Moskva till ett betydligt billigare pris destabilisera Ukraina på olika sätt som inte kräver en massockupation. Det i hopp om att tvinga Ukraina att göra som man vill, eller åtminstone göra Ukraina svagt och omöjligt att styra helt. Det förstnämnda är snarare det Ryssland vill och det andra något man kan nöja sig med.
Suddiga gränser
Ryssland framhåller förstås i regel att man inte ens är en part i Ukrainakonflikten och att man på inget sätt hotar Ukraina eller planerar en ny invasion. Som med mycket rysk utrikespolitik görs det dock närmast med en blinkning.
Det är knappast av misstag som all den där militära hårdvaran parkerats runt Ukraina, och i det rådande sammanhanget förväntar sig Ryssland knappast att någon ska tro på dess dementier. Men det är inte heller poängen, allt är del av ett förhandlingsspel där västländer ska försöka utröna om Ryssland bluffar.
När det internationella samfundet nu biter på naglarna av oro över utvecklingen och sätter sin tilltro till diplomati, frågar sig somliga vad som händer om det verkligen blir krig. Det krävs ingen vidare bred definition av krig för att säga att det redan pågår. Med en tillräckligt bred kan man fråga sig hur man vet om det är slut.
Däremot kommer förmodligen inte heller en storeskalering se ut som man förväntar sig, om man utgår ifrån att ett modernt krig måste handla om att vinnaren sväljer förloraren hel.
