" Komplexiteten i de syriska konflikterna gör varje rysk-turkiskt avtal svårt, men incitamenten är nu på plats. Ryssland önskar ett slut på kriget i Syrien och återställandet av regeringens territoriella kontroll. Samtidigt vill Turkiet att den syriska kurdiska frågan blir löst och tror att detta bäst kan uppnås genom att återupprätta syrisk territoriell suveränitet.

Inhemskt finns det spänningar mellan den turkiska allmänheten och det enorma syriska flyktinggemenskapen i landet, som kan lösas genom att avsluta konflikten. Dessutom har Turkiet inte kunnat moderera och domesticera de jihadister som de använder som ombud i Idlib, en region som den syriska regeringen med största sannolikhet kommer att försöka återta inom en snar framtid.

Retoriken i Washington om Moskva som försöker flytta Ankara bort från den amerikanska omloppsbanan och in i den ryska sfären av inflytande uppskattar inte den multipolära internationella maktfördelningen. Turkiet vill inte flytta från ett USA-lett militärblock till en ryskledd allians, eftersom det kalla krigets bipolaritet sedan länge är borta. Turkiet försöker snarare hävda sig som en oberoende aktör i ett multipolärt system, vilket innebär relationer med alla de stora maktpolerna. På samma sätt har Ryssland varken förmåga eller avsikt att driva hegemoni.

Rysslands Greater Eurasian Partnership konceptualiseras som ett mothegemoniskt projekt. Ryssland, i partnerskap med Kina, syftar till att motverka amerikanska ambitioner genom att göra det möjligt för stormakterna i Greater Eurasia att diversifiera sin ekonomiska anslutning. Turkiets ambitioner för en oberoende och diversifierad utrikespolitik kan enkelt rymmas i Greater Eurasian Partnership, som kan ersätta det kalla krigets blockpolitik, inklusive Nato.

Ett storslaget avtal mellan Ryssland och Turkiet i enlighet med Greater Eurasian Partnership kanske inte kommer att förverkligas, men den tidigare unipolära ordningen bryts snabbt ner på grund av ännu ett katastrofalt krig för regimskifte.