Vårt verkliga Själ-v ligger bortom varje möjlig tanke, som en konsekvens av varje socialt program som har ingjutits i oss. Så vi kan inte beskriva oss själva enbart med tankar, det är bara möjligt att genom att uppleva våra känslor genom direkt erfarenhet, detta eftersom vi bara kan uppleva våra känslor i nuet, vad som kallas för verkligheten samtidigt som vi alla lever bara nu och inte kan vara medvetna om allt som påverkar oss.

Begreppet konsumism som religion betraktat är inget nytt och framsprunget och förstärkt av den funktionsmässiga matris som skapas av det rådande systemet med ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system, allra minst är det alltså därför nytt med avseende människans samhällsutveckling och den psykosociala riktning som har verkat ledande. Vi har aldrig upplevt eller haft möjlighet till någonting annat med avseende på graden av det allmänna medvetandet.

Som sagt, många gjorde redan tidigt ett utmärkt jobb för att förklara precis hur frätande det här tankesättet kan vara för ett samhälle där människor uppges skall behandlas lika som individer. Men det räckte inte då, men det allmänna medvetandet kommer faktiskt att räcka till nu för första gången i människans historia, för att åstadkomma en avgörande förändring.

Vad detta vårt nuvarande system kan göra för skada på människor som individer i förhållande till deras psykosociala välfärd börjar vi nu alltmer få se tydliga prov på. Vi är numera - fortfarande - särskilt kognitivt predisponerade för att vara entusiastiska till idén med att främst gynna oss själva på andras bekostnad, eftersom de allra flesta människor definierar sig själva som individer och andra människor nästan helt utifrån den materiella konsumtionsnivån, eller med någon önskad nivå av framtida konsumtion. Men därför blir människors medvetande också mycket lätt att kontrollera och deras världsbild och utveckling hanteras då mycket enkelt genom medvetet omedveten vidare formatering, på spåret i blindo so 2 speak.

Men det är därför nu ändå lite tragiskt att se hur alltmer intensivt som alla vill bli älskade för att bara vara sig själva, men ändå i allt väsentlig faktiskt främst agerar för att få yttre bekräftelse av andra, genom sina socialt konstruerade emotionellt enfaldiga konsumtionsmönster. Naturligtvis, vi ser ju allt fler var problemet egentligen ligger, alltså i vår syn på oss själva, vår motvilja att utveckla oss själva, men jag kan ju ändå tycka att om man inte ens ser det första lagret på denna psykologiska skiktbildning, så är det hela faktiskt rätt sorgligt.

Så innan vi verkligen försöker - anstränger oss - för att förverkliga vår fulla potential och effekt som självständigt tänkande människor- försöker att bättre förstå oss själva eftersom det kan ingen annan göra åt oss och det är den enda trygghet vi någonsin kommer att finna, för att utvecklas som människor både individuellt och därmed i samförstånd, så kommer vi helt enkelt att fortsätta leva i ett tillstånd av halvt medvetet missmod och upplevd maktlöshet, fast det egentligen inte behöver vara så. Vi kommer att kura ihop oss i skydd bakom andra av rädsla för inför framtiden, istället för att stå upp med tillförsikt tillsammans medvetna med hög närvaro i nuet.

Skönheten i medvetandet är att förstå vikten och kraften av information och hur den påverkar oss själva, liksom de underliggande anslutna relationernas natur i allt större omfattning. Detta medan den lägre emotionella densitetens hantlangare – makten – främst fungerar i det fysiska rummet med lite hjälp från sina närmast mörka ockulta krafter, som inte innehar ljus, eftersom det är mörker som måste dölja för att kunna verka. Systemet bygger på att människor inte vet hur systemet fungerar och därmed upprätthåller sitt eget förtroende för dess egentligen orättfärdiga fortbestånd.

Om du lider av personliga fördömanden från tidigare misslyckanden eller är omedveten om att vara levande i verkligheten, bara lugn, du är inte ensam. Ingen av oss når någonsin upp till perfektionens nivå, vi är inte medfött förnuftiga, även om det kan tyckas att detta borde borde vara vår standard. Men det är inte tänkt att vara så. Naturens lagar gör gällande vi är tänkta att utvecklas. Så därför ärver vi också betingelser som vi förmedlar vidare

Ingenting når någonsin perfektion med automatik eller ”uppnår” fullkomlighet av något slag, så vi måste sträva efter vår utveckling som människor. Vi är inneslutna själar i mänsklig form som måste försöka att förstå vår tillvaro. Delar av oss når snabbare större förståelse för detta, medan andra delar gräver ner sina klackar i marken mot förändring och kämpar emot sig själva och sin egen utveckling. Denna konflikt är vår nuvarande situation och vår utmaning.

Det är bara så uppenbarligen tänkt att vara en del av vår utvecklingsprocess. Allt blir ett. Det första steget till att återta vår personliga makt över oss själva och våra tankar och skifta till vår mer sanna personlighet, bort ifrån den alltmer ödsliga plats där vi nu befinner oss, ligger i insikten om att vi alla har en falsk falsk bild av oss själva som vi dessutom gör allt för att upprätthålla. För att vi ska övervinna dess invecklade matris, måste vi därför uppriktigt alltid försöka att bli vår egen observatör.

Notera skillnaden här, alltid försöka bli är någonting annat än att uppleva sig redan vara, det är själva strävandets riktning som utgör den avgörande betingelsen i kombination med insikten om att ingen människa kan vara allt a.k.a. fullkomlig - a.k.a.gud.

Vi måste förstå att vi bara kan uppleva känslor här och nu – det kan kallas närmast för verkligheten. Att våga leva här och nu med sina känslor, att våga låta livets resa vara närvarande nu.