" En av samtidens stora berättelser är att vi ser en ökad polarisering.

Kanske beror det på att vi är så influerade av USA och tror att det ser likadant ut här. Eller på att vi inte tänker själva, utan bara oreflekterat upprepar vad vi hör.

Och ja, jag använder själv ofta begreppet ”polarisering”, utan att egentligen ha några belägg eller ens fundera över betydelsen – och effekterna – av det.

Därför är det så befriande att ta del av Demokratirådets rapport om polariseringen i Sverige, som kom förra veckan. Inte minst för att den sätter fingret på att det finns en dominerande berättelse om polarisering, som allt möjligt skrivs in.

Dessutom vänder rapporten upp och ned på en massa föreställningar – och det är alltid uppfriskande.

Som att Sverige har blivit mer polariserat. Riktigt så enkelt är det inte. Snarare har Sverige alltid varit politiskt polariserat – och det är dessutom bra. Åsiktsolikhet är grunden för demokrati. Det kan vara värt att hålla i minnet, särskilt om du blir arg på den som tycker annorlunda.

Att vi blir arga är dock en annan myt. Visserligen ökar den så kallade affektiva, känslodrivna, polariseringen, men vi är fortfarande inte uppe på de nivåer vi var för fyrtio år sedan. Det ger en tankeställare, men stämmer med mina erfarenheter.

Jag minns till exempel att min morbror vid den tiden lärde sin hund skälla när någon nämnde Palme. Och en väns pappa kallade hörnet Sveavägen – Olof Palmes gata för ”lyckliga hörnet”. Är det inte extremt osmakligt? Var det inte värre förr?

Fast det finns förstås orosmoln. Den affektiva polariseringen ökar. Vi har fått ett mer ”eldfängt” tonläge, enligt rapportförfattarna. De manar ”elitaktörer”, som opinionsbildare och politiker, att värna balanserade, nyanserade och civiliserade samtal. Och, vill jag lägga till, varför inte också näringslivets företrädare?

Inte minst för att ekonomin är en så viktig faktor. Det tycker jag ofta glöms – eller göms. Istället för att prata ekonomi, eller andra ämnen över huvud taget, hamnar vi i kulturella värderingsfrågor, som invandring. Och det är också där vi ser den största ökningen i polarisering, enligt forskarna.

Är det inte absurt att vi pratar så mycket om invandring, när den inte ens är särskilt stor? Drygt 80 000 personer invandrade år 2020 (varav den överlägset största gruppen var född i Sverige och återvände efter en tid utomlands). Varför inte istället, och mer sansat, ägna mer tid åt klimat, skola, sjukvård, arbetsmarknad och andra viktiga frågor?

Slutligen, vad kan vi själva göra? Vi kan alla dra vårt strå till stacken, tänka själva, undvika att dramatisera och demonisera motståndare. Vi kan leta likheter och lösningar. Inte söka skillnader och problem. Samt fundera ett extra varv över när, hur och varför vi använder begreppet ”polarisering”. "