Publicerad av Elendhil

Stundom får politiska vindar under tider av förändring och omställning havet att blåsa upp till storm. De piskar vattenytan så hårt att torn av vatten sköljer över ensamt seglande båtar och för med sig dess spillror under hotfulla svartnande molnformationer. Under dess framryckning smattrar regn och stenhårt hagel, blixtrar skjuter synbart över mörkaste himmel och åskmuller dånar kraftigt för alla att höra och beskåda långt bort på fjärran kust i horisonten.

Människan är blott en enskild våg på detta stora hav och böljar ibland fram i täten som de första krusningarna på ett tidigare stilla vatten.

Människans roll styrs så sällan av friheten att som vatten utan segel söka rörelse mot bränder och törst som vill släckas, utan istället oftare som vatten fast i en ström på väg mot kallare klimat. För att inpackas i drivor av snö eller i block av is, för att skumma över blodstänkta stränder, för att spolas ner i toaletter eller för att torka bort i botten av en en gång fruktsam källa.

Människan och vågen är en revolutionär kropp – i rörelse – som kan både dränka och döpa med samma hand.

Men som en vädermaskin finns en stor apparat som manipulerar vågornas rörelse – människornas rörelse – dithän den önskar. Den skapar ett samtycke emellan strömmen och vågorna som bärs fram i tron av att varenda droppe är ämnad att följa strömmens riktning.

George Creel, chef för amerikanska Office of War Information under USA:s inblandning i första världskriget förklarade kort och gott att det här med propaganda bara sades nyttjas av tyskarna därför att de allierade valde att benämna sina egna aktiviteter av samma karaktär annorlunda. Allt för långa beskrivande meningar som ”vår vilja är enbart att utbilda och informera, för vi har sådant förtroende för vår sak att inget annat argument än att helt enkelt, presentera fakta, krävs”.

Detta var så klart bara en utsvävning av Creels mantra: ”Tyskarna ljuger alltid, amerikanarna talar alltid sanning.”

Faktumet är att verkligheten bara är en och den är gemensam. Sanningen är subjektiv och den kan skilja sig mycket åt beroende på en rad faktorer som påverkar vår åskådning och hur vi bearbetar, analyserar och skapar slutsatser från saker och ting – skeenden och sakförhållanden – runt omkring oss.

Detta innebär alltså att ingen kan lägga beslag på verkligheten, och det kräver av oss ett mycket ödmjukt förhållningssätt gentemot människors slutsatser och vad de upplever vara sant eller inte.

Säger då någon (låt säga tvärt emot vår egen uppfattning) att någonting i världen är på ett särskilt sätt (och vi som nämnt alltså inte håller med om detta) så kan vi enbart be personen att framlägga bitarna ur det pussel som fått världen att framstå på ett särskilt sätt för denne, så kanske vi kan se samma bild klarna också framför oss, eller så fortsätter våra åsikter att vara olika.

Grundläggande för våra fri- och rättigheter bör ändå vara att vi är fria att tro och göra som vi vill så länge det inte inskränker någon annans friheter. Vi bör således alltså inte instifta politiska lagar såsom tankebrott eller åsiktsförbud.

USA:s invasion av Irak motiverades till exempel med den bestämda åsikten av att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Det var så klart ett ifrågasatt påstående, men man invaderade landet ändå. Många människor dog till följd av detta och situationen i landet är ännu mycket tumult.

Den gamla föreställningen av ”amerikanerna talar alltid sanning” har med detta – och mer än bara en gång – givit oss skäl att ifrågasätta om deras sanning, världen som de upplever den, verkligen måste vara precis så som världen och verkligheten är för (och bör tolkas av) alla andra.

Propaganda är helt enkelt, och neutralt betingat, att försöka få andra att se världen så som du ser den. Men till och med Creels egna propagandister kom att misstaga tyska propagandister för lömska och lögnaktiga, och tro sig själva vara sanningsbärare – budbärare för den sanna verkligheten.

Inte förrän alla människor kommer till insikt och ser överdrifterna och halv-sanningarna som sprids av alla parter som just vad de är så kommer propaganda att fortsätta vara just det mycket lömska och försåtliga vapen det kan vara.

Så klart tycker makthavare att ett samhälle som styrs enhetligt av blott ett synsätt – om så det är rätt eller fel – kommer att vara ett friktionsfritt samhälle, om bara ”alla på ett ej förnimbart sätt guidas genom sina liv utav en välvillig elit av intellektuella manipulatörer.”

Walter Lippmann (var en av flera som) förordade att dagens mass-samhälle, fyllt av människor utan klarsynthet eller också frekvent desorienterade av yttre stimulans, måste bli till blott en ”demokrati” och styras utav ett sådant supra-nationellt organ som kan sålla och begrunda information åt allmänheten som drevs utav flockdjursbeteende.

Och så, under 1900-talets början, byggdes därför en offantlig propagandamaskin (ibland hänvisade till som nyhetskanaler, statstelevision eller PR-firmor (ofta styrda av samma ägare)) att inhämta, sålla och förmedla information åt västvärldens demokratier. Och inte alltid, skulle det visa sig, var denna välvilliga elit av intellektuella manipulatörer särskilt välvilliga.

Edward Bernays förklaring var, utan omskrivning:

”We are governed, our minds are molded, our tastes formed, our ideas suggested, largely by men [”invisible governors”] we have never heard of.”

En så kallad aristokrati som i det tysta avgör vad vi köper och hur vi röstar och vad vi anser vara bra eller dåligt…

Den politiska vinden och omvärldens utveckling blåser i given riktning överallt utan på internet. På internet skapas en anarki – frånvaron av central organisation – av information. Du kan otroligt nog ännu surfa åt vilket håll du vill, oavsett vart vinden blåser.

En del kan tycka att detta är både anstötligt och kaos-artat därför att de kräver att någon organiserar informationen åt dem på grund av bekvämligheten av att ha fått informationen bearbetad och tuggad på förhand. Att inte behövt tänka själv utan kunnat fylla livet med ännu mer ofokus av yttre stimuli, av vanan att ha blivit matad och låtit någon annan berätta hur informationen smakade.

För de som har sinnen som kräver att andra berättar för dem åt vilket håll de skall gå – flyta som döda fiskar med strömmen – så fungerar ett kontrollsamhälle utmärkt. De slipper fatta livsviktiga beslut; de slipper att tänka. ”Hit skall du!”, och så går de dit.

Det är till och med så att man varnar för människor som, och vill förbjuda beteenden, där man inte följer den förutbestämda subjektiva upplevelsen av hur verkligheten ser ut. Där man inte flyter som spillrorna utav den skeppsbrutna båten på det stormiga havet som nämndes i början.

Ifall det var upp till andra, så står det med andra ord inte ens fritt ifall du själv – denna våg som är du – skall storma och torna upp sig till olycksbådande damoklessvärd över sjöfarare i vågornas dal – i en dödens dal – för att förlisa dem, eller bara bära flaskpost från en nödställd på en öde ö till närmaste hamn…

För människorna vid våra sociala strukturers nyckelpositioner kan inte bara öppna, utan också stänga, dörrarna framför oss. Ibland är det därför tid för oss att möta vädret i rätt kläder – impregnerade – för att stöta bort väta då andra försöker att kasta vatten på oss. Att för vår egen skull våga kliva utanför dörren även om det stormar, regnar och blåser utanför…