Urspårad Tågresa

2019-10-03

60E4A2E3-D705-414D-8BAD-637B19F368B2.jpeg

Vi alla är likt fångade på ett skenande tåg som snabbt närmar sig sin maxhastighet där dessutom rälsen samtidigt tar slut och möter ändstationen bestående av en tegelvägg. Desperat panik präglar nu alltmer de vilseledare / möjliggörare, som alltmer högljutt skriker ut obegripligheter och motstridiga instruktioner om allt från kosmetiskt skrovunderhåll till rena opinionsbildningsmässiga fabler för att om möjligt helt döda de sista fungerande delarna av hjärnans funktioner hos envar som blir mottagare av deras enfaldiga signaler.

En befolkning som sedan århundraden tillbaka har varit hopplöst beroende av kognitivt formaterande social ingenjörskonst, måste förtjäna sin egen intellektuella frihet. Annars förblir människor i befolkningen fångar av sin egen dumhet dömda till upprepning.

Detta är samma intellektuella sinnelag som slaviskt har låtit sig fångas av sitt eget missbruk av intellektuell lättja som drog och som ändå ägnar bara precis tillräckligt med uppmärksamhet till vilseledare för att hålla honom eller henne från att hoppa från tåget i ett sista desperata försök att överleva. SÅ vi kommer att klara oss, det kommer vi att göra absolut, men frågan är ändå alltså vilket lidande som detta kommer att kräva, ingen kommer ju självmant medvetet välja döden för att slippa tänka.

Fångade mellan dessa två självdestruktiva krafter, den inom oss boende intellektuella lättjan och den yttre kognitivt formaterande, gör många av oss till skräckslagna och hjälplösa barn fastspända i gungande och krängande tågvagnar, sanna offer som bara kan hänga på och hoppas att de överlever denna skrämmande pärs. Visst de är alla under utbildning för att fylla sina framtida roller som antingen hopp – knarkare, vilseledare/möjliggörare eller konsumtionsberoende zombies vandrande längs den allt brantare sluttande vägen ner till egen självförstörelse och de vill bara så väldigt gärna tro att de alls inte är grundlurade från ruta ett i livet.

Men det är bara en förklaring, som aldrig kommer att kunna utgöra en ursäkt som kommer att förändra verklighetens utveckling.

Hur kan vi då inte se det uppenbara sambandet mellan vårt självvalda beroende och vår egen kognitiva formatering i vårt samhälle i allmänhet och vårt vilseledarskap framför oss alla enskilt och specifikt, om vi bara vill titta? Det är snudd på omöjligt att nu se för den som ser efter.

Denna nation och våra finansiella – företag – religiösa och politiska ledare är i allt också allvarligt beroende av den kognitivt formaterande ingenjörens ritbord.

Desperat försöker alla omedvetna avvärja dödsryckningarna av detta stundande delirium tremens genom att konsumera mer och mer drömbaserad digitalkonfetti – skuldsättning – i en hopplös kamp för att lura döden ytterligare en gång till. Och så mycket som våra uppblåsta rädda egon skriker i protest på grund av den kognitiva dissonansen att vi alla bara hjälplösa offer, gör detta oss till därmed de skrämda barn som är instängda på tåget till det helvete av verklighetsanpassning som vi är på väg till, så är det också rent faktiskt, för våra egna barn som hör detta är vi ledare / möjliggörare antingen vi vill erkänna det eller inte.

Om inte annat så illustrerar detta det eländiga meningslösa i att hoppas på att vårt eget beroende av ledarskap enkelt kommer att ändra sina vanor, om vi bara ger det mer tid, pengar, stöd eller mer (bödels) rep. Vi måste ha ett ledarskap för att lära oss att leda oss själva. Vi måste få varandra att växa som människor. Ingenting kommer att på allvar förändras förrän vi ser behovet av att förändra oss själva, att utvecklas, till att bli villiga till att utöva så mycket ansträngning för att få andra att inse att motståndet mot förändring av sig själv är vad som förevigar sitt eget missbruk – behov av ledarskap. Om vi inte kan förändra oss själva så kan vi inte heller förändra någonting annat

Visst, för många gäller också att om de inte har gjort någonting alls vid det här laget då kommer de inte att göra det i framtiden heller. Men människan kan uppenbarligen förändras över tid, så allt är en fråga om vilja och att inte ge upp. Alla kan förändra sig själva och med detta allt annat.

Lika viktigt, om inte ännu mer, är det nyktra faktum att vi nu inte kan kontrollera vansinnet bara för att vi är en integrerad del av galenskapen som kallas samhälle. Tåget är helt utom kontroll och vi kan inte heller återta kontrollen genom att ropa eller skriva en inlaga till ingenjören – tågmästaren – för att stoppa det eller genom att fortsatt passivt hänga på och falskeligen hoppas på att den moraliskt kastrerade ingenjören plötsligt slutar med detta vansinne och saktar ner. Det kommer inte att hända för det kan inte hända.

Detta är dock vår egen möjliggörande dimension och den binder oss till vansinnet så fullständigt och smidigt som för någon beroende. Vi måste ta bort allt vårt stöd och börja stå upp enskilt för att kunnas tödja andra människor och låta den stinkande röran kollapsa eller så måste vi ta bort de kognitivt formaterande ingenjörerna från kontrollerna och ta över ledning till vidare ledning och upplysning. Denna vilseledande galenskap kommer inte att bota sig själv.

Vilseledarna är alltså visserligen bara människor som du och jag, men de kan inte vända om, aldrig någonsin. Även om vi kan se antydningar av förändringar just nu när de inser att de hamnat under galgen. Vändningen till förändringen måste komma nerifrån och röra sig uppåt i den socioekonomiska strukturen. Inte nödvändigtvis börja från botten, men den stora rörelsen av förändring av den allmänna medvetenheten måste över tid ha den riktningen.

På denna punkt, nu, när vansinnet helt har tagit över och allt fler vilseledare skulle sälja sina förstfödda om de bara kunde få ett par timmar av lättnad. Och det är där de flesta människor går förlorade i sin förståelse, eftersom långt innan det är uppenbart att vilseledningen nästan har förstört för de drabbade, så handlar det för missbrukaren om Avtrubbning av smärta.

Vilseledare har nu för länge sedan förlorat förmågan att känna äkta glädje. De känner sig bara alltmer pressade. Vid denna punkt i den själsliga tillvarons utveckling, är lättnad ingenting mer än temporär avtrubbning av den närmast fysiska biologiska smärtan, medan de inre demonerna är lugnade, har de ändå inte mer än tystats temporärt, så all den stund som andan har hämtats i kampen mot sig själva, så fortsätter accelerationen i kampen. Det finns ingen plats att gömma sig och ingenstans att ta vägen, det finns några söta timmars glömska och bedövad glömska på vägen till deras egen totala galenskap. Människan kan försöka fly undan sig själv, sin egen själ, men den kommer aldrig undan eftersom det sista som någon erfar i livet är en känsla.

Skillnaden mellan den emotionellt kognitivt formaterade verklighet som människor upplever och människans sanna biologiska natur – grundläggande emotionella självförståelse , har blivit för stor och det är ett annat perspektiv på varför tåget nu spårar ur.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram