Under mer än 200 år, så har ett av de mest rigoröst syftande - för trovärdighetens skull - regelverken för hela vårt ekonomiska system i västvärlden inom handel med varor och tjänster, varit våra ”antitrustlagar” för att motverka monopolbildning och därmed utsätta demokratin för risker: lagar som syftar till att hindra företag från att någonsin nå en bråkdel av storleken på det 21 : a århundradets oligopol / monopol vidunder.

Men eftersom våra regeringar (och tillsynsmyndigheter) efterhand blev mer och mer korrupta, så kom först dessa antitrustlagar att börja verkställas med allt större återhållsamhet, nu är de helt ignorerade.

Hur gick det här till? En av historiens mest ökända finansiella skurkar utbrast, i alla fall enligt uppgift, i den ultimata sanningen för honom och hans gelikar, för tre århundraden sedan:

”Ge mig kontroll över en nations penningmängd och jag bryr mig inte alls om vem som stiftar dess lagar.” – Mayer Amschel Rothschild (1744 – 1812)

Vad låg i grunden till resonemanget bakom denna bankirs arroganta skryt?

Den som styr penningförsörjningen för någon nation / ekonomi kan helt enkelt också stoppa oändliga mängder pengar fritt i egen ficka – och i med att pengar kan köpa alla lagstiftare så är saken klar, det är då i allt bara en fråga om en kulissartad tillämpning för att motverka förändring av detta anemiskt dödliga tillstånd för samhället. Detta är just den verklighet vi står inför i dag.

Många är idag bekanta med de outtalade slutsatserna från den vetenskapliga modellering gjord av en trio av schweiziska akademiker: det finns ett enda finansiellt Monopol som i sig kontrollerar cirka 80% av den globala ekonomin. Alltså inte bara ”80% kontroll” över den finansiella sektorn (den har 100% kontroll där), utan kontrollen av 80% av ALLA sektorer av den globala ekonomin.

Detta banksystem är en moralisk helt olaglig betingelse, hundratals gånger större än någon företagsenhet någonsin i det allmänna medvetandet har varit tänkt att få existera som. Under århundradena, eftersom hela historien av berömda kapitalistiska teoretiker hyllade ”kapitalism”, så har deras entusiasm alltid varit åtföljd av en otvetydig varning: alla fördelar / dygder hos kapitalismen försvinner om vi någonsin tillåter företag att nå den storlek / omfattning som innebär monopol eller oligopol För att inte tala om den lagstiftande makten. Att konkurrens i sig själv är eliminering lämnar vi för ögonblicket därhän för det fortsatta resonemangets skull.

Kapitalismen är alltså ett ekonomiskt system vars framgång är helt beroende av ”fria marknader” och konkurrens, alltså att det finns tillräckligt många framgångsrika kapitalister. Omvänt är den enda existensberättigande gärningen för varje monopol / oligopol som någonsin existerat, att utrota just den konkurrensen.

Nu, efter ett sekel av korrupta regeringar som vägrar att ens till namnet upprätthålla tanken bakom våra viktigaste lagar i detta, så har konkurrensen blivit nästan helt utrotad i väst och i de flesta av den globala ekonomins nationer. Och i och med slutet på konkurrensen (inte helt oväntat), så ser vi också slutet på rättsstaten som sådan, eftersom den är skapad för upprätthållandet av just detta system.

Om du vill rapportera en ”ekonomisk brottslighet” i västvärlden? Till vem som kommer att göra någonting? EBM, tillåt mig att småle

Det gör ingen nytta att ersätta några korrupta ”poliser”, när vår korrupta regeringen helt enkelt kommer att utse andra korrupta poliser i deras ställe. Det gör ingen nytta att ens ersätta den korrupta regeringen när bankhegemonin har ett strypgrepp om vår makt att skapa pengar vilket kan och kommer köpa nästa regering – ur sin låda för ”handkassan”.

Varje år, så skuldsätter västvärldens centralbanker (tentaklerna för bankhegemonin) sina befolkningar och ger detta brottssyndikat biljoner i gratis pengar: alltså summan av stöd och räddningsmekanismer. Sedan, tack vare den obscena perversionen av reglerna för ”fractional reserve lending” alltså kulissen, kombinerat med att bankerna själva skapar fiktiv inlåning genom att bokföra skuldebrev som depositioner – inlåning, så kan bankerna multiplicera dessa pengar närmast obegränsat. Makten i själva skapandet av det allmänna betalningsmedlet för handel med varor och tjänster i ekonomin styr därmed allt.

Även om en bank var bara 1% så stor som sin nuvarande storlek, så skulle den ändå ha mer än tillräckligt med pengar för att uppfylla Mayer Amschel Rothschilds skryt – och köpa vilken regering den önskar, så den skulle vara fri att fortsätta med sin ovillkorligt växande organiserade brottslighet.

Det är en elementär känsla att när någon drabbas av en sjukdom så bör vi alltid sträva efter att ta itu med (dvs. ”bota”) sjukdomen, i motsats till att bara behandla symptomen. Men vad ser vi då för åtgärder genomföras angående vår ”finansiella sjukdom” – en sjukdom hundra gånger värre än någon annan ”ekonomisk epidemi” i historien? Ingenting alls och vi får se ännu en byfåne till finansminister som springer runt och spelar pajas samt dänger handväskan i bordet för att ge sken av att vara på folkets sida och tänka på samhällets bästa. ”Tuffare tag mot bankerna Borg” var ju som bekant ingenting annat än ett rent skämt, om än i tragikomisk tappning. Det är verkligen regeringen som Borgar för bankerna som för Maggan.

De enda som ens kulissmässigt försöker ge sken av att göra något åt den här situationen fokuserar ändå fortfarande enbart på symtomen (själva de uppdagade brotten) men de fortsätter att ihärdigt ignorera brottslingarna (själva sjukdomen). Och detta vansinne fortsätter därför givetvis att kvarstå även efter det att ministrar offentligt har lovat att aldrig göra något åt dessa symtom, alltså lovat att med kraft bevara detta system.

Vilken del av frasen ”aldrig göra något åt” gör läsarna (och andra kommentatorer) tillräckligt upprörda för att förstå?

Fortsätter vi att exponera – och anmäla brott (dvs symtom) när vi redan vet – slutgiltigt – att ingenting någonsin kommer att göras åt dessa brott eller fattar vi att detta beteende är en något mindre produktiv verksamhet än att spotta i motvind.

Vårt nuvarande paradigm är lika enkelt som det är dystert: ett gigantiskt brottssyndikat styr våra marknader, våra regeringar och våra samhällen. De som är missnöjda med detta status quo kan (endast) välja att göra en av två saker. De kan försöka upplysa, publicera, avslöja, och (så småningom) krossa detta brottssyndikat – denna ”bankhegemoni” – eller, så kan de fortsätta att spotta i motvind.