Emellertid, att själv söka verklig, bra information som bättre beskriver verkligheten, samtidigt som vi utvecklar vår emotionella självförståelse - metakognition. Det ger näring till det medvetna medvetandet - självkännedom. Det bringar klarhet och ger alltid tillbaka, på något vis, att söka i sig själv – det ger därför också förnöjsamhet sprungen ur det inre som källa. Det omfamnar och utvecklar våra själar, det uppmuntrar våra övertygelser om att fortsätta att söka för att öka vårt medvetna medvetande, och det leder oss till ny och bättre förståelse för våra egna känslogrundande värderingar, vilket påverkar våra liv positivt.

Det finns ingen egentlig naturlig mänsklig resonanskänsla av kärlek eller jordnära praktisk sanning i propaganda, det finns bara identifikation för stimulans av egot - den är alltid bara riktad för att skapa ett växande behov filosofisk materialism - öka den själsliga tomheten. Aldrig analys, aldrig utvecklad emotionell självförståelse. Propaganda faller därför också med tiden alltid själsligt platt till marken och den tilltalar till slut endast väldigt torra, ytliga och avlägsna programmerade självjusteringsmekanismer.

Propaganda gör oss ytliga och alltmer tomma inuti. Det är själva avsikten bakom denna psykosociala design. Att hålla oss fokuserade utåt men ändå inom våra egna kringgärdade socialt konstruerade yttre gränser, i ett känslomässigt närmast förvirrat tillstånd av någon slags avlägsen ”tro” på en kommande lycka, som garanteras av någon röst från någonstans ovanifrån, från av oss själva bemyndigade personer angående några utlovade känslomässiga morötter som vi skall springa efter som i ett ekorrhjul.

Det kan vara eller bli på så vis inkrementellt, men sanning som verkligen försöker beskriva verkligheten, den står på känslomässigt fast mark oavsett vad som angriper den, dess natur är dess strävan. Vi kan inte göra mer än så, men det är också därför det enda som vi faktiskt alltid måste göra. Att sträva, vi får helt enkelt inte sluta. Det är resan och det är målet med och i oss själva - att utvecklas som människor.

Kan vi urskilja dessa olika toner ur informationens innehåll, kan vi separera dessa från varandra? Vad är bekräftelse av vårt Ego och vad är vår metakognitiva utveckling som ökar förmågan till samverkan – i synkronicitet. Att förstå sig själv bättre för att kunna förstå andra bättre. Det finns flera sätt – perspektiv – för att urskilja nyanser mellan raderna av toner i störtfloden av information som kommer sköljande in över oss. Det är verkligen ett informativt krig som pågår nu både inom oss själva och på så många olika sätt och plan, men det är tack och lov ett krig som verkligheten alltid är dömd att vinna. Så vi måste söka oss till den sanning som bäst beskriver verkligheten, det är alltså inte minst den som finns inom oss själva och för att kunna utvecklas så måste vi våga ifrågasätta våra egna känslogrundande föreställningar.

Vad är det som verkligen genljuder som resonans i oss? Och vad är det som som slår an en ton? Vad är det som förvirrar eller gör så att vi upplever dissonans?

Vi är våra känslor och vill bli älskade för den vi är - så vi undviker att att tala om vad vi verkligen känner och tänker, inte minst för att slippa konfrontera oss själva...