Vilks Sista Helg

2021-10-12
Utan vidare kommentarer.
" Lars Vilks hade sinne för svart humor. Han brukade skämta om att livvakter skulle sitta vid hans dödsbädd. I stället avled de tillsammans i en vägren utanför Markaryd.
Även konstnärens sista dagar blev som en profetia.
Inbjudan att spendera en helg tillsammans med vänner i Stockholm var efterlängtad. Det var inte ofta Lars Vilks fick möjlighet att lämna sin bevakade tillvaro i Skåne och få resa bort. Andas Stockholmsluften. Träffa vänner inom konst- och kulturvärlden. Nästan känna sig lite fri, åtminstone för en stund.
Efter mer än tio år med ett pris på sitt huvud och livvakter vid sin sida visste Lars Vilks att varje utflykt, en liten promenad eller en storstadsweekend, måste planeras i detalj tillsammans med den så kallade Vilksgruppen. Specialutbildade och öronmärkta poliser som på ett rullande schema turades om att skydda hans liv, dygnet runt, årets alla dagar. Och snart stötte Stockholmsplanerna på patrull.
Lars ville ta med sig sin käresta sedan 35 år tillbaka, Maj, men hon fick inte längre åka med i samma livvaktsbil som han. Nu utbröt många och långa diskussioner. Hur skulle de ta sig till Stockholm? Hur skulle bevakningen skötas?
Till slut vände sig Lars till Maj: ”Du, det blir för komplicerat allt det här. Jag åker själv.”
”Resan var en ventil för honom, en liten permission från sitt fängelse”
Maj tänkte inte ens tanken att försöka stoppa honom. Envisheten var mer än ett personlighetsdrag, den var också hans överlevnadsstrategi. Nu hade Lars bestämt sig för att genomföra Stockholmsresan och försöka leva ett normalt liv, under onormala omständigheter.
– Resan var en ventil för honom, en liten permission från sitt fängelse, säger Maj till DN.
Det var sista gången de sågs – han kom aldrig tillbaka.
På fredagskvällen den 1 oktober ringde Lars Vilks inifrån livvaktsbilen till sin kompis Janne och stämde träff strax efter klockan 18.00 på restaurang Ölstugan Tullen i Stockholm. De båda vännerna hade varit där flera gånger förut och var förtjusta i menyn, svensk husmanskost, precis som livvakterna som slog sig ned vid bordet intill. Vid entrén satt ytterligare två livvakter.
Lars och Janne beställde in varsin öl. I vanliga fall pratade de aldrig om alla säkerhetsarrangemang för Lars fick inte berätta och Janne ville inte veta. Men den här kvällen var annorlunda. Lars tog upp något som han länge funderat på, och det var att livvakterna vid några tillfällen kört så fort att de fastnade i trafikkontroller. Livvakterna hade då identifierat sig för sina kolleger och vinkats förbi, men några gånger gick det vidare högre upp till cheferna på respektive enhet.
Janne hade själv fått åka med i bilen flera gånger och kände sig säker där inne. Men han hade lärt sig att vara försiktig varje gång han gick in och ut, eftersom dörrarna var så tunga att man kunde råka fastna med en arm eller ett ben. Genom åren hade Janne lärt känna livvakterna som diskreta och professionella och även fungerat som ett par extra ögon, som den gången de var på en debatt i Kulturhuset i Stockholm. Plötsligt såg Janne hur en storväxt man avtecknade sig bakom draperiet och försökte ta sig upp bakifrån på scenen, så han varskodde livvakterna som ingrep blixtsnabbt och fick ner mannen på golvet, utan att publiken ens märkte något.
Sittande med varsitt glas i handen på Ölstugan övergick Lars och Janne åt att prata om sitt gemensamma, passionerade intresse. Konst. Helgen innan hade Lars också varit på besök och då hade Janne berättat om sitt senaste förvärv. Ett rörligt konstverk som stod uppställt på Konstakademin, som det kallas i folkmun. Det formella namnet är Kungliga Akademien för de fria konsterna och det huserar i ett palats från 1700-talet, mitt i hjärtat av Stockholm.
”Imorgon vill jag åka dit och filma konstverket”, berättade Janne.
Lars, som under veckan gått och tänkt på det, blev entusiastisk och svarade:
”Jag vill gärna åka i den där. Om jag åker, så filmar du.”
”Kul! Vad bra!” utbrast Janne.
Det kunde räcka med att dra upp persiennen vid fel tillfälle för att bli röjd
Efter ytterligare en öl och en kopp kaffe bröt de upp vid 21-tiden och bestämde sig för att sammanstråla klockan 12.00 nästa dag. Lars satte sig i livvaktsbilen som väntade utanför krogen och som tog honom till en lägenhet på hemlig adress.
Efter många år med personskydd visste Lars Vilks hur försiktig han måste vara och att det kunde räcka med att råka dra upp persiennen vid fel tillfälle för att han skulle bli röjd och alla säkerhetsarrangemang behöva göras om igen.
Några år tidigare hade Lars inkvarterats på en annan adress och eskorterats av personal ur Vilksgruppen för att gå och handla. När de kom tillbaka, ringde Lars till sin vän Janne och suckade:
”Janne, nu har jag trampat i klaveret! Nu måste vi börja om från början igen!”
Lars hade glömt att köpa mjölk.
Men den här oktobernatten i Stockholm förflöt allt som det skulle.
”I efterhand finns det något kusligt över filmen”
På lördagen vaknade Lars upp till en solig och vacker höstdag. Inne i den anrika Konstakademien fanns en stor, ekande utställningshall där konstverket stod uppställt i mitten på en lång räls som löpte fram längs golvet.
Konstverket var ett litet fordon i metall med två lampor högst upp, ett blåljus och ett rödljus. Med små fjärilar i magen vecklade Lars ihop sin långa, gängliga kropp och tog plats i den lilla bilen. Sedan spände han på sig ett knallgult säkerhetsbälte medan två av konstnärerna såg till att säkerhetsbygeln fälldes ner ordentligt. Ett litet roat leende spelade på Lars läppar när han rättade till sina glasögon och gjorde sig redo. Lamporna började blinka i blått och rött varpå den lilla bilen först tippade åt höger och snurrade honom ett helt varv, innan den satte fart framåt längs rälsen samtidigt som Lars roterades ett helt varv till. När färden var slut, spände han loss bältet och klättrade ut igen med hjälp av en liten golvpall.
Konstverkets upphovsmän var inspirerade av actionscenerna i filmen ”Nu blåser vi snuten” och Bondfilmen ”Mannen med den gyllene pistolen”.
– När jag så här i efterhand ser filmen när Lars åker, finns det något väldigt kusligt över den, säger Janne till DN.
Konstverket heter Ride 1:6 Crash.
Nöjda och glada begav sig de två vännerna ut från Konstakademien, hoppade in i livvaktsbilen som stod parkerad bakom den pampiga byggnaden och begav sig iväg på en konstrunda. De besökte Björn Wetterling och hans galleri i Kungsträdgården, Anna Bohmans galleri på Östermalm, och vidare till Vasastan där de hann med fem utställningar till innan det var dags att säga adjö.
Klockan var mycket och de var båda väl införstådda med att inte dra ut på någonting. Inte väcka onödig uppmärksamhet på stan så efter att snabbt ha konstaterat vilken rolig helg de haft tillsammans, försvann Lars in i bilen. En livvakt stängde den tunga, svartglänsande passagerardörren.
De båda vännerna sade också till varandra att de måste ses snart igen.
Journalisten Stina Dabrowski hade länge engagerat sig för Lars Vilks och med åren kom de att bli vänner. Hon bor tillsammans med teveproducenten Kjell Dabrowski i Stocksund norr om Stockholm och den här lördagskvällen hade de bjudit hem Lars på middag. Han överlämnade en målning till paret, att måla tavlor var en slags terapi som lät tankarna fokusera på annat än på hotbilden som ständigt låg över honom.
Stina Dabrowski berättar att Lars Vilks kom över på en trevlig middag på lördagskvällen.Stina Dabrowski berättar att Lars Vilks kom över på en trevlig middag på lördagskvällen. Foto: Claudio Bresciani/TT
Efteråt skulle Stina minnas det som en ovanligt mysig middag.
”Lars humor och värme kom fram, som alltid. Han hade ett så befriande sätt att möta all jävelskap som drabbade honom”, berättade hon för DN:s Niklas Orrenius.
Jävelskap – och terrorattentat.
Två gånger, minst, hade Lars Vilks lurat döden och den här lördagskvällen i oktober 2021 utanför paret Dabrowskis hus stod den svarta livvaktsbilen och väntade på att få köra tillbaka sin skyddsperson. De senaste åren hade den världspolitiska kartan ritats om och terrororganisationen IS så kallade kalifat hade fallit, och det fanns ingen ny hotbild mot Lars Vilks. Det var åtminstone bedömningen. I stället skulle han som levt med dödshot i mer än 14 år sluta sitt liv på ett sätt ingen hade räknat med, tillsammans med de som skulle skydda honom.
Fakta. Lars Vilks överlevde flera attacker
År 2007 publicerade tidningen Nerikes Allehanda Lars Vilks teckningar där profeten Muhammed framställdes som en rondellhund. Det blev starten på dödshot från radikala islamister.
En natt i maj 2010 försökte två bröder sätta eld på Lars Vilks hus utanför Höganäs, men konstnären var inte hemma och branden slocknade av sig själv.
En septemberkväll 2011 grep polisen tre män på Göteborgs centralstation som hade knivar på sig. Samtidigt utrymdes konsthallen Röda sten och området runt omkring spärrades av. Händelsen blev en världsnyhet – männen misstänktes ha försökt mörda Lars Vilks.
2015 misstänks han ha varit måltavla igen när terrorister slog till mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn. Mitt under ett föredag hördes det öronbedövande ljudet av automatvapen och ett trettiotal skott perforerade fönsterrutorna, rakt in mot alla människor i lokalen. Lars Vilks och flera andra deltagare lyckades fly och sätta sig i säkerhet, men kvar på golvet blev filmskaparen Finn Nørgaard liggandes i sitt eget blod. Tre poliser skadades i attentatet. Även vakten Dan Uzan som patrullerade utanför en synagoga i Köpenhamn sköts ihjäl, innan gärningsmannen i gryningen sköts till döds av polis.
På söndagsförmiddagen packade Lars och hans livvakter ihop för att styra hemåt igen. Livvaktsbilen var en Range Rover Sentinel som Polismyndigheten köpte in 2019 och som var av en helt annan kaliber än de tidigare bilar som Lars hade fått åka i. Den bepansrade Range Rovern marknadsförs som en rullande fästning och syns nu på reklamkampanjer för den nya James Bond-filmen ”No time to die”. Bilen är byggd för att kunna stå emot pansarbrytande ammunition och handgranater och runt Lars Vilks fanns en extra skyddsbur och en flyktlucka via bagageutrymmet.
Bakom sig hade de en likadan följebil och vid 15.30-tiden på söndagen rullade kolonnen fram på E4:an utanför småländska Markaryd. De hade kört i flera timmar och resan började närma sig slut. Vid avfart 75 löpte vägbanan i två filer och Lars och följebilen färdades i den södergående riktningen. Väglaget var bra och det som tidigare kallats Dödens väg hade byggts om. På sidorna var kanterna väl tilltagna för att hjälpa bilförare som måste bromsa in hastigt, och inga träd eller andra hinder fanns i närheten.
Livvakten körde in i en flack högerkurva medan följebilen var så långt bakom att den inte längre syntes i backspegeln. På andra sidan, i norrgående riktning, satt en medelålders man vid ratten i en tung lastbil. Ett vajerräcke delade av vägbanorna, men det var byggt för att klara av en personbil på 1,5 ton.
Den rullande fästningen vägde över 4.
Lars Vilks var på gott humor och uppsluppen under sin Stockholmsresa. Vännen Janne finner en tröst i det. ”Jag tror han var väldigt, väldigt glad”.Lars Vilks var på gott humor och uppsluppen under sin Stockholmsresa. Vännen Janne finner en tröst i det. ”Jag tror han var väldigt, väldigt glad”. Foto: Privat
Hemma i Stockholm blev Janne kontaktad av en journalist som ville veta om han tillbringat helgen med Lars Vilks, men hon ville inte berätta varför. Janne kollade nyheterna via sin mobil och såg att en skyddsperson och två poliser hade omkommit i en trafikolycka.
När Janne tänker tillbaka på den sista helgen finner han någon slags tröst i att den var ljus.
– Lars var så glad och vital, han hade minst tio aktiva år kvar som konstnär och debattör. Han var väldigt uppsluppen, och glad, säger Janne till DN.
I vanliga fall brukar han lägga ut bilder från sina möten med Lars på sin Facebooksida, av säkerhetsskäl när konstnären åkt hem. Men den här gången ligger de flesta kvar i Jannes kamera, bilder som han tog i utställningshallen på Konstakademien mindre än ett dygn före dödskraschen.
På det allra sista fotot sitter Lars – omsluten av ett konstverk.
Maj förstod direkt: ”Är Lars död?”
På söndagskvällen var Maj i sitt hus och tittade på teve medan hon väntade på att Lars skulle höra av sig. Mobilen var tyst, timmarna gick och klockan närmade sig 21.00. Då knackade det plötsligt på hennes ytterdörr. Maj reste sig upp och gläntade lite på en gardin för att försöka se vem det var som kom så här sent, då en röst hördes i kvällsmörkret.
”Det är från polisen, du har träffat mig tidigare.”
Stående på tröskeln förstod hon, redan innan någon hade sagt ett ord:
”Är Lars död?”
Polisen och hans kollega tog några steg in, innan de svarade. De tittade rakt på Maj:
”Det har hänt en fruktansvärd olycka. Lars är död.”
En av poliserna sneglade på sin mobil, där nyheten precis publicerats.
Åter igen blev Lars Vilks en världsnyhet – men den här gången för att han inte lurat döden.
I bakgrunden i Majs vardagsrum hördes teven som fortfarande stod på. Den visade en dokumentär om brittiska unga män som anslöt sig till IS."
Lars Vilks sista helg – en kuslig profetia - DN.SE
dn.se
Lars Vilks sista helg – en kuslig profetia - DN.SE
Så var Lars Vilks sista helg i livet – som också blev en kuslig profetia om hans död.
https://www.dn.se/sverige/lars-vilks-sista-helg-en-kuslig-profetia/

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram