Vi måste utmana våra automatiska tankemönster och invanda livsstilar som utgör de faktiska och mest effektiva vapen som används mot oss. Vi måste hela tiden ifrågasätta oss själva och aldrig förråda oss själva till makten av tankeformer av massorna. Världen är full av modeoffer, inte bara i den meningen av kläder utan i form av livsstilar och tankemönster också. Dessa intellektuella modeoffer har fötts av, utfodrats, vattnats och vårdats av en liten grupp människor med syfte att göda sin lust för pengar och makt. Minns att den bästa en slavägare vet är slavar som håller sig själva.

Det enda sättet som en relativt liten kärna av människor kan använda sig av för att styra en mycket större population är genom psykologisk manipulation, oavsett om det är i form av brutalitet - hot, eller grannlåt - morötter. Att ägna våra dagar åt minimering, avskedande och förhandlingar med dessa kontrollerande lögner är helt enkelt den process som vi använder oss av för att undvika att göra oss av med vårt eget interna självbedrägeri. Detta är också ett välkänt och universellt faktum som är självklart, självklart även för dem som vill ärligt se verkligheten. Ändå förnekas det också. Vi vill inte ens erkänna för oss själva att vi helst främst söker felen utanför oss själva.

Vi döljer detta faktum från oss själva genom att skilja mellan stora och små lögner, från deras grad av ond propaganda till våra egna ofarliga små berättelser. Och vi säger alltid till oss själva att den ultimata kontrollerande lögnen är den största, att vi egentligen inte "ljuger" så särskilt mycket när vi berättar dessa små glidande halvsanningar för att må bättre eller för att bara ta sig igenom dagen. Vi vill tro att vi är olika från "dem", att vi vet att vi inte riktigt ljuger, därför att vi känner oss själva och därmed inte kan ljuga - vi ser inte skillnaden mellan att ljuga för sig själv och att ifrågasätta sig själv - tillgivna föreställningar, det kallas inte sällan högmod. Vi bedrar oss själva till att tro att mot oss själva så är vi sanna, eftersom andras lögner är så mycket större, så rättfärdigar vi oss med detta som intäkt för att inte behöva ifrågasätta oss själva. Så länge vi inte ifrågasätter oss själva så kommer den styrande lilla kärnan därför ha en ovillkorlig möjlighet till att fortsätta att styra den större populationen genom psykologisk manipulation. Så länge vi skyller på alla andra så är ingen förändring möjlig.

Den nakna sanning vi känner till som verkligheten, är att vi satsar en enorm mängd energi varje dag för behålla vårt omfattande nätverk av interna förnekelser och självbedrägeri. Resultatet är ett hopkok av faktum, fiction och fantasier som vi kallar vår världsbild och som gör att själva handlingen av förnekelse i sig blir en så integrerad komponent av oss själva att den är för det mesta foglös och nästan osynlig. Den har blivit en del av vårt innersta väsen, det är där som djävulen alltid gömmer sig - i detaljerna. Styrsystemet i samhället föder givetvis därför också vårt förnekande genom att mata oss med en ständig ström av "nyheter" och information som syftar till att förstärka denna interna berättelse inom oss själva och samtidigt massera våra bekräftelsebehov och fördomar som normalitet.

Varför behöver vi "bevis" för något som är självklart, något som vi vet kommer att vara sant? Varför behöver vi något slags bevis för att vi är manipulerade och styrda inom ramen för det rådande systemet, vad är det för någonting som vi inte kan se menar vi inför oss själva? Exakt vilken typ av bevis skulle tillfredsställa oss med att vi är systematiskt och konsekvent förledda i lögn? Mer än så till denna punkt, vad skulle vi då göra när denna den perfekta bevisningen erbjuds som gör att vi skulle avstå från att göra någonting utan den? Eller är det så illa att vi då förväntar oss att andra skall göra någonting eftersom vi själva uppenbarligen har gjort ingenting?

Så många av oss faller i fällan att kräva specifik och ofelbar bevisning innan vi någonsin ens kommer överväga att ändra våra föreställningar, varför ett nästan omöjligt tillstånd inträder och just därför behöver vi det. Andra kräver att lögnare skall erkänna att de ljuger. Vad då? Vill vi förlåta dem för deras tidigare överträdelser så att vi inte kommer att behöva konfrontera dem (eller oss själva) nästa gång det händer?

Vi vi ifrågasätta oss själva nu så agerar vi och vill vi inte göra detta så kommer ingenting att förändras.