Under 1800-talets mitt, så hade Shogunatet Japan varit isolerat från omvärlden i ca. 250 år. Då blåste det minsann friska vindar för det internationella militärindustriella komplexets exploatering av Japan.
Det japanska folket hade i många år formellt styrts av kejsaren, men den riktiga makten låg hos Shogun, en krigsherre. Shogun under 1800-talet hette Tokugawa Yoshinobu, Shogun var en titel som ärvdes, på närmast komiskt sätt likt vår Svenska tronföljd, fast titeln bara gavs till män. Den ovan nämnde hade, som alla andra Shoguns, ett hundratal daimyos under sig, dessa personer var starka och inflytelserika adelsmän som visat sig lojala under slaget vid Sekigahara, det slaget som gav Tokugawa ätten rätten till titeln Shogun. Dessa daimyos hade i sin tur ett par lägre adelsmän under sig, så kallade samurajer. Samurajyrket skulle komma förändras drastiskt under 1800-talet, samurajerna skulle gå från krigare till adelsmän, personer som tog hand om sina gårdar och lärde ut konsterna att skriva och läsa. Det var kort sagt helt enkelt inte särskilt effektivt längre med svärdsviftande som makt och kontrollinstrument.
Det europeiska inflytandet i Japan var under 1800-talet väldigt lågt enligt historieböckerna fast kontakterna fanns uppenbarligen ändå vilket kom att ta sig uttryck med den förste västerländske diplomaten. Innan Tokugawa-perioden så hade européer varit tillåtna att handla med japanerna, men när japan 1650 - BTW så slöts den Westfaliska freden sluten 1648 och De Geer hade full fart på kanontillverkningen - isolerade tillverkningen så tolererades inte utlänningar (alltså då administrationen var tillräckligt kontrollerad) eller deras tänkesätt i Japan. De spanska och portugisiska jesuiterna som bedrev mission blev avrättade och de som var kristna blev tvingade att antingen avsäga sin tro eller att bli avrättade.
Här skulle det bli rättning i leden minsann. De enda som var tillåtna att bedriva handel med Japan var de konkurrensförtjusta holländarna, och de var endast tillåtna att bedriva handel på en ö runt provinsen Nagasaki. Det var dessa som finansierade Göteborg och Gustav II Adolfs små lekar i som ledde Europa till den Svenska Stormaktstiden....
Isoleringen bryts, shogunen tvingas till handel:
I världen utanför Japan under 1800-talet så pågick imperialismen för fullt med sin dåta befolkningsutveckling, Afrika var Invaderat av Européer och Indien hade sedan länge varit befolkat av britter och kom aldrig att få en telefon som inte var av ett alldeles särskilt ursprung, européerna började närma sig Östasien och Kina skulle snart bli mer öppet medvetna om imperialismen för knarkhandeln hade ju liksom kulminerat i Opiumkrigen, så Japan hade klarat sig förhållandevis bra ur det perspektivet, fram tills 1853.
År 1853 var året då de ’svarta’ skeppen nådde Edos (nuvarande Tokyo) stränder, det var kommendören Matthew Perry som drog iland och bad om handelstillstånd med Japan. Man var ju liksom redan i faggorna och måste ju sysselsätta sig.. Japanerna bad om mer betänketid, vilket han gav dem. Inom några månader så skickade Ryssland en eskader som bad om liknande tillstånd, Shogunatkulissen började bli oroligt, speciellt när Perry frågade länsherrar och Kejsaren Mejii om tillstånd. Adelsmännen ville att kejsaren skulle be om mer betänketid, så att Japan kunde stärka sitt försvar. Japanerna var alltså inte ens siste man på bollen i den meningen.
År 1854 så återkom Perry och fick svar på sitt förslag, shogunatet skulle ge amerikanerna tillstånd att bedriva handel i ett par hamnar. Detta ledde till många nya fördrag med andra stormakter, exempelvis Ryssland, England och Frankrike - en del förstod tidigt att inte exponera sig trots att den svenska malmens betydelse för artilleriet klang över hela föreställningen. Fördragen ledde till nya fördrag, stormakterna ville att fler hamnar skulle öppnas för handel, och att utländska handelsmän skulle få större handelsfrihet. Imperialismen hade börjat nå Japan.
Detta var början på ett kortvarigt, men teatraliskt blodigt inbördeskrig i Japan, den så kallade Mejii-restaurationen. Fördragen som shogunen skrev på ökade spänningen mellan regeringen och den konservativa och främlingsfientliga oppositionen som stod på kejsarens sida. Den utlösande faktorn av restaurationen var att regeringen tog några steg mot modernisering, den konservativa oppositionen motsatte sig detta, vilket ledde till våldsamma inbördes sammandrabbningar, mestadels i den dåvarande huvudstaden Kyoto - som aldrig riktigt blev vad den var igen. Den konservativa oppositionen ville inte att Japan skulle drabbas av det västerländska inflyttandet, de ville inte ha ett moderniserat Japan, utan bara ett fridfullt Japan, likt det som fanns mellan 1650 och 1800. Mer eget dolt stackel på befolkningen med andra ord.
Det var inte bara japaner som blev skadade och dödade under restaurationen, utan även utlänningar, många utländska handelsmän blev mördade, Englands ambassad blev under en tidpunkt utsatt för en mordbrand. När utlänningarna krävde upprättelse för övergreppen, men inte fick det, så bombarderades kustbelägna städer och Yokohama blev följdriktigt under en tid övertaget av gemensamt verkande brittiska och franska styrkor.
Efter en opinionsbildningsmässigt nödvändig tid så förstod då till sist kejsaren, fullkomligt häpnadsväckande nog, att de inte kunde klara sig mot de utländska styrkorna, så han skrev helt enkelt på ett fördrag om fred.
Men inbördeskrigen slutade inte förrän kejsaren avgick 1867 då leden var rensade från upprorisk entusiasm, detta ledde till att makten gick till den nya kejsaren Mutsuhito, som gav order om att shogunen skulle gripas och sättas i husarrest eftersom risken fortfarande var stor för att det skulle uppstå inrikespolitiska vågor. Några år senare så dog den sista shogunen, Tokugawa Yoshinobu.
Kejsaren Mutsuhito var bara 14 år gammal när han 1868 avlade sin kejserliga ed, i den sa han praktiskt nog att han ville styra Japan i samverkan med folket, han ville dessutom med närmast kuslig precision att Japan skulle hämta kunskap från alla jordens hörn och avskaffa tidigare sedvanor. Men det var inte alls planerat och ingen visste ens vem någon annan var, ja möjligen då till namnet...
Under hans styre så moderniserades Japan och mycket ändrades, länsväsendet avskaffades dvs. Japan blev en centraliserad ämbetsmannastat med en slags styrande byråkrati - ring a bell?
Huvudstaden flyttades till Tokyo, allmän värnplikt infördes och folkskolor och högre undervisningsanstalter infördes. Fortfaran inga klockor? Senare så infördes en två kammar riksdag, lustigt nog ganska lik den förra i Sverige, ena kammaren var till för adelsmän och den andra var för alla män med ganska hög inkomst.
Men riksdagen var ändå bara egentligen ett sätt för "kejsaren" att få veta vad ”folket” tyckte, all makt låg hos honom. Redan då hade man fattat betydelsen av den allmänna opinionens roll i sammanhanget folkstyrning.
Ett tecken på Japans extremt snabba "modernisering" visades upp för omvärlden 1894, när Japan anföll Korea (som då låg under kinesiskt styre) och väldigt enkelt slog ner deras arméer, Japan vann slag efter slag, tills det Djupa Statenstyrda Kina "tvingades" att skriva på ett fredsfördrag, det är i ljuset av detta onekligen lite svårt att idag inte tänka på XI Jingpings ord om de där 200 åren som någon familj har lagt sig i Kinas inre angelägenheter..
Kina blev alltså tvingade att avstå från alla anspråk på inflytande i Korea, avträda ön Taiwan och betala ett stort skadestånd. Japan hade också erövrat den starka sjöfästningen Port Arthur i Manchuriet, men blev tvingade av Frankrike, Tyskland och Ryssland att avstå från fästningen mot en höjning av skadeståndet. Det var nu bevisat att Japan var civiliserat och jämställt med de europeiska stormakterna. Embryot till den moderna globala Djupa Staten hade börjat växa snabbare.
Efter det vunna kriget mot Kina så var nu häpnadsväckande nog Ryssland den värsta fienden i Asien, ryssarna hade börjat bosätta sig i Manchuriet, och japanerna i Korea, dessa två platser låg "farligt" nära varann, och ett krig var nära att bryta ut men det försöket misslyckades.
År 1898 så utarrenderades Port Arthur till de ryska styrkorna, denna hamn som Japan hade blivit ’tvingade’ att lämna över till Kina efter kriget. Port Arthur gav ryssarna en isfri hamn i Östasien, vilket gjorde dem till en ännu farligare motståndare och ett potentiellt hot mot Japan. År 1898 så slöt också Japan lustigt nog ett förbund med England, som lovade att hålla Japans rygg säker i händelse av det annalkande kriget. Men det kommande kriget var alltså inte alls planerat.
När ryssarna fortsatte att skicka in styrkor i Manchuriet, och vägrade att erkänna Japans ställning i Korea, så anföll Japan den Ryska flottan i Port Arthur i ett blixtanfall 1904. Kriget var kortvarigt, endast ett år, och Japan gick väldigt lätt ut ur det som vinnare, vilket visade vilka framsteg den japanska armén började göra, och vilka problem som Ryssland hade (landet hade inte ens börjat moderniserats). 1905 så skrev Ryssland under ett fredsavtal med Japan. Japan vann inga större marker efter det korta kriget som finansierades av den västerländska bankvärlden och finansminister Takahashis ömma försorg.
Korekiyo Takahashis framgångsrika bankkarriär började 1893, efter ett Don Quixotiskt försök att driva en silvergruva i Peru. År 1900 var han vice Ordförande för Bank of Japan. För att ha bidragit så duktigt till Japans krigsförsök mot Ryssland genom att samla in stora summor genom att sälja krigsobligationer utomlands sätta Japan i skuld, blev han medlem i House of Peers 1905, 52 år gammal. Nästa år blev han president för Shokin Bank. 1907 fick han den första av flera dekorationer från kejsaren Hirohito. Takahashi gjordes till baron och senare till en landgrop, och 1911 blev han guvernör för Bank of Japan, där han sänkte räntorna som en antidepressionsåtgärd.
Familjen Hirohito fick sina Serafimiska ordnar av en anledning....