Åååååh ”sa alla hovmännen på en gång (inklusive Riksbanken), men de kunde inte se någonting, för det fanns ingenting att se”. Är ni inte nöjd med era kläder Ers Majestät, var nådig och klä er (och skriv på här tack) ”, sade en bedragare (bankir), ”så vi kan hjälpa ers majestät att sätta på den nya dräkten framför den stora spegeln (så att du kan titta på dig själv som grundlurad i spegeln)?” Kejsaren klädde om (gav dem kontrollen) och en bedragare låtsades att sätta på en ny kostym (en Ponzi kostym) på honom, kejsaren såg en bit efter den andra kläs på och kejsaren såg sig själv i spegeln från alla håll (och såg vad han ville se). Så väl det ser ut! Utbrast han upprymd. Hur väl det passar ”sa alla (det var bonusarnas män).”Vilket vackert mönster! Vilka fina färger! Det är en magnifik klädesdräkt(Vad mycket pengar vi alla gör)! Befälhavaren för ceremonierna aviserade (sade åt politikerna) att kalla fram bärare av kronorna (finansiella regelverkets jurister), som skulle gå i processionen när de var klara (fortfarande sover dom).

”Jag är redo”, sade kejsaren. ”Verkligen, om inte min kostym passar mig helt underbart (jag är verkligen den smartaste kejsaren någonsin)?” Sedan vände han sig en gång till mot spegeln, för att andra människor skulle tro att han beundrade sina kläder (Högmod går före fall). Alla hovmän ( börsmäklare, investerare, konsulter, jurister och inteckningsmäklare), som skulle utgöra tåget, sträckte sina händer mot marken som om de skulle lyfte upp ett släp, och låtsades att hålla något i händerna, de ville inte att folk skulle veta att de kunde inte se någonting alls (inte veta någonting). Kejsaren marscherade i processionen under ett vackert kapell, och alla som såg honom på gatan och ut genom fönstren utbrast: ”Det är kejsarens nya kostym, makalös (hur lättlurade vi alla är)! Vilken långt släp han har! Hur väl den passar honom (ingen av oss har en aning om vad som händer)! ”

Ingen ville låta andra veta att han ingenting såg, för då skulle han ha varit olämplig för sitt ämbete eller för dum (Ingves, Bernanke, Reinfeldt, Merkozy). Aldrig var kejsarens kläder mer beundrade (okunskap + girighet = hybris). ”Men han har ju ingenting på alls på sig”, sade ett litet barn (Alexander Victor Carlsson) till slut. ”Gud i himlen himlen! Lyssna till rösten av ett oskyldigt barn ”, sade fadern, och viskade till en farbror som hette Frans vad barnet hade sagt (kaos och marknadshysteri, demonstrationer och socialt förfall spred sig med en ökande hastighet). ”Men han har ingenting på sig alls”, ropade äntligen hela folket (till ljudet av plundring och av mänskliga organ som faller för svärd).

Detta gjorde ett djupt intryck på kejsaren, ty det tycktes honom som att de hade rätt. ”Nu måste jag bära upp allt till slutet (eftersom jag på allvar är skruvad och har inget annat val)”, men han tänkte bara detta för sig själv. Och kammarherrarna gick med ännu större värdighet (de var omvalsbetingade politiker), som om de bar tåget som inte finns (till ljudet av svindlare som skrattar och avviker åt vänster på den politiska skalan hela vägen till butiken för att köpa lite guld eftersom det inte fanns någon annan säkerhet som de trodde hade något värde eftersom de inte kunde sagan om Midas)

Med översvallande ursäkter till Hans Christian Andersen som visste mycket mer än vi någonsin gav honom beröm för.