Den kollektiva ursäktens värmande tröst inför den egna besvikelsen på sig själv, har nog aldrig känts kallare i Sverige. Det individuella själsliga vädret blir därför allt kyligare som en ovillkorlig konsekvens av samhällsklimatets utveckling.

Med andra ord, medan marionettregeringen och andra ur etablissemanget kan utgöra en skenbart central myndighet, i slutändan måste alla fatta beslut på egen hand om de vill gå med i spelet om att bli herre på täppan och försöka bli sist kvar på jorden ensam med alla tillgångar. Allt fler begripet att vansinnet nu breder ut sig.

Listan över skäl till varför vi inte ska agera annorlunda än tidigare är lika varierande som vår fantasi. Så hur bekvämt är det inte om alla säger samma sak, om alla har en underbar ursäkt för att inte göra något annorlunda men fortfarande är utan skuld. Men tycker alla lika så tycker ingen alls. Tyck lika om alla och du tycker inget om någon - vägen till vansinne. Detta är det kollektiva självbedrägeriets roll mot individen, som är så skenbart känslomässigt välvilligt för både individen och gruppen, eller alltså så som vi gärna vill tro att det är. Men vi lurar bara oss själva och långt mer än bara grovt med denna typ av beteende

Detta är vad som skapar förutsättningen för bruket av kollektiv kognitiv formatering eller gruppbaserat oupplyst egenintresse, där nästan hela befolkningen bestämmer att det är bäst för var och en att att inte komma överens, alltså främst på grundval av att främst agera för sin egen nyttas skull, perspektivet är alltså lite lätt bakvänt....

Förnekelse hjälper till, eftersom vi individuellt själva förklarar våra handlingar med upplyst egenintresse, för oss själva, samtidigt som vi utåt låtsas att vårt beteende är av nytta för alla, för att hjälpa till att klara av att svälja den bittra medicinen. Dock utan tvekan med mycket draghjälp av ägardirektivstyrd medial propaganda om humanism och solidaritet ” Vi befolkningen.”
Alla går med i detta för att få och ingen alls för att ge någonting villkorslöst. Men den falska solidaritetens altare förblir vad det är till sin funktion och innebörd. Vilket tiden kommer att utvisa

Vi behöver och bör dock inte sympatisera med sinnessjukdomen, vi måste istället bekämpa den allmänna rörelsen mot den själsliga djupa svarta avgrunden, eller gå under tidigare i oss själva. Dessa manipuleringstekniker är de ultimata moderna söndra och härska metoderna, eftersom de samtidigt som de tillåter oss alla att tro att vi utövar vår egen fria vilja att fullfölja vårt eget intresse, samtidigt som vi agerar för det större goda för gruppen.

Vi kan som bekant bara stå upp för våra egna tankar och känslor och står vi upp för ingenting så faller vi för allt.

Det här handlar alltså egentligen inte om vår egen individuella moral - vår känslomässigt orienterande kompass -
baserad på vårt eget individuella fria logiska tänkande och rationellt betingade slutsatser, om de känslomässiga grunderna till våra egna värderingar, eftersom det slutligen blir majoriteten som bestämmer vad som är rätt eller fel, moraliskt eller omoraliskt, trots att individen bara kan uppleva sina egna känslor! Tänker alla lika så tänker ingen alls och tankar grundas på känslor, samtidigt som känslor bara kan upplevas individuellt

Alltför ofta delar vi in världen i svarta och vita hattar, i bra och dåliga människor, eller vänster och höger ideologi som är rätt eller fel. Absolut visshet, att vara kategorisk, gör processen att bestämma vad jag ska tro, att förneka eller bara att ignorera så mycket lättare, eftersom vi upplever att vi egentligen inte behöver navigera oss genom den kognitiva dimman för att nå relevant kritiskt tänkande, vi vet ju redan vad som är rätt eller fel utifrån – baserat på – vår egen kategorisering. Det är den intellektuella lättjans mest vanliga metod att slippa engagemang.

Detta är styrsystemet på dess mest grundläggande nivå och till sin mest försåtliga natur. Det placerar oss alla i en situation där vi måste fatta våra egna beslut om att dansa så länge musiken spelar, eftersom alternativet, speciellt vid denna tidpunkt, är personlig isolering och kollektiv kollaps. Ju sämre det blir, desto mer sannolikt blir det att vi väljer att stanna inom kollektivet för att undvika att konfrontera oss själva, på grund av den upplevda säkerheten i kollektivet av flugor.

Tyvärr, som nu alltfler kan se, så är denna dubbelhet av ytterligheter använt som ett vapen mot oss själva och i alla vändningar till förmån för den styrande makt som kontrollerar det kognitiva landskapets geografiska beskrivning. Och vi faller fortfarande för denna allt grövre krok, med hull och hår varje gång, eller i alla händelser fortfarande i en alltför stor omfattning. Vi orkar inte ifrågasätta - oss själva, vi måste tänka på livspusslet, vi vågar inte ens ta ställning för oss själva och våra känslor, så vi faller för allt.

Vi klarar alla av våra egna undanflykter på olika sätt och våra metoder varierar i det oändliga eftersom situationen dikterar betingelserna individuellt, det individuella livspusslet. Men själva processen den förändras aldrig. Först förnekar vi, då förnekar vi att vi någonsin förnekat, och då glömmer vi att vi någonsin skulle vara i förnekelse. Människan är en extremt effektiv organisk - biologisk - datamaskinen, därför är det också bara infantila kunskaper vi får lära oss direkt ifrån spjälsängen och det finns ett syfte bakom detta som inte exakt är till gagn för alla.

Ett land kan inte självförstöras efterhand som dess mark och byggnader konsumeras i de finansiella bränderna av ett ekonomiskt helvete. Nej så är det inte, det är medborgarna i ett land som intellektuellt själsligt - moraliskt - vissnar bort på måttstocken av de gemensamma grunderna för sina värderingar. Till slut tar dock den fysiska och ekonomiska infrastrukturen med sig dem ner i den bottenlösa avgrunden av själslig eller materiell galenskap, alltså av den ena eller andra sorten och gemenskapen upphör.

Att verkligheten är hård beror på att den är fast i att vara den enda gällande för alla i nuet medan illusioner – sanningar, kommer och går med tiden.