Sanningssökande
2020-01-26
De krafter som inte fruktar den sanning som beskriver verkligheten; de fruktar att människor omfamnar sanningen, söker den, håller fast vid den – de förstår att det är själva sökandet som är den springande källan till all utveckling och det sökandet vill de förhindra för att kunna fördröja och förhindra utvecklingen. Ytterst är detta också hemligheten bakom vår inre frid och frihet. Vår egenmakt , vår egen makt över oss själva och våra tankar och känslor. Utan den är vi maktlösa offer för oss själva.
Förstå att det inte är sanningen i sig som kommer att göra oss fria eftersom vi kan befria oss själva när som helst som vi börjar att ifrågasätta oss själva och våra egna ställningstaganden, det är själva sökandet efter sanningen som är det avgörande. Då börjar vi att röra oss, att utvecklas. Den obekväma sanningen om verkligheten är behovet av att ständigt försöka utveckla sanningen till att bättre beskriva verkligheten.
När vi har övergett viljan att ärligt söka inom oss själva efter sanning, den om vårt sanna jag genom att ifrågasätta oss själva, när vi är kompletta främlingar för oss själva och inte längre besitter förmågan att ärligt och uppriktigt ”känna” något utom ett behov av extern - yttre - bekräftelse, sedan vi alltmer desperat vänt oss från oss själva till fattiga substitut från skadade externa källor. Då är det ändå därför det också finns ett allt mer desperat behov i befolkningen i stort att söka efter ”bevis”, ”sanning” och ”fakta” men som då alltid måste återförsäkras från dem som allmänt anses utgöra ”myndigheter”. Den enda auktoritativa källan blir då väl värd att lyssna på samtidigt som människor har gjort sig själva till mentala slavar på väg till sin egen psykosociala avrättning - på väg att falla ner i mörkret inom sig själva.
När vi då är helt förlorade i vår egen vansinniga värld av snedvridningar, lögner och självbedrägeri blir vi närmast besatta av att finna den bekräftande ”sanningen” överallt utom i oss själva i syfte att validera och rättfärdiga oss själva och vårt egen beteende, så att vi kan fortsätta att föreviga och rättfärdiga oss själva i vårt eget emotionellt liggande - nedslagna - tillstånd, behovet av yttre bekräftelse blir enormt. Vi vill inte erkänna för oss själva att det var våra egna tankar och känslor som medgav att vi hamnade där vi är.
Detta infantila behov av bekräftelse, efter att vi har ljugit för oss själva och för andra, liknar det hos barn som just har ljugit och då söker bekräftelse från en auktoritet, att barnet fortfarande är älskat. Ofta vet ju den vuxna människan att han / hon bara ljög för sig själv, men väljer ändå att inte säga något för att förhindra att öppna insynen sin egen maskätna själ, alltså för egen insyn. Detta i effekt gör lögnen socialt acceptabel och befäster ytterligare bandet mellan de två dysfunktionella partierna. Det är också hur vi lär våra barn konsten att fortsätta att begå det självbedrägeri som vi själva begår. Vi uppmanar dem att sköta sig inom ramen för systemets inhägnad, för att slippa konfrontera oss själva med våra egna brister. Rädslan för att konfrontera oss själva och våra egna känslogrundande föreställningar är nu uppenbarligen en starkare känsla än den känsla som vi upplever inför våra barn och därför så är samhället likafullt dömt att haverera i sin nuvarande konfiguration
De patologiska lögnare och självbedragare som vi har blivit, tjänar då till att tvinga oss att kontinuerligt söka extern bekräftelse på att vi inte är en ”dålig” lögnare - förälder, vilket innebär socialt oacceptabelt, just för att vi inte kan ge ”bevis” för oss själva internt.
Vi kan inte gömma oss från våra egna lögner, eftersom det enda vi vet är att vi själva är källan till just dem, så vi söker allt mer desperat efter yttre bekräftelse tills dess att vi inte orkar mer. Alltså måste vi alltid kontinuerligt gräva oss allt djupare ner i vårt eget vansinne för att begrava vårt självbedrägeri, vi kan aldrig sluta eftersom vi aldrig kan bli fullkomliga. Detta i sin tur förvärrar bara vår rasande dysfunktion när vi inte utvecklar vår emotionella självförståelse - vår moralfilosofiska bildning. Och eftersom alla bedriver detta beteende, men ingen talar om det, så anses allas - samhällets - växande galenskap utgöra en normal del av den mänskliga naturen av idag.
Detta är det patologiska tillståndet för vår galenskap av idag och just därför måste denna metastas alltid vara utsatt för en kraftfull utgrävning och sedan grundligt förkastas, ju mer av våra inrotade fördomar, som vi kan lämna bakom oss, desto mer kommer vi att kunna utvecklas. Ett snabbt stänk av färg, sminkning eller en grov tapetsering kommer snart inte att räcka alls, det är ärligheten i uppsåtet, vårt patos i detta som räknas. Om detta inte görs kontinuerligt, så kommer vi i slutändan att återgå till att dyrka Idoler, beläten och falska gudar som frälsare av våra förlorade och övergivna själar. Om vi är ärliga i vår önskan att söka sanningen om verkligheten i oss själva och om vi börjar en orädd sökning inom oss själva, så kommer vi så småningom att inse att det externa sökandet efter ”sanningen” som verklighet är oväsentligt och bara är en del av styrsystemet som vi så tacksamt anammar för att dölja oss själva och vår ofullkomlighet från oss själva .
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.