Även i rättegångarna mot obducenten och allmänläkaren gällande Catrin Da Costa så var Norells "förträngda minnen" den bärande rättsliga grunden i sak.

Allt var alltså politiskt uppdiktade historier, med helt andra politiska syften.

Det råder i verkligheten ingen tvekan om att Christianson under 1990-talet trodde - eller då kanske alltså inte alls egentligen trodde - på Norells idéer. Han försökte i alla fall till och med övertyga det internationella forskarsamfundet om att en seriemördare kan tränga bort minnena av sina mord – och använde då Sture Bergwall som fallstudie. Samtidigt passade han på att lansera ”återgestaltningsteorin”. Allt det här framgår bland annat av kapitlet Remembering and forgetting traumatic events: A matter of survival, som Christianson med stöd av forskningsanslag skrev till boken Recovered memories and false memories, utgiven av Oxford University Press 1997. Där berättar han om Thomas Quick (egen översättning från engelska och fetning): ”Inte förrän denne seriemördare dömts till psykiatrisk vård för en serie småbrott och fann sig själv i den relativt säkra miljö som omger en psykoterapeutisk behandling, började han långsamt återhämta minnen av sexualsadistiska mord han begått på unga pojkar. Minnena av morden orsakade överväldigande ångest beroende på det faktum att de delvis var en återgestaltning [”re-enactment” i original, DJ:s anm.] av de sexualsadistiska övergrepp som seriemördaren själv utsatts för som barn.

Att man ändå hann med att utbilda domstolarna i Sverige, är kanske inte så överraskande längre för lika många.

Ett helt fantastiskt politiskt opinionsbildningsverktyg med andra ord - rena rama nationalekonomin