Men har man sett, detta blev minsann en internationell angelägenhet som minsann beskrivs tillbaka nästan till tiden för Stockholmsbyråkratins födelse....

Ännu idag är det inte bara många i Sverige som är helt okunniga om denna mörka del av vår historia.

Ja det är helt säkert att när vi gick i skolan, så fick vi inte lära oss ett skvatt om svensk slavhandel.

Slavhandeln tog fart när europeiska länder började kolonisera Amerika i början av 1500-talet. Det var främst England, Portugal, Spanien, Frankrike och Nederländerna som bedrev denna omfattande slavhandel. Men även Danmark medverkade. Olika beräkningar säger att 12 miljoner, kanske 20 miljoner, svarta fångades in från Afrikas östkust för att fraktas som slavar till den nya kontinenten. Det som kallades ”triangelhandeln”. Man fraktade slavar som såldes i Amerika. På tillbakavägen hade man guld, socker, bomull, tobak och andra värdefulla varor att sälja i hemländerna.

Några moraliska betänkligheter mot att tillfångata och förslava dessa miljontals afrikaner fanns inte. De betraktades inte som människor. Eller som den brittiske juristen John Lee sa när han försvarade slavhandeln:

“Det här handlar om handelsvaror och ägodelar, precis som kaffe eller socker”

I sin bok “Kampen för och emot negerslafveriet”, av Cecilia Bååth-Holmberg 1896 beskriver hon hur den kristna kyrkan försvarade slaveriet:

– Ett Guds behagliga verk att röfva hedningar, svarta negrer, från deras hemland, sälja dem – med god vinst – till den högstbjudande, samt i utbyte mot piskan och tortyren gifva dem medborgarrätt till himmelens salighet genom att tvinga dem till dopet…Om I tagen eder slafvar efter tron och i afsikt att föra dem till Kristus, så skall er handling alls icke vara en synd, utan kan till och med bli en välsignelse.

Slavhandeln var en lukrativ affär. Därför ville man även från Sverige vara med på ett hörn för att sno åt sig av kakan.

Först ut på plan var affärsmannen och “den svenska industrialismens fader” Louis De Geer som tog initiativ till den första svenska slavexpeditionen till Afrika. Grunden skulle läggas för att köpa och sälja förslavade afrikaner.

1646 lastades den första svenska slavexpeditionen med tyger, elfenben och 260 förslavade afrikaner för att skeppas över Atlanten för att säljas till engelska plantageägare på ön Barbados i Västindien.

På hemvägen hade man guld i lasten, samt fyra förslavade afrikanska barn att visa upp som “varuprov” för den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna.

Uppmuntrade av den lyckade expeditionen bildades Svenska Afrikakompaniet 1649 av Louis De Geer och ett antal höga adelsmän.

Kompaniet fick kungligt privilegium av drottning Kristina, alltså ett särskilt tillstånd från statsmakten att driva svensk Afrika-handel, inklusive slavhandel.

När Drottning Kristina var tolv år gammal så började Axel Oxenstierna undervisa henne i statsangelägenheter......

1650 anlade Sverige ett handels- och slavfort vid det som då kallades Guldkusten (nu Republiken Ghana). Därifrån skulle merparten av den svenska slavhandeln fungera som utskeppningshamn.

Slavfortet fick namnet Karlsborg, eller Carolusborg, efter Karl X Gustav.

Minnesorden efter Louis De Geer i Wikipedia:

“Han var, enligt samtida intyg, gudfruktig och rättskaffens, ädelsinnad och välgörande man, som använde stora rikedomar på ett frikostigt sätt”.

Wikipedia skriver att han “för egen räkning bedrev oceanhandel på Guldkusten där en svensk koloni anlades” (slavfortet Carolusborg.)

Men det står inte ett ord om att han också var den svenska slavhandelns fader.

1807 förbjöd Storbritannien slavhandel. Men Sverige fortsatte. Det brittiska rörelsen mot slaveri hade tagit kontakt med Gustav III redan 1788, men då blånekade kungen till att Sverige sysslade med sådana befläckande saker.

Först 1813 började Sverige avveckla sin slavhandel. Men det infördes undantag. Man fick ha slavar “för husbehov” i den svenska kolonin Saint Barthélemy, en koloni som svenska kronan förvaltade fram till 1878.