" Den som vill orientera sig om vad som väntar utanför Sverige kan börja med att studera de ståndpunkter som den nya tyska koalitionsregering enats om. Det är ett mycket omfattande och precist dokument. När man når fram till sidan 131 så finns ett stycke om synen på EU:s framtid.

Där kan man bland annat läsa att den nya tyska regeringen vill använda EU:s framtidskonvent för reformer och understödja nödvändiga fördragsförändringar. Konferensen bör leda till ett författningsbildande konvent och till vidareutvecklingen av en federal europeisk förbundsstat. Regeringen vill också stärka EU-parlamentet exempelvis genom att ge det initiativrätt.

Sålunda återkommer Tyskland till en gammal grundtanke från Konrad Adenauers och Walter Hallsteins dagar. Målet är på nytt en europeisk federation. Helmut Kohl slutade de sista åren att använda begreppet ”Europas Förenta Stater” och Angela Merkel undvek sådana tankefigurer.

Naturligtvis betyder inte denna nygamla viljeinriktning att EU med något slags automatik följer Tysklands linje. Men det tillhör bilden att Frankrike under president Macron, som tar över ordförandeskapet i EU nästa halvår, för första gången har visst gehör i Berlin. Tyskland och Frankrike har likartade ambitioner, i stark kontrast till den hållning som Sverige brukar inta.

Strategisk suveränitet för EU är numera ett vanligt mål som förenar Tyskland och Frankrike. Italien verkar också ansluta sig till detta nya vaga begrepp.

För en vecka sedan undertecknades i Rom ett högtidligt fördrag mellan Italien och Frankrike, kallat Quirinal-fördraget, som ska leda tankarna till den historiska försoning som Konrad Adenauer och general de Gaulle ingick, Elysée-fördraget 1963.

Under överinseende av president Sergio Mattarella undertecknades Quirinal-fördraget av president Macron och premiärminister Draghi. Det skedde på italienskt vis med storslagen pompa och ståt, ackompanjerat inte bara av militärorkester i prågliga uniformer. Över ceremonin cirkulerade dessutom stridsflygplan som släppte ut rök i trikolorens färger.

Det kan vara frestande att avfärda evenemanget som politisk operett. Men ett intensivt nära samarbete mellan Frankrike och Italien kan ytterligare driva på reformmöjligheterna inom EU.

Bakom det nya fördraget ligger den italienske politikern Sandro Gozi, som tillhör den inflytelserika innersta vänkretsen kring den franske presidenten. Gozi kopplar samman den nya tyska regeringens EU-linje med det nu institutionaliserade förstärkta samarbetet mellan Italien och Frankrike till ett nytt kraftfält i EU.

Triangeln Berlin-Paris-Rom kan komma att bilda ett epicentrum i EU och väcka frågor till alla dem som hamnar i marginalen. Exempelvis i Stockholm."