Det är uppenbart att det inte sällan är nervpåfrestande att leva i det historiska ögonblicket av en episk kulturell vändpunkt, särskilt när den stora stönande skräppråmen till industriell civilisation inte vänder sig, ändrar kurs, snabbt nog, när du bara vet så väl att den måste gira och man står kvar där på samma plats och känner sig naken och skäms med sin mörka världsbild, sina noggranna förberedelser för en svår framtid och sina hånfulla eller fnissande släktingar som påminner varje dag om vilken konspirationsdåre man är som oroar sig för de samverkande tendenserna av händelser.

Härda ut. Det finns värre saker i livet än att inte vara exakt rätt i tid på schemat, timing är inte allt denna gång, tålamod är däremot allt.

Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits en sådan matrix av komplexa system, så stora, täta, tunga och kraftfulla för att driva det dagliga livet (och inte heller en större befolkning som bedriver systemet). Så mycket samtida betingelser i rörelse tar ett tag att sakta ner även om funktionen i sig själv bromsar in, trögheten i systemet är betydande. Den förkroppsligade energin har hållit tillräckligt mycket av systemet igång för att ge ett intryck av närmast evig möjlig kontinuitet. Till exempel, fortfarande sänder jordbruks bizniz sin GMO – majs och tankfartyg av majssirap till Monsantos snack-livsmedelsfabriker, och köpladornas lastbilar förmedlar fortfarande troget pallar med Cheetos, Fritos, Burritos och Tostitos från Monsantos lastkaj till bigpack gångarna av härlighet i köptemplen. Och så är det Mello.

Så, må inte dåligt av att denna kolossala struktur av manifesterad dårskap, som fortfarande står upp, i sin tro på att det bländande ljuset av Guds dom så småningom kommer att lysa ända till det vattniga djup dit misslyckat förtroende har sjunkit. Förr eller senare så kommer förhållandet mellan verklighet och sanning återgå till en ekvation av vad som rent faktiskt händer.

Under tiden, de stora frågorna är värda att reflektera över: Hur ser formen på framtiden ut? Hur kan vi förhålla oss i det och på väg till den och hur ska vi tänka och känna ifråga om allt det där? Det är mycket troligt att resan till dit vi ska kommer att vara tuffare än den verkliga destinationen, när vi kommer dit. det handlar trots allt i grunden om hur vi ser på oss själva som individer och hur vi väljer att försöka förstå oss själva som människor emotionellt.

Det finns en rejäl och alltmer växande samsyn utanför de traditionella finansiella medierna och den intellektuella "snårigheten" av de akademiska modeller som vi har använt för att förstå att ekonomin ser mer och mer trasig ut för varje månad och detta kommer säkerligen att öka svårigheten med att bygga våra egna mentala modeller för hur vardagen för de kommande åren kommer att fungera, alltså inte minst eftersom syftet med det mesta som vi har lärt oss har varit att vi inte skall förstå hur allting egentligen fungerar. Allra minst angående hur vi har formaterats kognitivt till ett socialemotionellt klimat som innebär vår egen ovillkorliga olycka.

Några av kommentatorerna i bloggosfären och även på andra håll vill därför skylla allt på kapitalismen och andra allt på kommunismen. Men kapitalismen är en fantommotståndare precis som kommunismen. De är inte ekonomiska system. De är inte ideologier, egentligen, eller inte ens rationellt betingade religiösa trossystem.

Om orden betyder något, beskriver dessa beteenden som möjligen kan uttryckas vara olika sätt att fördela ett ackumulerat överskott av materiell rikedom i samförstånd med de kända fysiska lagarna – förflyttning av energi genom tid och rum – och de val vi gör som organiserar samhället i relation till det.

Problemet nu är dock fortfarande att fördelningsmekanismen i pengarna ligger som grund och inte tar hänsyn till det efterkommande beteendet. Räntan uttrycker kognitivt formateringsmässigt kostnaden för pengar över tiden och de risker som är förknippade med att låna ut pengar. Förresten, räntorna fungerar alltså på samma sätt i alla politiska system, trots försök i vissa samhällen att ge sken av att detta skulle vara på något annat vis, det är det inte.

Så länge som det finns mänskliga samhällen som är beroende av arbetsdelning så kommer det att finnas saker att utbyta, vilket skapar en nödvändighet av att ha en kvalitet som vi kallar ”pengar” och så länge som det är fallet, kommer vissa individer vilja har mer av det än andra, och de kommer att försöka låna ut en del av sina överskott till andra genom villkor. Det mänskliga behovet av yttre bekräftelse är lika odödligt som vi är dömda att förbli ofullkomliga. Därför blir också på att att för alltid sträva efter ökad emotionell självförståelse ovillkorligt om inte samhället som social struktur skall gå under och vi skall döma oss själva till ensamhet.

Vad som spricker upp först är komplexiteten och abstraktionen av vår nuvarande penningverksamhet, ibland löst kallad finansiell ekonomi. Om vi ska skylla på något för våra problem med pengar, så skyller vi våra halvdana försök att mildra misslyckandet av den techno – industriella kavalkadens framsteg [organisk ekonomisk tillväxt] genom att utfärda tillsatsöverskott – tillväxten – av rikedom i form av skuld – det vill säga, löften om att punga ut överhypotetiskt inte – ännu – ackumulerad rikedom [löften om framtida ännu inte utfört arbete] allt mer kanske och eventuellt någon gång i framtiden. Det finns alltför många utfästa löften nu, och alltför få möjliga trovärdiga givare av nya löften och det är blygt sagt dåliga utsikter för generering av volymerna av motsvarande materiell rikedom som det har gjort under den senaste tiden. Kort sagt, i ljuset av verkligheten skingras röken och speglarna, kulisserna faller.

Den dolda (eller ignorerade) verkligheten i detta dilemma uttrycker sig oundvikligen i den degenererade kulturen av i dag. Vi gör därför alltmer för att undvika att konfronteras med verkligheten, bara detta i sig själv börjar bli en allt högre och allt mer skärande falsk ton av dissonans genom samhällskroppen. Denna dekadenta freakshow av pornofierad brottslig girighet som samhället har blivit, utgör det slutliga symptomet på den förestående kulturella omvälvningen.

Detta innevarande tillstånd visar hur demoraliserande vår närhistoria har varit, alltså att den kollektiva nationella uppmärksamheten fokuseras på sådana vulgära dumheter som Mello, idrottstävlingar eller kändis pornoromantik, häpnadsväckande betydelselösa gärningar av kungadynastin och de festande tuggande och drickande dårar på restauranger. Med redan långa steg sedan tiden för folkhemmet, har vi alltmer accelererande blivit ett land där allt är tillåtet och ingenting ifrågasätts. Allra minst oss själva. Den politiska skulden för detta kan fördelas lika mellan de gängse kognitivt formaterande kulisserna av "progressiva" (t.ex. uppfinnarna av politisk korrekthet) och den ”fria marknadens konservativa" (t.ex., är pengar yttrandefrihet ).

Slutsatsen: vissa saker spelar en avgörande roll, till exempel om den mänskliga rasen kan fortsätta att vara civiliserad på något sätt när den mekaniska tekniska – industriella materiella orgien lider mot sitt slut. Kan vi ta steget till att bli intellektuellt orienterade eller skall vi alltmer olyckliga konsumera oss till döds? Jag vet att vi kan om vi vill.