Akademikerna bakom nazi-propagandan

Soldaterna ska ockupera länder ”de tyska lektorerna ska ockupera språket” och människors tankar. ”Det vi förlorar i den ideologiska kampen måste den tyske soldaten betala med sitt blod”. Så löd ett par motton för den tyska nazistiska propagandan mot Sverige.

I augusti 1945 sköt sig den tyske medborgaren, Dr Hermann Kappner när han i Gävle skulle utvisas till Tyskland. Han hade 1944 hoppat av från den tyska legationen i Stockholm och fått flyktingstatus. Men alla tyskar som verkat för naziregimen i Sverige utvisades. Kappner vägrade att levande återvända till Tyskland. Skottet missade dock hjärtat och Kappner överlevde.
Om Kappner och den tyska propagandan mot Sverige berättar Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, i Drömmen om Norden. Hon har granskat svenskt och tyskt arkivmaterial.

Hermann Kappner hade en viktig roll i det tyska, det vill säga nazistiska, propagandaarbetet i Sverige före och under kriget. Han arbetade för DAAD (Deutsche Akademische Austauschdienst), från 1939 var han kulturattaché vid tyska legationen. Fram till 1939 var han assistent på Skolöverstyrelsen.

Han hade svurit trohetsed mot Hitler och gått med i nazistpartiet 1937. Men undervisningsrådet Karl Kärre vid Skolöverstyrelsen försäkrade 1937 att Kappner inte bedrivit propaganda i sitt arbete när han besökt skolor och universitet och högskolor.

Kappners unika ställning innebar att han i flera år, avlönad av Skolstyrelsen, kunde kartlägga lärares och rektorers inställning till nazismen och skaffa information om tyska emigranter och rapportera till Auswärtiges Amt i Berlin. Tyska handelskammaren hade bett honom att undersöka vilka svenska företag som ägdes av judar.

Almgren visar att uppgiften att sprida den "nya" tyska kulturen var en form av nazi-propaganda. Efter nazisternas makttillträde hade författare tystats och drivits i landsflykt och böcker bränts. Ord som "tysk" och "tyskhet" hade fått en ny betydelse. De var synonyma med "nazistisk". Det "tyska" var ras och "Blut und Boden". Bara (rasmässigt) riktiga tyskar kunde skriva tysk litteratur. Kraft och styrka och offervilja stod högt i kurs till skillnad mot den icketyska vekhet som till exempel Thomas Mann hade företrätt. Den nya tyskheten byggde på känsla och inte på intellektuell kyla.

1936 hade tyska legationen gjort en lista på inflytelserika svenska kulturpersonligheter. De delades in i tre kategorier. Till dem som var positiva till nazismen räknades professor Erik Wellander (författaren till "Riktig svenska"). Wellander blev hedersdoktor när universitetet i Heidelberg firade 550 års jubileum 1936. Därifrån rapporterade han i Svenska Dagbladet utan att med ett ord beröra att en rad forskare just avskedats av politiska skäl. Okritiskt återgav han de ledande nazisternas tal. Nazisternas viktigaste uppgift var att återge tyska folket tron på sig självt hade riksminister Roth sagt. Wellander tycks ha accepterat att forskningen i Tyskland ställdes i nazistregimens tjänst och inte strävade efter sanning och objektivitet.
Bland dem som inte kunde "sättas in i nazistisk kulturpropaganda" men som visade förståelse för nazismen fanns professorerna Tor Andrae och Fredrik Böök. Negativa till nazismen ansågs professorerna Eli Heckscher, Gunnar Myrdal, Herbert Tingsten vara.

Kappner var tidigt föremål för polisens övervakning. Han skuggades av SÄPO:s föregångare och förhördes, men några bevis för någon olaglig verksamhet kom inte fram. Byråchefen Robert Paulson på Socialstyrelsen varnade för att ingripa mot Kappner då tyskarna kunde tänkas svara med repressalier mot svenska akademiker i Tyskland. Paulson var mycket nazistvänlig och dömdes efter kriget till ett års fängelse för bland annat olaglig agentverksamhet.

I Kappners arbete ingick att arrangera kulturella utbyten mellan Sverige och Tyskland. Kompositören Kurt Atterberg bad Kappner om hjälp både med kontakter för att ordna turnéer i Tyskland och Sverige och att den unge Sixten Ehrling fick studera i Dresden för dirigenten Karl Böhm. Dessutom valde han ut svenska akademiker som skulle få studera i Tyskland. Han hade synpunkter på vem som fick de tyska lektoraten vid universiteten i Sverige.

Men Kappner hade inte tyskarnas fulla förtroende. I oktober 1944 beordrades han att omedelbart resa tillbaka till Tyskland för att inkallas till armén. Då beslöt han sig för att hoppa av.
Kappner fruktade för sitt liv. Från Berlin förebråddes tyska legationen för att inte ha mördat Kappner. Han fick snabbt flyktingstatus i Sverige. Nu förnekade han att han varit nazist. Han hade försökt sprida tysk kultur i Sverige men funnit den nazistiska politiken alltmer motbjudande, särskilt ockupationen av Norge och Danmark.

När Kappner tillfrisknat efter skottet i Gävle blev det dags för utvisning. Hans svenska hustru Vega såg till att han togs in på mentalsjukhus. Hon kontaktade bland annat biskop Runestam, utrikes- och justitieministrarna och medlemmarna i Utlänningskommissionen. I april 1946 upphävdes utvisningsbeslutet. Kappner blev svensk medborgare 1956. Fram till sin död 1977 var han sysselsatt med att dölja spåren av sin verksamhet under nazistregimen.

Nazismen såg Sverige som ett germanskt urhem: "Nordiska är det som vi borde vara eller bli." Aufnordung, uppfriskning med nordiskt blod, var ett nyckelbegrepp, en "strävan att höja andelen nordiskt blod hos ett rasblandat folk."

Den nazistiska ideologin borde därför tilltala svenskarna. Men en tysk med erfarenhet från Sverige, Otto Höfler, professor i germanistik i München varnade 1942 i en rapport till Himmler för idealistiska föreställningar om svenskarnas vilja att omfamna nazismens rasideologi. De svenska universiteten var motståndsnästen, varnade Höfler. Även om Sverige stod Tyskland rasmässigt nära hade landet enligt en analys från 1934 en röd regering och en judisk, liberal press.

Deutsche Akademie (DA) som hade bildats i mitten på 1920-talet, sattes av nazisterna in i den tyska kulturpropagandan. Dess lektor i tyska i Stockholm skrev: "Ett storkrig har aldrig förts till slut utan hjälp av kulturellt arbete."

I Göteborg verkade sedan 1934 Fritz Rose som tysklärare för DA. Bland hans elever var polisen i Göteborg, vilket vållade skandal när Handelstidningen slog upp saken 1938: "Tysk naziagent blev språklärare vid polisverket."

Rose hade det inte lätt i Göteborg där motståndet var starkt mot nazismen. Öppen propaganda var inte möjlig. I stället ordnades populära danskvällar, "jazztyska". I GHT kallades Roses verksamhet som en "yrkescharmörs förföriska danser" som inte ens polischefen kunde motstå.

Roses hyresvärdinna var en "franskvänlig och tyskfientlig" kvinna som en dag resolut gick in i Roses rum och letade rätt på komprometterande korrespondens och slog larm till polisen. Det framgick att Rose var en "pålitlig nazist". Hans uppgifter var inte bara att undervisa i tyska. Hans instruktioner från Kappner gick ut på att han skulle gör observationer av studentkåren och rapportera om föredrag av emigranter.

Men när Roses arbets- och uppehållstillstånd prövades av Socialstyrelsen fanns inga hinder, eftersom han varken var "jude eller emigrant".

Rose efterträddes i Göteborg av Johannes Klein som avskedats som docent i litteraturvetenskap i Tyskland eftersom hans hustru var "1/8-dels judinna". Han blev lektor i tyska på högskolan. Efter ett par år drogs Kleins tjänst helt enkelt in. Motsättningarna med professor Axel Lindqvist hade vuxit sig starka. Klein fick en tjänst hos DA. Hans arbete i den tyska nazistregimens tjänst ökade i omfattningen sedan han avskedats från universitetet.

När Klein fick lektoratet i tyska i Göteborg var en av de medsökande Agathe Lasch. Hon hade avskedats från universitetet i Hamburg för att hon var judinna.
Professor Lindqvist som agerat mot Klein och Rose nazistiska propaganda, skrev i sitt sakkunnighetsutlåtande att hon var för gammal, i 50-årsåldern, och "…även om man frånsåge hennes egenskap av kvinna och judinna" så borde hon "stå tillbaka för de yngre sökandena." Agathe Lasch försvann, troligen i Theresienstadt.

En annan tysk flykting Käte Hamburger sökte samma tjänst. Hon var redan i Göteborg, men förbigicks. Hamburger drog efter kriget fram Kleins och Kappners bruna förflutna i Sverige i offentligheten. Klein hade efter kriget gjort ny akademisk karriär i Tyskland.

Birgitta Almgren tar upp den tyska påverkan av Sverige, inom kultur, och universiteten. Vilken thriller skulle inte en mer sensationsinriktad författare ha skrivit. Men boken är mer en avancerad, och spännande, språkgranskning av dokumenten från tiden som hon funnit i svenska, men främst tyska arkiv. Bara ett arkiv har varit stängt för henne, föreningen Heimdals i Uppsala, och Heimdal är ju som vi alla vet grindväktaren i Nordisk mytologi.

En förening med flera framstående namn över tid.
Harald Hjärne utgjorde tex under de tidiga åren, trots att han själv inledningsvis var skeptisk, en stor källa för inspiration. Det var inte ovanligt att ett medlemskap i Heimdal kombinerades med ett lärjungskap hos Hjärne. Flera av dessa kom senare att få framskjutna positioner i samhällslivet; främst kan i detta sammanhang nämnas Eli Heckscher, Karl Gustaf Westman, Nils Herlitz, Erland Hjärne och Sven Tunberg.

Andra kända medlemmar är tex Karl Warburg, Viktor Rydberg, Gunnar Myrdal, Leif Lewin, Tommy Möller, Emil Uddhammar, Hans Wallmark, Gunnar Heckscher, Claes G. Ryn, Jarl Hjalmarson, Michael Lundholm, Sven Ulric Palme, och Anders Borg. Många borgerliga ledarskribenter har bakgrund i föreningen; exempelvis Per Dahl, Maria Eriksson, Per Selstam och Martin Tunström. Bland hedersledamöterna märks general Carl-Eric Almgren, Hubertus Brandenburg, Gösta Bohman, Tage Lindbom, Harald Riesenfeld, Stig Strömholm, Erik Anners, Arvid Fredborg, Svante Nordin, Peter Luthersson, Alf Svensson, Lars Tobisson, Anders Borg, Finn Bengtsson, Staffan Danielsson och Hans Birger Ekström.

http://www.politiken.se/.../akademikerna-bakom-nazi...