" När koalitionsstyrkor från bland annat Egypten och Syrien i oktober 1973 attackerade Israelkontrollerade Sinaihalvön och Golanhöjderna inleddes vad som kallats Jom Kippur-kriget, efter den judiska högtiden som firades just då.

Kalla kriget gick då in i en helt ny fas.

Det var första gången som väst och öst ordentligt fick mäta sina nyutvecklade krafter på slagfältet. Dessutom i en tid då öst inte alls var tekniskt underlägsna. Kanske var det i själva verket tvärtom.

– Kriget hade en väldigt stor betydelse, inte bara regionalt, utan för alla stora militärmakter i världen. Det var ett stort test av den allra modernaste militärmaterielen, säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

Nya vapen för första gången

I sin senaste bok ”Yom Kippur-kriget och Sverige 1973” berättar han om många av de tekniska språng som tagits, och varför regionen i stort var så viktig för såväl Sovjetunionen som USA.

Och vem skulle vara mer lämpad att berätta den historien? Wilhelm Agrell var själv en del av det svenska FN-förbandet som sattes in för att skydda den bräckliga vapenvilan som nåtts mellan parterna efter några veckors stridigheter.

– Det här var en period då väldigt mycket ny teknik och olika vapensystem tagits i bruk, kanske framför allt av Sovjetunionen, och första gången de användes i stor skala. Sovjet hade skickat väldigt mycket militär hjälp till Egypten, och inte bara överskottsmaterial, utan sin mest moderna teknik, säger Agrell, som tillhörde bataljonsstaben och var assistent åt FN-bataljonens underrättelsechef.

Den svenska bataljonen hade som uppgift att bevaka ingenmanslandet, området mellan de tidigare stridande parterna och var på plats i ungefär fyra månader, från oktober 1973 till en bit in i nästa år.

Informella uppgifter

Men vid sidan av det officiella uppdraget fanns det informella uppgifter som aldrig skulle nedtecknas på papper.

I korthet innebar det att svenska soldater mer än gärna fick plocka på sig materiel som av olika anledningar hamnat i ingenmansland och få det smugglat till Sverige för tekniska analyser.

– Det var ju en verksamhet som var utomordentligt olämplig ur FN-perspektiv. FN-styrkan fanns ju där för att lösa en uppgift utifrån mandat från säkerhetsrådet, och FN:s opartiskhet var en central förutsättning för att kunna lösa den uppgiften. För att samtidigt kunna bedriva en teknisk underrättelseverksamhet behövde det ske i det fördolda, säger Wilhelm Agrell.

Allt av potentiellt underrättelsevärde plockades med. Vid ett tillfälle påträffades vraket av ett nedskjutet egyptiskt plan av typen Mig-21MF. Svenska signaltekniker roade sig med att montera isär stjärtfenan och ta med det av särskilt intresse, som en toppmodern sovjetisk radarvarnare eller antenner. Det kunde man använda för att utveckla egen effektivare teknik.

– Har man tillgång till motsidans tekniska system kan man utveckla egna motmedel mot deras medel. Efter kalla kriget lyckades svenskarna köpa ett sovjetiskt jaktplansradar och ta till Sverige. Det användes till att utveckla motmedel i Jas-systemet till exempel.

Två sätt att smuggla hem

Wilhelm Agrell minns även att man en gång hittade en komplett avfyrningsanordning från en modern sovjetisk pansarvärnsrobot som totalt överraskat den israeliska armén.

En annan innovation var ett sovjetiskt raketgevär, RPG, som det egyptiska infanteriet använde. Soldaterna bar raketgeväret och kunde komplettera med ett koger i ryggsäcken med ytterligare ett antal raketer på ryggen. Vapnet hade haft en avgörande roll de första dygnen av kriget då de israeliska stridsvagnarna kunde bekämpas med oanad effektivitet.

Kruxet var att få hem utrustningen man hittat på slagfältet till Sverige. Där fanns olika vägar att gå.

– Det gjordes i huvudsak på två sätt, som båda var mycket enkla, men kanske inte helt formellt riktiga. Det ena var att man själv tog med sig saker hem under en permission, säger Wilhelm Agrell.

Han fortsätter:

– Sedan fanns det en mer oväntad kanal, och det var fältposten. Man paketerade nånting och adresserade till en privatperson, en moster i Enköping eller liknande, och simsalabim landade materielen hemma hos den, svårare än så var det inte.

helskärm

”Enskilda virrpannor”

Det fanns bara en väldigt viktig regel att ta hänsyn till, det elfte budet.

– ”Du ska inte åka fast”. Allt behövde ske dolt och det måste finnas ”deniability” hos bataljonen. Om det upptäcktes skulle man kunna skylla på enskilda virrpannor och tokar, som man sen kunde skicka hem under förnedrande omständigheter.

Det som skickades hem kunde sedan hamna hos Försvarets forskningsanstalt (FOA) myndigheten som efter olika sammanslagningar nu går under namnet Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Även Försvarets materielverk (FMV) hade avdelningar som kunde analysera insmugglad utrustning.

Wilhelm Agrell tror inte att avslöjandet om den svenska FN-bataljonens tveksamma sidouppdrag skulle kunna ställa hela insatsen i dålig dager.

– Nej, och det finns varken någon försvars- eller underrättelsesekretess som har någon betydelse i sammanhanget. Någon gång måste det berättas, och eftersom jag själv var med och har en hel del dokumentation är det jag som gör det."