Han tog upp en unik svensk närradiostation som hette Radio Islam. Den skilde sig från allt annat som sändes i etern genom att pumpa ut grova utfall mot judar.

Lyssnarna fick bland annat veta att Förintelsen är en ”propagandabluff”, att ”judarna provocerar rasism och hat”, att de är ”arroganta och överlägsna” och att de ”styr egentligen massmedia i hela världen”.

Den antisemitiska propagandan var så grov, systematisk och oförblommerad att den förde tankarna till Nazi-Tysklands ökända kampanjorgan Der Stürmer.

Per Ahlmark, som var en stridbar debattör, utgick från att hans inlägg i SVT skulle få konsekvenser. Han föreställde sig att Radio Islam skulle uppmärksammas, fördömas och lagföras som hets mot folkgrupp.

Men i offentligheten möttes inlägget med tystnad. Likgiltigheten var kompakt, skriver Per Ahlmark i boken ”Det eviga hatet”.

Och inte bara det. I takt med att Radio Islam uppmärksammades av Per Ahlmark och Svenska kommittén mot antisemitism, framkallades en motreaktion: det började uttryckas förståelse och försvar av Radio Islam och dess grundare Ahmed Rami.

Rami kommer från en annan kulturkrets, hette det i diskussionen. Vi ska inte strypa debatten om konflikten i Mellersta Östern.

Det var som att Radio Islam ägnade sig åt normala politiska inlägg. Eller att vi skulle bortse från hetsen, bara för att den som spred propagandan hade invandrat från ett arabiskt land och kanske själv utsattes för rasism. Förståelse gled över i upprörande ursäkter.

När det senare blev rättegång vittnade till och med flera namnkunniga professorer till Ahmed Ramis försvar. Judehatet var i detta fall minsann inte judehat, intygade de.

Tack och lov svalde aldrig domstolarna den obehagliga argumentationen. Ahmed Rami dömdes för hets mot folkgrupp i Stockholms tingsrätt på 18 punkter – och i hovrätten på 17 punkter. Ett slags rättsligt rekord i hatbrott.

Men historien om Radio Islam är intressant som spegel av en radikalt annan tidsanda, särskilt mot bakgrund av regeringens aktuella utspel om att kriminalisera förnekandet av Förintelsen.

I dag råder det partipolitisk konsensus om att antisemitism och andra liknande hatbrott är allvarliga samhällsproblem som måste motverkas kraftfullt.

Då, i 1980-talets Sverige, blev judehatet uppmärksammat och bekämpat av några eldsjälar. De arbetade mestadels i motvind. Per Ahlmark och gruppen kring honom skrev underlag till rättsväsendet och drev hela tiden på. Bristen på kunskap bland myndighetsföreträdare var skriande. Bortsett från KD-ledaren Alf Svensson visade partiledarna ett förstrött intresse.

Det var först efter att Ahmed Rami dömdes som det började vända.

På 1980-talet uttalades det i Sverige till och med förståelse och försvar för internationella figurer som förnekade Förintelsen, som den ökände franske historierevisionisten Robert Faurisson. På Historiska museet i Stockholm såldes Sions vises protokoll – 1900-talets kanske farligaste hatskrift – under en utställning om islam.

Det blev knappt någon uppståndelse.

På 30 år har kampen mot antisemitism gått från att vara smal till att bli bred, vilket också medfört att den använts som ett slagträ.

Men det är ett enormt lyft jämfört med den tidigare likgiltigheten.

På 30 år har samtidigt problemen förändrats: antisemitismen har fått ökad spridning genom sociala medier, den återfinns på ett tydligare sätt i grupper med bakgrund i Mellanöstern och i högernationalistiska opinioner. Och samtidigt har hotet mot judar från våldsinriktade islamistiska och nazistiska grupper blivit mer påtagligt, enligt Henrik Bachner, ledande svensk forskare om just antisemitism.

Ahmed Rami och hans Radio Islam framstod på 1980-talet som ett undantag. Sett i historiens ljus var han kanske bara före sin tid. Och det dröjde alldeles för länge innan den svenska offentligheten öppnade ögonen och reagerade.

Att Sveriges justitieminister vill ta krafttag mot dem som sprider hatpropagandan borde glädja alla. Så var det inte tidigare.

Men det är, som Ola Larsmo påpekade på DN Kultur tidigare i veckan, tveksamt om ett förbud mot att förneka Förintelsen kommer att hjälpa kampen mot antisemitism och stärka den svenska demokratin.

Förslaget väcker många frågor:

Varför just Förintelsen? Varför inte andra folkmord? Och hur kommer den historiska diskussionen i stort att påverkas av sådana förbud?

Den som använder Förintelsen för att samtidigt hetsa mot judar, kan i Sverige redan i dag dömas för hets mot folkgrupp. Det skedde under Radio Islam-rättegångarna. Det finns en rättslig praxis på detta område, även om den är mindre känd. Det är allt annat än en ”fjantig idé”, för att citera chefredaktören för Sverigedemokraternas tidning Samtiden, att polisen håller ögonen på dem som förnekar Förintelsen.

Problemet har ofta varit att de befintliga lagarna inte använts. Och att kunskapen om hatbrott bland polis, åklagare och domstolar varit för låg.

Radio Islam hade aldrig gått till den svenska rättshistorien som det kanske tydligaste exemplet på systematisk hets mot folkgrupp, om inte akademiker och skribenter som Per Ahlmark, Henrik Bachner, Jackie Jakubowski och Stéphane Bruchfeld engagerat sig.

Så individberoende och skört får inte ett rättssystem vara.

På 30 år har mycket blivit bättre. Och mer kan göras, särskilt vad gäller de globala, digitala plattformarnas ansvar. Men den stora utmaningen är fortfarande inte att lagarna är för tama. Det är att för få känner igen och reagerar mot fördomarna, konspirationsteorierna och hetsen.