Det är ett problem i psykologin. Det är ett problem med fantasin. Vi är den enda varelsen på planeten som klarar av en så avancerad tanke, att förstå en tidigare nutid och extrapolera till en framtid, och ändå har vi käbbel vid blotta tanken på att vara mer fantasifulla, för att bryta våra alla alltför dyrbara - destruktiva - kulturella paradigm. Vi talar alla om att tänka utanför boxen, men vi producerar mycket lite av den varan. Vi har lärt oss att tänka fritt är stort men att tänka rätt - alltså innanför boxen - det är större.

Med andra ord: vi kan prata om tal men vi är utomordentligt oförmögna att gå på promenad. Men för att överleva som art på den här planeten vi måste komma till den punkt där vi kan gå på promenad för oss själva som individer i sällskap med andra för att komma framåt tillsammans. Annars är vi definitivt dömda, och på våra egna fötters meritering, inte mindre. Det finns utdöenden av arter, absolut, men döden av ren dumhet är inte en av dessa. Och ändå är vi här. Vi är för lata för att orka bemöda oss att tänka fritt själva som individer.

Eftersom moral är den emotionella kompass som vi själva orienterar oss med utifrån relationen till vår omgivning, så kommer detta även, som nu ingen kan missa, att innebära att vi med tiden kommer att tappa vår moral ur ett altruistiskt perspektiv, så har det alltid varit genom historien gällande civilisationers uppgångar och fall inom den kollektivistiskt orienterade materialismens epok.Men denna gång i globaliseringens tidevarv kan vi bara nu välja mellan att ta ett steg eller gå under.