Är vi villiga att ens lägga våra liv på detta? Det händer ju ändå uppenbarligen med ett allt längre steg i taget. Vi måste öka vårt engagemang för att inte bli offer för oss själva och vi måste göra detta för att kunna bli mer fria.

Det är dock en allvarlig proposition. Det finns mycket verkliga och påtagliga personliga kostnader, inklusive en komplett försakelse av sig själv. Det kräver att dela med sig – dina tankar och drömmar och konflikter. Att börja gå inifrån och ut istället för utifrån och in för att fylla ett evigt växande inre tomrum.

De som bryr sig, ger av sig själva så helt och så osjälviskt som de bara kan, de verkligen försöker ärligt att töja på den gränsen. De som bara tror att de bryr sig, gör det inte alls. De faller tillbaka, oavsett orsak i sin rädsla för att bli rädda, i sin rädsla för att leva ärligt med sina känslor och att verkligen tvingas konfrontera sin egen ofullkomlighet för att kunna börja förbättra sig själv. Allt är villkorat till dem med alla typer av förbehåll, en försvarsmekanism för sociala kognitivt formaterade matrisen infekterade tänkande. De vill inte acceptera omfattningen av bedrägerierna i sig själva. Igen, vi har alla varit där.

Den enkla lösningen är göra det till regel att fortsätta att klättra uppåt i medvetande, att utvecklas vilket är att leva. Distraktioner längs vägen kan förväntas och är endemiska för vårt kontrollerade samhälle och uppfostran, vargen höljd i fårskinn av ”normalitet”. Inte bara politisk korrekthet utan även social korrekthet vilka båda är mycket begränsande samtidigt som de ser ut att vara vägledande principer för sann yttrandefrihet och rättvisa. Det är bara sociala konstruktioner baserade på rena lögner. Alltså då inte minst de lögner som vi därför bär med oss, i oss själva om oss själva, vi är och kan mycket mycket bättre än vad vi vågar tro. Vem är jag att våga tänka så stora tankar och dessutom ge uttryck för detta till andra.

Därför, den striden vi alla står inför och som är en mycket allvarlig utmaning, är att gräva oss in i och ner i oss själva och därmed upp ur den förlamande omgivningens intellektuella grepp över oss. Vi måste befria oss själva som individer för att kunna gå vidare tillsammans. Gör vi det inte så kommer våra tankesfärer med tiden att krympa alltmer eftersom vi är så rädda för oss själva. Rädda för att bli rädda blir en självförstärkande malström ner i psykosocial enfald och ofärd.

Den mest uppenbara manifestationen av detta tänkesätt är nu hur något som strider mot den vanliga gängse berättelsen blir marginaliserat som ”politiskt inkorrekt”, ”konspirationsteori”, "Anti - semit", ”terroristverksamhet” och nu även ”extremism som nazism”. Vi är fullkomligt livrädda för att bli stämplade med känsloskapande etiketter. Tro mig, jag kan en del om det ämnet. Men då lär man sig också att detta egentligen helst saknar betydelse. Detta genomsyrar varje nivå av informationsdelning, och är ett stort hinder för dem som söker tydlighet och delaktighet och väntar på andra med viljan att fullfölja detta. Men vi ser alltmer igenom detta psykologiska taskspel och vad detta har inneburit för någonting för oss tidigare.

Det kommer motstånd från människor som avfärdar allt som överträffar deras egen upplevda fördel som de tror att de har klättrat till i medvetande, och de kommer att vara ganska militanta och aggressiva om det också. Om något inte uppfyller deras kriterier så är de inte beredda att ifrågasätta sig själva, argument kommer att bli känslomässigt kraftigt attackerade som falsk information. De är liksom bara inte ”där ” ännu. Ett mycket sorgligt psykologiskt tillstånd att vara i, men vi ser det i samhället på alla nivåer och har alla dessutom själva upplevt det från båda ändar.

I ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system vars effekter är uppenbara så gäller nu att ”Enligt Wikipedia är ”extremism” ” en ideologi (i synnerhet i politik eller religion), som anses vara långt utanför traditionella attityder i ett samhälle eller att bryta mot gemensam moral. Extremism kan ta många former, inklusive politiska, religiösa och ekonomiska . ”Observera att ingen av dessa definitioner använder ordet våld. I dessa tider, kan du alltså anses vara en ”extremist” bara baserat på vad du tror.