Härda ut. Det finns värre saker i livet den här gången än att inte vara ute exakt rätt i tid på schemat, timing är inte allt denna gång, tålamod är däremot allt. Det är en stor förändring.

Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits en sådan sammansättning av komplexa system, så stora, täta, tunga och kraftfulla för att driva det dagliga livet (och inte heller en större befolkning som driver systemet). Så mycket samtida betingelser i rörelse tar ett tag att sakta ner även om funktionen i sig själv nu bromsar in, trögheten i systemet är betydande eftersom förändringen motverkas av människors egen självförnekelse - deras självförakt.

Denna förkroppsligade energi har hållit tillräckligt mycket av systemet igång för att ge ett intryck av närmast evig möjlig kontinuitet.

Så, må inte dåligt av att denna kolossala struktur av manifesterad dårskap fortfarande står upp i sin enfaldiga prakt, i sin tro på att det bländande ljuset av Guds - Alltets - dom, så småningom kommer att lysa ända till det vattniga mörka djupet dit ett psykosocialt misslyckat förtroende till sist har sjunkit. Förr eller senare så kommer förhållandet mellan verkligheten - nuet - och sanning normaliseras till en ekvation av vad som rent faktiskt händer i verkligheten. Människor kommer tvingas till underkastelse av sin egen självbetraktelse - verkligheten är det enda vi lever i.

Under tiden, de stora frågorna är mer värda att reflektera över: Hur ser formen på framtiden ut? Hur kan vi förhålla oss i den och på väg till den och hur ska vi tänka och känna ifråga om allt det där? Det är mycket troligt att resan till dit vi ska först kommer att vara tuffare för många än den verkliga destinationen, eftersom det faktiskt är samma sak - resan är målet och det gäller att byta inriktning - förändras, när vi kommer dithän att tillräckligt många inser att samhället bara kan utvecklas om individerna utvecklas. Det handlar ju som bekant trots allt i grunden om hur vi ser på oss själva som individer och människor och hur vi väljer att fortsätta försöka förstå oss själva som människor emotionellt för att bättre kunna förstå vår omvärld.

Det finns en rejäl och alltmer växande samsyn utanför de traditionella finansiella medierna och den - inte så - intellektuella skapade ”snårigheten” av de akademiska modeller som vi har använt för att förstå att ekonomin ändå ser mer och mer trasig ut för varje dag, vecka och månad som går.

Syftet med det mesta som vi har lärt oss har varit att vi inte skall förstå hur allting egentligen fungerar. Allra minst angående hur vi har formaterats kognitivt till ett socialpsykologiskt utvecklingsklimat som innebär vår egen ovillkorliga olycka.

Några av kommentatorerna i bloggosfären och även på andra håll vill därför naturligtvis fortfarande envist skylla allt på kapitalismen och andra allt på kommunismen och så vidare i en ändlös loop av växande polarisering. Men kapitalismen är en fantommotståndare precis som kommunismen och de andra indelningarna som inte heller kommer att utveckla en enda individ. De är inte ekonomiska system. De är inte ideologier, egentligen, de är inte ens rationellt betingade religiösa trossystem. De är vara intellektuella moras med syfte att få människor att sluta tänka fritt själva - förhindra att människor utvecklar sig själva.

Om ord betyder något, har någon bildande mening, beskriver dessa beteenden som möjligen - med mycket välvilliga tolkning - kan uttryckas vara olika sätt att fördela ett ackumulerat överskott av materiell rikedom i någon form av samförstånd med de kända fysiska lagarna – förflyttning av energi genom tid och rum – och de val vi gör som organiserar samhället i relation till detta. Men det är bara intellektuella hägringar för den egna utvecklingen som människa, som utgör förutsättningen för samhällets utveckling.

Den dolda (eller ignorerade) verkligheten i detta dilemma uttrycker sig oundvikligen i den degenererade kulturen av i dag. Vi gör därför alltmer för att undvika att konfronteras med verkligheten i oss själva, bara detta i sig själv börjar bli en allt högre och allt mer skärande falsk ton av dissonans genom hela samhällskroppen. Denna dekadenta freakshow av pornofierad brottslig girighet som samhället har blivit, utgör det slutliga symptomet på den förestående kulturella omvälvningen.

Detta innevarande tillstånd visar hur demoraliserande vår närhistoria har varit, våra känslomässiga kompasser klarar inte längre av att leda oss till annat än växande psykosocial ohälsa, alltså att den kollektiva nationella uppmärksamheten fokuseras på sådana vulgära dumheter som Mello, idrottstävlingar eller kändis pornoromantik, häpnadsväckande betydelselösa gärningar av kungadynastin och de festande tuggande och drickande dårar på restauranger. Med redan långa steg sedan tiden för folkhemmet, har vi alltmer accelererande blivit ett land där allt är tillåtet och ingenting ifrågasätts. Allra minst oss själva av oss själva.

Slutsatsen: vissa saker spelar en avgörande roll, till exempel om den mänskliga rasen kan fortsätta att vara civiliserad på något sätt och utvecklas när den mekaniska tekniska – industriella materiella orgien lider mot sitt slut. Kan vi ta steget till att bli intellektuellt emotionellt orienterade eller skall vi alltmer olyckliga fortsätta att konsumera oss till döds? Jag vet att vi kan om vi vill.