Att attackera budbäraren tar också bort behovet av att veta om denne är ett desinformationsmedel eller en högtalare för verkligheten. Vad vi därför ofta missar helt i diskussionen är att det spelar ingen roll om vederbörande är eller inte är en psyopsoperatör. Det är och förblir alltid budskapet - innehållet - i den "sanning" som levereras som utgör källan till vår makt, inte några faktiska uppenbarelser i form av personer. De krafter som inte fruktar den sanning som beskriver verkligheten; de fruktar att människor omfamnar sanningen, håller fast vid den - de förstår att det är sökandet som är den springande källan till all utveckling. Ytterst är detta också hemligheten bakom vår inre frid och frihet. Förstå att det inte är sanningen som kommer att göra oss fria eftersom vi kan befria oss själva när som helst som vi börjar att ifrågasätta oss själva och våra egna ställningstaganden. Då börjar vi att röra oss. att utvecklas. Den obekväma sanningen om verkligheten är behovet av att ständigt försöka utveckla sanningen till att bättre beskriva verkligheten.

När vi har övergett viljan att ärligt söka inom oss själva för sanning, när vi är kompletta främlingar för oss själva och inte längre besitter förmågan att ärligt och uppriktigt "känna" något utom ett behov av extern bekräftelse, sedan vi alltmer desperat vänt oss till fattiga substitut från skadade externa källor. Då är det ändå därför det också finns ett allt mer desperat behov i befolkningen i stort att söka "bevis", "sanning" och "fakta" men som då alltid måste säkras från dem som allmänt anses utgöra "myndigheter". Den enda auktoritativa källan blir då väl värd att lyssna på.

När vi då är helt förlorade i vår egen vansinniga värld av snedvridningar, lögner och självbedrägeri blir vi närmast besatta av att finna den bekräftande "sanningen" överallt utom i oss själva i syfte att validera och rättfärdiga oss själva, så att vi kan fortsätta att föreviga vårt eget emotionellt liggande tillstånd, behovet av yttre bekräftelse blir enormt. Detta infantila behov av bekräftelse, efter att vi har ljugit för oss själva och för andra liknar det hos barn som just har ljugit, och då söker bekräftelse från en auktoritet, att barnet fortfarande är älskat. Ofta vet ju den vuxna människan att han / hon bara ljög för sig själv, men väljer ändå att inte säga något för att förhindra att öppna sin egen maskätna själ för egen insyn. Detta i effekt gör lögnen socialt acceptabel och befäster ytterligare bandet mellan de två dysfunktionella partierna. Det är också hur vi lär våra barn konsten att begå självbedrägeri.

De patologiska lögnare och själv bedragare vi har blivit, tjänar då till att tvinga oss att kontinuerligt söka extern bekräftelse på att vi inte är en "dålig" lögnare, vilket innebär socialt oacceptabelt, just för att vi inte kan ge "bevis" för oss själva internt. Vi kan inte gömma oss från våra egna lögner, eftersom det enda vi vet är att vi själva är källan till dem, så vi söker allt mer desperat efter yttre bekräftelse tills dess att vi inte orkar mer. Alltså måste vi alltid gräva oss allt djupare ner i vårt eget vansinne för att begrava vårt självbedrägeri, vi kan aldrig sluta eftersom vi aldrig kan bli fullkomliga. Detta i sin tur förvärrar bara vår rasande dysfunktion när vi inte utvecklar vår emotionella självförståelse. Eftersom alla bedriver detta beteende, men ingen talar om det, allas växande galenskap anses vara en normal del av den mänskliga naturen.

Detta är det patologiska tillståndet för vår galenskap och just därför måste det alltid vara utsatt för en kraftfull utgrävning och sedan grundligt förkastas, ju mer av våra inrotade fördomar som vi kan lämna bakom oss desto mer kommer vi att utvecklas. Ett snabbt stänk av färg, sminkning eller en grov tapetsering kommer inte att räcka, det är ärligheten i uppsåtet, vårt patos i detta som räknas. Om detta inte görs, kommer vi i slutändan att återgå till att dyrka Idoler och falska gudar som frälsare av våra förlorade och övergivna själar. Om vi ​​är ärliga i vår önskan att söka sanningen om verkligheten och vi börjar en orädd sökning inom oss själva, så kommer vi så småningom att inse att det externa sökandet efter "sanningen" är oväsentligt och bara är en del av styrsystemet som vi så tacksamt anammar för att dölja oss själva från oss själva .