De exakta punkter vid vilka Hawkes hemliga förtrollning som informant började och slutade framgår inte av de upptäckta dokumenten, som löper från 1973 till 1979. I sin analys noterar Coventry att många " anmärkningsvärda " australier upprätthöll hemliga band till amerikanska tjänstemän i USA. samma period, bland dem regeringsministrar, premiärministrar och politiska partiledare. Men den ” stora volymen meddelanden ” som hänför sig till Hawkes affärer indikerar att han var ”särskilt förankrad i praxis”, i en grad som var ”ovanlig”.

Ericsson började försäljningen i Australien 1890 genom sin agent CA Fahlstedt i Sydney. Inledningsvis bestod försäljningen uteslutande av telefoner och reservdelar till telefoner, inte telefonstationer. Telefonsäljningen var dock mycket framgångsrik och under 1890-talet blev Australien och Nya Zeeland en av Ericssons största marknader utanför Europa. Faktum är att försäljningen i Australien 1900 var större än i Sverige.

1902 reste Ericssons senioringenjör Hemming Johansson, som därefter blev president för företaget, till Australien och Sydafrika, som också var en stor marknad. Johansson ville visa företagets tekniska expertis och hade tagit med sig en liten växel med ett centralt batterisystem.

Hemming Johansson skrev senare om besöket enligt följande. "Genom ett lyckoslag deltog ledande ingenjörer från olika telefonföretag på en konferens i Sydney under mitt besök. Ett erbjudande att ordna en praktisk demonstration av den senaste utrustningen och diskutera tekniska frågor med dessa herrar accepterades lätt".

I samband med Johanssons resa ersattes Fahlstedt i Sydney av den skotska affärsmannen James Paton. Ericsson rekryterade också agenter i andra delar av landet och försäljningen utvidgades nu till att även omfatta switchar.

Australian PTT, Australian Post Office (APO), började snart ersätta det manuella växlingssystemet med det automatiska Strowger-systemet, vilket innebar att andra leverantörer tog över marknaden, även med avseende på telefoner.

Ericssons telefoner var dock kända för sin höga kvalitet och försäljningen fortsatte att vara tillräckligt framgångsrik för att James Paton skulle kunna etablera ett försäljningsföretag i början av 1920-talet som fick namnet Ericssons telefontillverkningsföretag.

Icke desto mindre uppstod Australien inte som en viktig marknad förrän efter James Patons död 1949. Den nya chefen för den australiska marknaden var en australier vid namn Les Rowe, som grundade ett nytt Ericssons försäljningsföretag som heter LM Ericsson Telephone Co. Pty Ltd (ETA) för försäljning av kopplingssystem. Han stod dock inför en tuff utmaning. APO hade redan tecknat ett omfattande flerårskontrakt med två brittiska företag, STC och TEI, för leverans av telefonstationer.

När utbyggnaden av telefonnätet började under andra världskriget ansågs dock Strowger-systemet vara otillräckligt och föråldrat. Les Rowe såg alltså sin chans.

Han presenterade en liten demonstrationsversion av tvärstället för APO: s generaldirektör och följde upp sin gåva genom att lämna in ett erbjudande. Generaldirektören var dock inte intresserad.

Rowe fortsatte envist sina ansträngningar att påverka APO och tog tillfället i akt att berömma fördelarna med tvärstångssystemet. När dessa ansträngningar inte lyckades donerade han 1963 en tvärstångsbrytare till APO för användning i dess laboratorier.

APO: s ingenjörer var oerhört imponerade av tvärstångsbrytaren och beordrade ytterligare 60 linjer att läggas till strömbrytaren som Rowe hade gett dem. Strax därefter placerades två små beställningar på tvärstångsväxlingssystem. APO övervägde nu på allvar att överge Strowger-systemet.

Efter att ha analyserat växlingssystem över hela världen bestämde sig APO till slut.

I den tuffaste tävlingen, som inkluderade ITT och Siemens, valdes Ericssons tvärstångssystem som standardsystem för det australiensiska telefonnätet 1959. Ursprungligen tillverkades det under licens av STC och TEI i Australien, men Ericsson trodde att det fanns utrymme för en annan tillverkare. 1960 köpte företaget Trimax Transformers Pty Ltd, som döptes om till LM Ericsson Pty Ltd (EPA) 1963.

Efter detta förvärv omvandlades företagets produktion till telekomutrustning. Strax därefter byggdes en ny produktionsanläggning. När STC- och TEI-licenser löpte ut 1963 förnyades de inte av APO. Istället skulle tillverkningen tilldelas enligt ett anbudsförfarande. Detta resulterade i att Ericsson erövrade en tredjedel av marknaden för allmänna telefonstationer.

Det stora förtroendet som APO lade till Ericsson som leverantör var tydligt 1977, då Australien som ett av de första länderna köpte AX-systemet. EPA spelade en viktig roll i utbildningen av APO om fördelarna med AX-systemet, och det australiensiska dotterbolaget fick följaktligen uppdraget att tillverka systemet.

Nästa stora australiska kontrakt kom i mitten av 1980-talet när ett rikstäckande AMPS-mobiltelefonsystem beställdes. Detta följdes i början av 1990-talet av en order på ett GSM-nätverk.

Inom fast telefoni har Ericsson fortfarande en framstående position. 1996 fick Ericsson Australia, som EPA nu kallas, Australian Quality Award. Den australiensiska operatören Telstras fasta nätverk, som huvudsakligen består av Ericssons utrustning, ansågs vara världens bästa nätverk, mätt med dess stabilitet.

Ericsson Australia säljer inte bara i Australien utan exporterar också till ett stort antal länder i Asien och Stillahavsområdet, inklusive Sri Lanka, Vietnam, Filippinerna, Indien, Japan, Kina, Nya Zeeland, Indonesien, Malaysia och Taiwan.

BTW: Ubåtarna i Västergötlandserien kom att bli förebild för Sveriges genom tiderna största försvarsexportprojekt – sex ubåtar av Collinsklass som beställdes av Kockums 1987, men tillverkades i Australien. (Kockums fick för övrigt i slutet av 2013 en australisk order på att göra en förstudie inför nästa generations Collinsubåtar.)